Regeringsrätten referat RÅ 1993 ref. 6

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 1993 ref. 6
Målnummer
2196-1992
Avgörandedatum
1992-12-09
Rubrik
En gravt synskadad person var berättigad till särskilda omsorger enligt omsorgslagen. Utan hinder härav har han ansetts skola beviljas ett med särskild hänvisning till synskadan sökt bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen till ledsagarservice för fritidsaktiviteter.
Rättsfall
•  RÅ 1984 2:63
•  RÅ 1987 not. 58
•  RÅ 1987 ref. 27
•  RÅ 1989 ref. 49
•  RÅ 1990 ref. 117
•  RÅ 1991 ref. 25
•  RÅ 1991 ref. 65
•  RÅ 1991 ref. 92
•  RÅ 1991 ref. 101
•  RÅ 1992 ref. 5

M.L., född 1970, var psykiskt utvecklingsstörd, epileptiker och funktionellt blind. Han hade särskilda omsorger enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., omsorgslagen, i form av boende i gruppbostad, daglig verksamhet och kontaktperson högst 16 timmar i månaden. M.L. ansökte hos Norra distriktsnämnden (efter sedermera vidtaget namnbyte Omsorgsnämnden) i Kristianstads kommun om kommunal ledsagarservice för att kunna delta i fritidsaktiviteter och besöka vänner.

Distriktsnämnden (1991-05-23) beviljade M.L. bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen till färdtjänst med ledsagare, men avslog hans begäran om bistånd till ledsagarservice. Som skäl för beslutet angavs att behovet av ledsagarservice kunde tillgodoses genom landstingets försorg och att landstinget enligt omsorgslagen hade skyldighet att ha omvårdnad om dem som bodde i gruppboende och också skulle ombesörja fritidsverksamhet för att ge en meningsfull fritid.

M.L. överklagade beslutet och vidhöll sin ansökan.

Länsrätten i Kristianstads län (1991-11-25, ordförande Eriksson) yttrade: Fråga i målet är om M.L. är berättigad till bistånd enligt socialtjänstlagen till ledsagarservice för att kunna deltaga i fritidsverksamhet och besöka vänner. I detta mål kan således inte prövas om M.L. har rätt till den begärda hjälpen såsom särskild omsorg enligt föreskrifterna i omsorgslagen. – Gränsen mellan de hjälpverksamheter som regleras i omsorgslagen och socialtjänstlagen är inte helt tydlig. Den nya omsorgslagen ger möjlighet att genom överklagande få en domstolsprövning av rätten till särskilda omsorger. – Kommunen har enligt 3 § socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän. – Enligt 6 § socialtjänstlagen är den enskilde berättigad till bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv. – Av handlingarna framgår att M.L. är psykiskt utvecklingsstörd, epileptiker och funktionellt blind. Han bor f.n. i ett gruppboende och har för avsikt att vid årsskiftet flytta till egen lägenhet i anslutning till villan för gruppboende. Omsorgsnämnden har den 1 november 1991 förordnat en kontaktperson till M.L. om 8-16 timmar per månad. – M.L. är levnadsglad, har många intressen, och är i behov av att besöka vänner och fritidsaktiviteter. M.L:s behov av att kunna deltaga i olika fritidsverksamheter och behov av ledsagare vid dessa aktiviteter har inte ifrågasatts av distriktsnämnden. Med hänsyn härtill får det anses utrett att M.L. är i behov av denna ledsagarservice, Omfattningen av detta behov är dock inte närmare utredd. – Med hänsyn till vad som ovan anförts bör målet återförvisas till socialnämnden som har att tillse att M.L. erhåller efter hans behov utformad ledsagarservice som gör det möjligt för honom att i skälig omfattning besöka vänner och deltaga i fritidsaktiviteter. – Med undanröjande av socialnämndens avslagsbeslut visar länsrätten målet åter till socialnämnden för fortsatt handläggning.

Omsorgsnämnden överklagade länsrättens dom och yrkade att domen skulle upphävas och att landstinget skulle åläggas att såsom huvudman ansvara för den begärda stödinsatsen.

Kammarrätten i Göteborg, (1992-04-08, Edlund, Österlin, referent, Glimstedt) yttrade: Enligt 3 § socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta ansvar innebär emellertid ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän. – Av förarbetena till nämnda lag framgår att paragrafen avser att reglera de gränsdragningsproblem som kan uppkomma mellan socialtjänsten och andra huvudmän. Av Socialstyrelsens Meddelandeblad nr 20/90 s. 9 kan utläsas att i de fall det förekommer tvister mellan de olika huvudmännen om vem som har ansvaret, träder kommunens yttersta ansvar enligt 3 § socialtjänstlagen in för att den enskilde inte skall komma i kläm när huvudmännen är oense om vem som skall svara för en viss insats (jfr även rättsfallen RÅ 1984 2:63 och RÅ 1987 not. 581). För att samhällets stöd- och hjälpinsatser skall kunna fungera som en helhet bör de enligt samma meddelandeblad samordnas och huvudmännen föreslås att samarbeta. – Även 9 § socialtjänstlagen ger uttryck för dessa tankegångar. Enligt detta lagrum skall nämligen socialnämndens insatser för den enskilde utformas och genomföras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. – Av utredningen i målet framgår att M.L. har särskilda omsorger enligt lagen om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. i form av boende i gruppbostad, daglig verksamhet och kontaktperson med en insats om högst 16 timmar per månad. Såvitt framgår finns en begäran om att utöka sistnämnda insatsnivå. Vidare har han beviljats bistånd till färdtjänst med ledsagarservice enligt 6 § socialtjänstlagen. – Kammarrätten anser att det åligger kommunen, till följd av dess yttersta ansvar enligt 3 § socialtjänstlagen, att utreda om M.L. är i behov av stödinsats i form av ledsagarservice i större omfattning än vad som ovan har redovisats. Om rätt till sådan ytterligare stödinsats bedöms föreligga, har kommunen skyldighet att se till att M.L. erhåller denna, oavsett vem av kommunen eller landstingskommunen som skall bära det slutliga kostnadsansvaret härför. – Kammarrätten avslår överklagandet.

