Regeringsrätten referat RÅ 1993 ref. 54

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 1993 ref. 54
Målnummer
707-1991
Avgörandedatum
1993-06-03
Rubrik
Nedsättning av arbetsgivaravgifter för företag med flera näringsgrenar har inte medgivits då företagets anställda till största andelen var sysselsatta inom näringsgren som ej var nedsättningsberättigande.
Lagrum
•  1 § och 2 § lag (1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län
•  1 a § förordning (1983:1056) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län
Rättsfall
•  RÅ 1987 not. 780
•  RÅ 1989 not. 57

I lagen (1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län (1983 års lag) ges bestämmelser om stöd till näringslivet i Norrbottens län genom nedsättning helt eller delvis av socialavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter och allmän löneavgift enligt lagen (1982:423) om allmän löneavgift. Enligt 1 § andra stycket gäller 1983 års lag arbetsgivare och sådana försäkrade som avses i 1 kap. 2 § lagen om socialavgifter och tillämpas på avgifter som är huvudsakligen hänförliga till arbete inom fem uppräknade näringsgrenar, bl.a. näringsgrenen produktionsvaruinriktad partihandel, i den mån verksamheten bedrivs vid arbetsgivarens eller den försäkrades fasta driftställe i Norrbottens län.

För en arbetsgivare med sådan verksamhet som avses i 1 § i 1983 års lag skall enligt lagens 2 § den procentsats efter vilken arbetsgivaravgiften sammanlagt utgår sättas ned med tio procentenheter.

Enligt 1 a § förordningen (1983:1056) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län skall vid tillämpningen av 1 § andra stycket i 1983 års lag en arbetsgivare eller en försäkrad, vars verksamhet huvudsakligen är hänförlig till nedsättningsberättigad verksamhet enligt 1-5 nämnda bestämmelse, medges nedsättning av avgifter enligt lagen. En arbetsgivare eller en försäkrad, vars verksamhet i mindre omfattning än vad som anges i första stycket är hänförlig till nedsättningsberättigad verksamhet, får efter särskild prövning medges nedsättning av avgifter till den del avgifterna är hänförliga till sådan verksamhet.

Lokala skattemyndigheten i Piteå fögderi medgav inte ASSI Råvara Norr AB nedsättning av arbetsgivaravgifter för utgiftsåren 1985 och 1986 enligt lagen (1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län.

I besvär yrkade bolaget att sådan nedsättning skulle ske.

Länsrätten i Norrbottens län (1989-04-10, ordförande Häggman) yttrade: Enligt 1983 års lag medges nedsättning av arbetsgivaravgifter eller egenavgifter för arbetsgivare och för försäkrade som avses i 2 § lagen om socialavgifter med verksamhet som huvudsakligen hänför sig till fem närmare angivna områden och bedrives vid fast driftställe i Norrbottens län. – Vad gäller egenavgifter skall den försäkrade för inkomståret vara mantalsskriven inom Norrbottens län. – De fem nedsättningsberättigade områdena är: 1. gruvverksamhet 2. tillverkning 3. produktionsvaruinriktad varuhandel 4. uppdragsverksamhet 5. hotell-, pensionats- och campingverksamhet. – I förarbetena till lagen (prop. 1983/84:38 s. 8) anförs att grunden för om en arbetsgivare eller en försäkrad skall vara berättigad till nedsättning av socialavgifter avses vara dennes näringsgrenstillhörighet, bestämd på grundval av de riktlinjer som gäller för Standard för svensk näringsgrensindelning (SNI). – Av revisionspromemoria dagtecknad den 24 november 1986 som upprättats av lokala skattemyndigheten framgår att bolaget är ett helägt dotterbolag till AB Statens Skogsindustrier (ASSI). Bolagets uppgift är att anskaffa virkesråvara till Assi-koncernens industrier i Norrbotten. Härtill kommer avverknings- och skogsvårdsarbete samt rådgivning till privata skogsägare. Bolaget har sitt huvudkontor i Piteå.

