Regeringsrätten referat RÅ 1994 ref. 21

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 1994 ref. 21
Målnummer
5587-91
Avdelning
1
Avgörandedatum
1994-03-29
Rubrik
Den omständigheten att en skuld hänför sig till utdömt skadestånd har inte ansetts utgöra hinder mot avdrag för ränta för skuld. Inkomsttaxering 1988 och 1989.
Lagrum
Punkt 1 av anvisningarna till 39 § kommunalskattelagen (1928:370) i dess lydelse vid 1988 och 1989 års taxeringar
Rättsfall
RÅ 1955 Fi 1921

L.M. förpliktades på grund av brottsligt förfarande

enligt dom av Borås tingsrätt den 12 oktober 1984 att

solidariskt med två andra personer till Skövde kommun utge

skadestånd med 5 704 396 kr. På skadeståndsbeloppet utgick

ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen (1975:635) från den

25 september 1984. Till följd av en den 28 april 1985

träffad överenskommelse mellan L.M. och Skövde kommun

erhöll kommunen ett sammanlagt belopp om 2 161 871 kr.

Överenskommelsen innebar i princip att kommunen avstod från

att ställa ytterligare krav mot L.M. med anledning av

tingsrättens dom. Det överenskomna beloppet bokfördes hos

kommunen dels som ränta, dels som kapitalinkomst.

L.M. yrkade i sin självdeklaration för 1988

förlustavdrag med 80 000 kr vid taxeringen till statlig

inkomstskatt och med 98 000 kr vid taxeringen till kommunal

inkomstskatt. Förlustavdragen hänförde sig till vid 1986

års taxering outnyttjat avdrag för underskott av kapital

avseende räntan på skulden till Skövde kommun.

Taxeringsnämnden vägrade förlustavdrag med motivering att

fråga var om icke avdragsgill kapitalförlust.

Vid 1989 års taxering vägrade taxeringsnämnden på samma

grund förlustavdrag med ett av L.M. i

självdeklarationen yrkat belopp av 200 000 kr vid

taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt.

L.M. överklagade och yrkade att bli taxerad i

enlighet med deklarationerna.

Länsrätten i Skaraborgs län (1990-07-12, ordförande

Larsson) yttrade beträffande taxeringsåret 1988: L.M.

har till stöd för besvären anfört i huvudsak följande.

Förlustavdraget hänför sig till icke utnyttjat avdrag för

underskott av kapital vid 1986 års taxering. Hela

underskottet uppgick till 576 353 kr och avsåg ränta på

skadestånd som L.M. betalat till Skövde kommun. Vid

1986 års taxering medgav taxeringsnämnden avdrag för

ifrågavarande ränta med så stort belopp att några taxerade

inkomster inte uppkom. L.M. förutsatte därför att

skattemyndigheterna godtagit att fråga var om ränta. Senare

har myndigheterna frångått denna ståndpunkt och gjort

gällande att fråga i stället var om indirekt skadestånd

eller delbetalning av en skuld. Hela underskottet är dock

ränta enligt civilrättsliga regler och därmed även

taxeringsmässigt avdragsgillt. – Om de rättsförhållanden

som utgör grund för besvären framgår av handlingarna i

målet bl.a. följande. L.M. har av Borås tingsrätt den

12 oktober 1984 på grund av brottsligt förfarande

förpliktats att solidariskt med två andra personer utge

skadestånd till Skövde kommun med 5 704 396 kr jämte ränta

därå enligt 6 § räntelagen från den 25 september 1984.

Genom en den 28 april 1985 träffad överenskommelse har

förlikning ingåtts mellan L.M. och kommunen.

Förlikningen hade bl.a. den innebörden att kommunen

förklarade sig avstå från ytterligare krav mot L.M.

och att överenskommelsen inte påverkade kommunens rätt till

framtida krav mot de två andra personer, som jämte

L.M. förpliktats att utge skadestånd. Enligt ett den

21 november 1985 dagtecknat kvitto har Skövde kommun på

grund av domen den 12 oktober 1984 mottagit av L.M.

2 161 871 kr 88 öre. I kvittot sägs vidare att beloppet

bokförts dels som ränta och dels som kapitalinkomst.

Sedermera, i en skrivelse den 20 december 1985 från

kommunen till L.M., har kommunen uppgivit att

upplupen erhållen ränta på nyss angivet belopp utgjorde

583 052 kr 88 öre. I deklarationen till 1986 års taxering

har L.M. yrkat avdrag för skuldränta med 589 424 kr.

Eftersom inkomst av kapital redovisats med 13 071 kr uppkom

underskott av kapital med 576 353 kr. Som tidigare nämnts

medgavs L.M. avdrag för underskott i förvärvskälla

med så stort belopp att taxerade inkomster inte uppkom,

dock med undantag för garantibelopp för fastighet. -

Länsrätten gör följande bedömning. Skattskyldig är

berättigad till förlustavdrag enligt de förutsättningar som

anges i lagen (1960:63) om förlustavdrag. Förlustavdraget

skall bestämmas vid den taxering då den skattskyldige yrkar

avdrag för förlusten och storleken av förlustavdraget är

inte nödvändigtvis bundet till förlustårets deklaration.