Omsorgsnämnden fullföljde sin talan.

Prövningstillstånd meddelades.

Socialnämnden i Kristianstads läns landsting och Landstingsförbundet hemställde i yttranden till Regeringsrätten att överklagandet skulle lämnas utan bifall.

Svenska Kommunförbundet avgav yttrande i målet och anförde bl.a.

Såväl i anhängiggjorda biståndsmål som omsorgsmål måste en förvaltningsdomstol enligt Kommunförbundet normalt bedöma om den begärda hjälpinsatsen tillhör socialtjänstlagens eller omsorgslagens obligatoriska uppgiftsområde. Socialtjänstlagen och omsorgslagen är i utgångsläget komplement till varandra. Socialtjänstlagen skall således inte vara något substitut för de särskilda omsorgerna.

Socialstyrelsen avgav yttrande och anförde bl.a.

I den särskilda omsorgen gruppbostad ingår omvårdnad samt fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter. Det betyder givetvis inte att de boende skall vara hänvisade enbart till den fritidsverksamhet som arrangeras via boendet och dess personal. Det innebär ibland bl.a. att den enskilde får tillgång till det allmänna fritids- och kulturutbudet. Ledsagarservice för att kunna tillgodose ett behov av att själv kunna forma sin fritid bör därför vara en rättighet enligt 5 § jämförd med 4 § andra stycket omsorgslagen. – Om huvudmannen för omsorgerna inte tillgodoser den enskildes behov av omsorger har kommunen dock det yttersta ansvaret härför. I detta fall synes emellertid frågan aldrig ha prövats om sökanden har rätt till ledsagarservice med stöd av omsorgslagen. I avvaktan på att landstinget tar sitt ansvar bör det, med hänsyn till det yttersta ansvaret, vara kommunens uppgift att tillgodose det behov som det är styrkt att den enskilde har i detta fall.

Regeringsrätten (1993-01-19, M. Sjöberg, Dahlman, Bouvin, Baekkevold, Ragnemalm) yttrade: M.L. är psykiskt utvecklingsstörd, epileptiker och funktionellt blind. Han har särskilda omsorger enligt omsorgslagen i form av boende i gruppbostad, daglig verksamhet och kontaktperson med en insats om högst 16 timmar i månaden. Han har även som bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen beviljats färdtjänst med ledsagarservice.

I målet är ostridigt att M.L. har rätt att få särskilda omsorger enligt omsorgslagen. Hans behov av ledsagare i samband med olika fritidsaktiviteter har inte ifrågasatts.

Målet gäller i första hand frågan om M.L:s behov av ledsagarservice skall tillgodoses av landstinget på grund av bestämmelserna i omsorgslagen eller av kommunen enligt reglerna i socialtjänstlagen.

Enligt 6 § socialtjänstlagen har den enskilde rätt till bistånd av kommunen för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Socialtjänstlagen omfattar alla som vistas i kommunen.

I 5 § omsorgslagen föreskrivs att psykiskt utvecklingsstörda har rätt till särskilda omsorger enligt lagen om de behöver sådant stöd och sådan hjälp i sin livsföring och deras behov inte tillgodoses på något annat sätt. De skall enligt samma paragraf genom de särskilda omsorgerna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Vidare gäller att de särskilda omsorgerna skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de människor som behöver dessa och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv. En form av särskild omsorg är enligt 4 § 5. omsorgslagen boende i gruppbostad för vuxna som inte kan bo i en egen bostad. I denna särskilda omsorg ingår även omvårdnad samt fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter. Varje landsting skall enligt 7 § omsorgslagen svara för de särskilda omsorgerna åt psykiskt utvecklingsstörda inom landstinget.

I 2 § omsorgslagen erinras om bl.a. kommunernas ansvar enligt socialtjänstlagen. Av förarbetena (prop. 1984/85:176 s. 16) framgår att omsorgslagen är avsedd som ett komplement till och inte en ersättning för vad som gäller enligt socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Först när det föreligger ett behov av extra insatser i form av särskilda omsorger som kräver särskilt kunnande eller särskilda resurser träder omsorgslagen in (prop. s. 58). I 6 § omsorgslagen föreskrivs att särskilda omsorger skall ges den enskilde endast om han begär det.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

M.L:s behov av ledsagare för att kunna delta i olika former av fritidsverksamhet har sin grund både i att han är psykiskt utvecklingsstörd och att han är synskadad på gränsen till blindhet. Synskadan gör att hans behov av ledsagarhjälp skiljer sig från ett behov som är påkallat enbart av psykisk utvecklingsstörning.

M.L. har inte ansökt om ledsagarservice som särskild omsorg enligt omsorgslagen. Hans begäran om bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen får anses ha sin främsta grund i de särskilda behov han har som gravt synskadad. Ledsagarservice för synskadade faller inom ramen för socialtjänstens vanliga verksamhetsområde. Det av M.L. sökta biståndet kan inte anses avse åtgärder som genom sin särskilda inriktning på psykiskt utvecklingsstörda klart kan hänföras till särskilda omsorger enligt omsorgslagen.

På grund av det anförda finner Regeringsrätten att kommunen är skyldig att ge M.L. den ledsagarservice som han behöver som bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen.

Regeringsrätten avslår överklagandet.

Föredraget 1992-12-09, föredragande Widström,

målnummer 2196-1992