Under 1985 omsatte enligt promemorian bolaget ca 1,2 miljarder kr. Antalet anställda uppgick under detta år till i medeltal 264. Den totala inköpta virkeskvantiteten inkl. virkesbyte uppgick till 3,6 milj. kbm fub. Av den totala virkesvolymen kommer ca 15 procent från egna avverkningar medan 85 procent anskaffas genom leverans, import och byte. – I målet är fråga om bolagets verksamhet huvudsakligen hänför sig till partihandel med rundvirke, massa, papper m.m. (näringsgrenskod 61113 enligt SNI) eller till skogsavverkning m.m. (kod 12201 enligt SNI). Verksamhet inom det förra näringsområdet är nedsättningsberättigad (produktionsvaruinriktad varuhandel p. 3 ovan) medan verksamhet inom det senare näringsområdet (jordbruk, skogsbruk m.m.) inte är nedsättningsberättigad. – Ett företag med blandad verksamhet skall enligt SNI klassas efter ett "mest”-kriterium. För ett företag med två verksamhetsgrenar, som i förevarande fall, är därför den verksamhet som överstiger 50 procent enligt lagen om nedsättning av socialavgifter att anse som "huvudsaklig". – Enligt SNI-standarden sker vidare den ideala klassningen efter förädlingsvärde, vilket beräknas som summan av nettovinst, avskrivningar och total kostnad för arbetskraft. I de fall svårigheter föreligger att använda förädlingsmetoden får andra med förädlingsvärde korrelerade mått användas som t.ex. produktions- eller omsättningsvärde och även i vissa fall sysselsättningsuppgifter. – Länsrätten konstaterar att lagstiftningen genom den starka knytningen till SNI-standarden angivit att förädlingsvärdemetoden i första hand skall användas vid klassificeringen. I den mån det i det enskilda fallet visas att förädlingsvärdemetoden ger ett oriktigt resultat bör andra angivna variabler vara vägledande. – Något försök till förädlingsvärdeberäkning har inte gjorts vid revisionen. Bolaget har obestritt påstått att förädlingsvärdet för egna avverkningar av skog utgör endast en ringa del av det totala förädlingsvärdet för företaget. Detta bolagets påstående motsägs inte av vad som framkommit vid revisionen om att 85 procent av den totalt omsatta virkesvolymen avser virkeshandel. Mot bakgrund även av att den uppgivna bruttolönesumman för 1985 (ca 30000 tt kr) utgör endast 2,5 procent av den totala omsättningen (1200 000 tt kr) synes sysselsättningsvariabeln inte heller ge en i detta sammanhang rättvisande beskrivning av företagets verksamhet. – Länsrätten finner sammantaget att handlingarna i målet inte visar annat än att bolagets verksamhet huvudsakligen utgörs av produktionsvaruinriktad partihandel. På grund härav och då det från det allmänna sida inte ens påståtts att verksamheten inte bedrivs vid bolagets fasta driftställe i Norrbottens län är bolaget berättigat till nedsättning av arbetsgivaravgifter enligt yrkande. – Länsrätten undanröjer överklagade besluten och förklarar att bolaget är berättigat till nedsättning med tio procentenheter av den procentsats efter vilken arbetsgivaravgifter sammanlagt utgår.

I besvär yrkade allmänna ombudet att kammarrätten med ändring av länsrättens dom skulle fastställa lokala skattemyndighetens beslut.

Kammarrätten i Sundsvall (1990-12-28, Zackari, Branting, Knutsson, referent) yttrade: Enligt 1 § andra stycket 1983 års lag framgår att en förutsättning för nedsättning är att avgifterna huvudsakligen hänför sig till arbete inom fem i nämnda paragraf särskilt uppräknade verksamheter. – Av utredningen i målen framgår att bolaget bedriver dels sådan verksamhet som i och för sig omfattas av ovannämnda lag (produktionsvaruinriktad partihandel) och dels verksamhet som faller utanför lagens tillämpningsområde (skogsavverkning). De aktuella avgifterna är såvitt framgår av utredningen till större delen hänförliga till skogsavverkningen. Då avgifterna således inte huvudsakligen är hänförliga till verksamhet som omfattas av lagen i fråga är bolaget inte berättigat till nedsättning av avgifterna. Allmänna ombudets besvär skall därför bifallas. – Med bifall till besvären och med ändring av länsrättens dom fastställer kammarrätten lokala skattemyndighetens i Piteå fögderi beslut den 10 februari 1987 resp. den 25 mars 1988.

I besvär hos Regeringsrätten yrkade bolaget att länsrättens dom skulle fastställas.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1993-06-24, Wahlgren, Wadell, Werner, Holstad, Ragnemalm) yttrade – efter att ha redogjort för de inledningsvis anförda lagrummen – följande: Bolaget gör i målet gällande att innebörden av 1983 års lag är att det är näringsidkarens huvudsakliga verksamhetsinriktning som är avgörande för om nedsättning av procentsatsen för arbetsgivaravgifterna skall få ske. I och med att hans huvudsakliga verksamhet hänför sig till någon av de angivna näringsgrenarna får enligt bolaget nedsättning automatiskt ske även av sådana socialavgifter som avser ersättning till anställda som utfört arbete av en annan natur. Bolaget menar att det är helt ovidkommande till vilken verksamhet de aktuella avgifterna är hänförliga. Eftersom bolagets verksamhet huvudsakligen avser partihandel, som utgör 85 procent av bolagets omsättning, skall nedsättning därför ske av de socialavgifter som bolaget har att betala.

