Regeringsrätten referat RÅ 1994 ref. 43

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 1994 ref. 43
Målnummer
2975-93
Avdelning
1
Avgörandedatum
1994-04-14
Rubrik
Sedan kammarrätten efter besvär fastställt en av Elsäkerhetsverket beslutad sanktionsavgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar har bestämmelsen i fråga upphävts innan Regeringsrätten prövat där förd talan i målet. I avsaknad av övergångsbestämmelse till lagändringen har Regeringsrätten funnit att någon laglig grund för uttagande av sanktionsavgift inte längre förelåg och därför undanröjt beslutet om avgiftens påförande.
Lagrum
18 § lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
Rättsfall
RÅ 1988 ref. 132

Ingenjörsteknik i Växjö O.H. AB (bolaget) bedrev konstruktion, tillverkning och handel med elprodukter för uppvärmning av husvagnar och lokaler samt idkade även därmed förenlig verksamhet. Obligatorisk registreringsplikt infördes den 1 januari 1990 för den som tillverkade eller importerade eller som yrkesmässigt överlät eller hyrde ut anordningar, som var avsedda att anslutas till elektrisk anläggning, eller elektrisk materiel. Registreringsplikten ersatte den tidigare obligatoriska S-märkningen. Bolaget började sälja sina produkter utan att de dessförinnan blivit registrerade. Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) beslutade den 14 juni 1991 att förbjuda bolaget att fortsätta med försäljningen. Den 2 april 1993 beslutade Elsäkerhetsverket, som bildats den 1 januari 1993 och övertagit NUTEK:s frågor om elsäkerhet, att påföra bolaget sanktionsavgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen).

Elsäkerhetsverket (1993-04-02) yttrade: Av utredningen i ärendet framgår att bolaget har sålt 273 st eltillsatser a 2 000 kr utan att dessa har varit provade och godkända i Sverige vid försäljningstillfället. Enligt 18 § SFS 1988:218 är bolaget skyldigt att betala sanktionsavgift. – - – Syftet med den nya kontrollordningen är att upprätthålla de höga svenska säkerhetskraven som angivits i förordningen om elektrisk materiel, SFS 1989:420, och därmed hindra att produkter som inte har genomgått erforderlig kontroll kommer ut på marknaden. Reglerna om sanktionsavgift bygger på ett strikt ansvar för utebliven registrering. – Elsäkerhetsverket finner med hänsyn till omständigheterna i ärendet samt till den tid som gått att det föreligger synnerliga skäl att sätta ned sanktionsavgiften enligt 18 § SFS 1988:218. – Elsäkerhetsverket beslutade att påföra bolaget sanktionsavgift med 45 000 kr.

I överklagande hos kammarrätten yrkade bolaget att beslutet skulle undanröjas.

Kammarrätten i Stockholm (1993-05-14, Rundqvist, Stegard, referent, Lindbäck) delade Elsäkerhetsverkets bedömning och ändrade inte det överklagade beslutet.

I Regeringsrätten fullföljde bolaget sin talan och yrkade att kammarrättens dom och Elsäkerhetsverkets beslut skulle undanröjas. Som grund för sitt yrkande åberopade bolaget, såsom det slutligen bestämde sin talan, i första hand att Elsäkerhetsverket inte haft behörighet att meddela beslutet om avgift och i andra hand att, om verket skulle anses ha haft erforderlig behörighet, beslutet likväl skulle ändras på de grunder som bolaget tidigare anfört.

Regeringsrätten meddelade prövningstillstånd den 22 juni 1993 och beslutade samtidigt, i avbidan på att lagakraftvunnet avgörande förelåg eller Regeringsrätten förordnade annorledes, att verkställighet av beslutet att påföra avgift inte fick ske.

Elsäkerhetsverket avgav yttrande i målet.