Förlusten fastställs enbart till den del den utnyttjas vid

taxeringen. Att taxeringsnämnden medgivit L.M. avdrag

för underskott i förvärvskälla vid 1986 års taxering

befriar därför inte länsrätten från skyldigheten att pröva

om nu yrkat förlustavdrag kan medges. Vid 1987 års taxering

redovisade L.M. inte några inkomster, varför något

förlustavdrag heller inte yrkades. Av 39 §

kommunalskattelagen (1928:370), KL, framgår att gäldränta,

som inte är hänförlig till förvärvskälla i inkomstslagen

jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse och tillfällig

förvärvsverksamhet är i princip avdragsgill under inkomst

av kapital. Med ränta torde förstås kostnaden för att

erhålla kredit. Att detta är kommunalskattelagens

principiella synsätt får anses framgå bl.a. av dess 44 §,

vari föreskrivs hur ränta på upplånat kapital i vissa fall

skall fördelas mellan olika förvärvskällor. I L.M:s

fall är inte fråga om ränta på upplånat kapital utan om

ränta på skadestånd. Avdragsrätt för skadestånd kan

föreligga om skadeståndet har samband med

förvärvsverksamhet och om orsaken till skadeståndet kan

anses normalt i den förekommande verksamheten. Skadestånd

som är av personlig art är inte avdragsgilla, liksom heller

inte skadestånd som saknar samband med förvärvskälla. Vad

gäller ränta på skadestånd synes rättstillämpningen göra

den skillnaden mellan ränta på gäld och ränta på skadestånd

att skadeståndsränta i sig anses ha karaktär av skadestånd.

Rätten till avdrag för sådan ränta blir därför beroende av

huruvida själva skadeståndet är avdragsgillt. Sålunda hade

i rättsfallet RÅ 1955 not. 1921 en person, som genom

bedrägeri under en följd av år tillskansat sig vissa

belopp, dömts att återbetala beloppen med ränta från den

dag varje belopp kommit honom tillgodo. Avdrag medgavs inte

för ränta, som på grund av domen utgivits under

beskattningsåret. Den skadeståndsskyldighet som åvilar

L.M. är av personlig natur och har inte samband med

någon av honom innehavd förvärvskälla. Avdragsrätt för

själva skadeståndet föreligger således inte. Av det sagda

framgår att avdragsrätt för räntan vid sådana förhållanden

heller inte föreligger. Länsrätten finner därför att

taxeringsnämndens beslut är riktigt. Besvären skall därför

lämnas utan bifall. – Besvären lämnas utan bifall.

Beträffande 1989 års taxering lämnade länsrätten i

ytterligare en dom samma dag L.M:s besvär utan bifall

med enahanda motivering.

L.M. överklagade och yrkade att han skulle taxeras i

enlighet med de avgivna självdeklarationerna.

Kammarrätten i Göteborg (1991-09-27, Kihlgren, Sjöbeck, Grankvist, referent) delade länsrättens bedömning och ändrade därför inte de överklagade domarna.

L.M. fullföljde sin talan.

Prövningstillstånd meddelades.

Riksskatteverket tillstyrkte att förlustavdrag skulle

medges med i deklarationen yrkade belopp vid 1988 års

taxering och att förlustavdrag vid 1989 års taxering skulle

medges med 118 801 kr vid taxeringen till statlig

inkomstskatt och med 106 305 kr vid taxeringen till

kommunal inkomstskatt.

Regeringsrätten (1994-03-29, M. Sjöberg, Bouvin, Berglöf,

von Bahr) yttrade efter att ha redovisat de i inledningen

återgivna faktiska omständigheterna:

Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt punkt 1 av anvisningarna till 39 § KL i dess lydelse

vid 1988 och 1989 års taxeringar får vid beräkningen av

inkomsten av kapital avdrag göras för all gäldränta, som

inte skall dras av från intäkterna av andra förvärvskällor.

Någon inskränkning i rätten till avdrag beroende på det

sätt varpå en skuld uppkommit föreligger inte. Det

avgörande för avdragsrätten är att den skattskyldige häftar

i skuld och att ränta erläggs för denna.

Av det anförda följer att L.M. är berättigad till

avdrag för ränta som han erlagt avseende det av tingsrätten

fastställda skuldbeloppet. I målet är numera ostridigt

mellan parterna att 248 711 kr av det belopp som erlagts

enligt överenskommelsen med Skövde kommun utgör ränta. Skäl

att avvika från denna beräkning föreligger inte. L.M.

är i följd härav berättigad till förlustavdrag vid 1988 års

taxering med yrkade 80 000 kr vid taxeringen till statlig

inkomstskatt och med 98 000 kr vid taxeringen till kommunal

inkomstskatt. Vid 1989 års taxering har han rätt till

förlustavdrag med 118 801 kr vid taxeringen till statlig

inkomstskatt och med 106 305 kr vid taxeringen till

kommunal inkomstskatt.

Regeringsrättens avgörande. Med ändring av kammarrättens

dom bestämmer Regeringsrätten L.M:s taxeringar till

följande belopp (beloppen här uteslutna).

Föredraget 1994-03-09, föredragande Hartzell, målnummer

5587–5588-1991