Riksskatteverket anser att, eftersom det i målet är fråga om arbetsgivaravgifter i ett företag som inte är varuproducerande, antal arbetade timmar eller lönesumman bör vara de variabler som man bör gå efter vid bedömningen av vilken verksamhet som skall anses utgöra den huvudsakliga. Verket framhåller att utredningen i målet visar att 93 procent av lönesumman i bolaget kan hänföras till skogsavverkning och därmed närliggande arbetsuppgifter. Regeringsrätten antecknar följande.

1983 års lag ersatte en lag från 1982 (SFS 1982:695) om nedsättning av socialavgifter. Enligt 2 § i den lagen skulle avgifterna för en arbetsgivare som bedrev verksamhet med fast driftställe inom området för vissa angivna kommuner sättas ned i den mån avgifterna avsåg arbete som utförts i området. Av förarbetena till SFS 1982:695 som finns i bl. a. prop. 1981/82:113 om program för regional utveckling och resurshållning framgår att sänkningen av arbetsgivaravgifterna syftade till att sänka produktionskostnaderna och öka förutsättningarna för att åstadkomma sysselsättningstillfällen i kommuner med särskilt besvärligt sysselsättningsläge (prop. s. 2 och 30).

Avsikten med en allmän nedsättning av socialavgifterna i Norrbotten var enligt prop. 1983/84:38 s. 6 att kompensera för vissa merkostnader för näringslivet i regionen och att stimulera nyetablering. I specialmotiveringen till 1 § i 1983 års lag (a. prop. s. 8 ff.) anges att en förutsättning för nedsättning är att avgifterna huvudsakligen hänför sig till arbete inom bl.a. produktionsvaruinriktad partihandel. Grunden för om en arbetsgivare skall vara berättigad till nedsättning av socialavgifter avses vara dennes näringsgrenstillhörighet, bestämd på grundval av de riktlinjer som gäller för den av Statistiska centralbyrån fastställda SNI. Enligt denna standard bestäms arbetsgivarens näringsgrenstillhörighet av dennes huvudsakliga verksamhet, dvs. om en arbetsgivare bedriver verksamhet inom fler än en näringsgren är det den verksamhet som har störst omfattning som bestämmer den näringsgrenskod som arbetsgivaren tilldelas. Det framhålls vidare i förarbetena (a. prop. s. 9) att någon formell koppling mellan rätten till nedsättning och den för arbetsgivaren angivna näringsgrenen inte finns utan det är den faktiskt bedrivna verksamheten som avgör detta.

Att det är den faktiskt bedrivna verksamheten som avgör om rätt till avgiftsnedsättning föreligger har också framhållits i rättsfallet RÅ 1987 not. 780.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Som har anförts i kammarrättens dom bedriver bolaget dels sådan verksamhet som i och för sig omfattas av 1983 års lag (produktionsvaruinriktad partihandel), dels verksamhet som faller utanför lagens tillämpningsområde (skogsavverkning).

Det är ostridigt att partihandeln utgör största delen av bolagets omsättning (85 procent) medan skogsavverkningen sysselsätter flest antal arbetstagare. 93 procent av lönesumman faller på sistnämnda näringsgren.

1983 års lag ger enligt sin ordalydelse möjlighet till nedsättning av avgifter som är huvudsakligen hänförliga till arbete inom bl. a. produktionsvaruinriktad partihandel. Av förarbetena till lagstiftningen om nedsättning av socialavgifter framgår att syftet med införandet av möjligheten att sänka arbetsgivaravgiften bl.a. var att åstadkomma sysselsättningstillfällen.

Mot bakgrund av vad ovan anförts finner Regeringsrätten att det avgörande för bedömningen av om den av bolaget bedrivna partihandeln skall anses som sådan verksamhet som huvudsakligen är hänförlig till nedsättningsberättigad verksamhet är om den huvudsakliga andelen av bolagets arbetstagare sysselsätts inom denna näringsgren. Då detta enligt vad ovan anförts inte är förhållandet är bolaget som kammarrätten funnit inte berättigat till nedsättning av avgifterna. Överklagandet skall därför avslås. – Regeringsrätten fastställer kammarrättens domslut.

Föredraget 1993-06-03, föredragande Perttu,

målnummer 706-1991 och 707-1991