Regeringsrätten (1994-04-14, M. Sjöberg, Bouvin, Berglöf, von Bahr) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Vid tiden för såväl Elsäkerhetsverkets beslut som kammarrättens dom återfanns, såvitt nu är av intresse, följande bestämmelser i ellagen. I 17 § stadgades att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att den som tillverkar eller importerar eller som yrkesmässigt överlåter eller hyr ut anordningar, avsedda att anslutas till elektrisk anläggning, eller elektrisk materiel skall vara skyldig att registrera sådana anordningar eller sådan materiel. I 18 § första stycket föreskrevs att den som yrkesmässigt överlåter eller hyr ut anordning eller materiel som nyss sagts utan att kravet på registrering iakttagits skall betala en särskild avgift för underlåten registrering till staten. I andra stycket samma paragraf gavs regler för avgiftens bestämmande och i tredje stycket föreskrevs att avgiften får sättas ned eller efterges om synnerliga skäl finns. Enligt 19 § ellagen jämförd med lagen (1991:2020) om ändring i ellagen skulle frågor om avgift enligt 18 § prövas av NUTEK.

Genom lagen (1993:711) om ändring i ellagen föreskrivs, utom annat, att 17 och 18 §§ i ellagen skall upphöra att gälla samt att ändringslagen skall träda i kraft den dag regeringen bestämmer. I förordningen (1993:1646) om ikraftträdande av vissa lagar och förordningar med anledning av Sveriges tillträde till avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) föreskrivs att bl.a. nyssnämnda lag om ändring i ellagen skall träda i kraft den 1 januari 1994.

Av vad ovan antecknats framgår att de av underinstanserna tillämpade bestämmelserna i 17 och 18 §§ ellagen om registrering och om avgift vid underlåten registrering upphävts sedan kammarrätten prövat målet i sin dom den 14 maj 1993. Den fråga som då först uppkommer är den huruvida de berörda reglerna om sanktionsavgift alltjämt skall tillämpas vid prövningen i Regeringsrätten. Som Regeringsrätten uttalat i rättsfallet 1988 ref. 132 har ansetts följa av allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser att bestämmande för vilka förvaltningsrättsliga föreskrifter – avseende både förfarandet och prövningen i sak – som skall tillämpas i ett mål eller ärende som regel är vilka föreskrifter som är i kraft när prövningen sker. Detta har ansetts gälla även vid prövningen av besvär över beslut som fattats före ikraftträdandet av de regler som gällde vid besvärsprövningen. I det nämnda rättsfallet uttalade Regeringsrätten vidare att undantag från nyss angivna grundsatser dock kan vara uttryckligen föreskrivna i övergångsbestämmelser eller följa av uttalanden i motiven till lagstiftningen. Fall kan också tänkas, framhöll Regeringsrätten, där av omständigheterna framgår att lagstiftaren inte avsett att de nya bestämmelserna skall tillämpas helt enligt de angivna grundsatserna i ett övergångsskede.

Till den lagstiftning som här är aktuell, upphävandet av bestämmelserna i 17 och 18 §§ ellagen, finns inte några övergångsbestämmelser. I förarbetena till lagstiftningen i fråga (prop. 1992/93:100 bil. 13 s. 113 f. och NU 1992/93:28 s. 47) har inte gjorts något uttalande som ger vid handen att äldre lag ändå skall tillämpas i ett fall som det förevarande. Inte heller kan det anses att omständigheterna i övrigt är sådana att de äldre bestämmelserna i ett övergångsskede bör tillämpas framför den lagstiftning som numera gäller. Fastmer kan med fog hävdas att de upphävda bestämmelserna, som avser en sanktion för viss underlåtenhet, är av sådan art att de inte utan övergångsbestämmelser bör tillämpas efter ny lagstiftnings ikraftträdande.

I enlighet med det anförda finner Regeringsrätten att dess prövning skall ske med tillämpning av nu gällande lagstiftning. Denna lagstiftning innehåller inte någon regel om sanktionsavgift vid underlåten registrering. Vid sådant förhållande föreligger inte längre någon laglig förutsättning för uttagande av någon sanktionsavgift av bolaget. Beslutet om sanktionsavgift skall därför redan på denna grund undanröjas.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten undanröjer, med ändring av kammarrättens dom, Elsäkerhetsverkets beslut att påföra bolaget avgift.

Föredraget 1994-03-08, föredragande Karlsson, målnummer 2975-1993