Regeringsrätten referat RÅ 1994 ref. 8

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 1994 ref. 8
Målnummer
5303-92
Avdelning
2
Avgörandedatum
1994-01-31
Rubrik
En stadsplan saknade bestämmelser om byggnads minsta avstånd till granntomt till följd varav 39 § i den numera upphävda byggnadsstadgan (1959:612) skulle tillämpas. Vid fråga huruvida byggnad skulle få läggas närmare än 4,5 m från tomtgräns har undantagsregeln i nämnda paragrafs tredje stycke ansetts skola tillämpas.
Lagrum
•  17 kap. 4 § plan- och bygglagen (1987:10)
•  Numera upphävda 39 § byggnadsstadgan (1959:612)
Rättsfall
•  RÅ 1970 not. C 253
•  RÅ 1970 not. C 368
•  RÅ 1972 not. C 267
•  RÅ 1973 ref. 66
•  RÅ 1973 not. C 43
•  RÅ 1985 2:11
•  RÅ 1985 2:82
•  RÅ 1987 not. 221
•  RÅ 1990 ref. 30

Byggnadsnämnden i Torsås kommun beslöt den 27 april 1992 att bevilja S.M. och dennes hustru C.M. bygglov för nybyggnad av ett garage på fastigheten Torsås 29:3 i Torsås. Garaget låg ca 2,2 m från gränsen till en grannfastighet.

N.E., ägare till nämnda grannfastighet, överklagade beslutet.

Länsstyrelsen i Kalmar län (1992-07-21) yttrade: För området gäller av Kungl. Maj:t den 30 september 1966 fastställd stadsplan. Fastigheten är i planen avsedd för bostadsändamål, friliggande byggnadssätt. Huvudbyggnad får uppföras i en våning med inredd vind. Därutöver får ett uthus eller annan gårdsbyggnad uppföras. Högst en femtedel av fastigheten får bebyggas. – Utöver dessa bestämmelser gäller enligt övergångsbestämmelser till plan- och bygglagen (1987:10), PBL, att 39 § byggnadsstadgan (1959:612) skall tillämpas som bestämmelse i planen, dvs. att byggnad inte får läggas närmare gräns mot granntomt än 4,5 m. Byggnadsnämnden får medge undantag härifrån om det finns påkallat av särskilda skäl och kan ske utan men för granne. – Det på Torsås 29:3 befintliga bostadshuset har för närvarande ett garage i källarplanet med infart via en nerfart vid den norra gaveln. Det överklagade bygglovet innebär att denna nerfart läggs igen och att ett nytt garage uppförs genom en tillbyggnad av bostadshusets norra gavel i gatuplanet. – Byggnadsföretaget strider inte mot planbestämmelserna, däremot mot den ovan angivna övergångsbestämmelsen. Huruvida undantag från denna bestämmelse kan medges i detta fall får prövas mot bestämmelserna om mindre avvikelse i 8 kap. 11 § sjätte stycket PBL. – Enligt 8 kap. 11 § första stycket 1. PBL gäller att ansökan om bygglov för åtgärder inom områden med detaljplan skall bifallas om åtgärden inte strider mot detaljplanen. I lagrummets sjätte stycke (tidigare femte stycke) finns en undantagsregel som innebär att bygglov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelse från detaljplanen, om avvikelserna är förenliga med planens syfte. – I förarbetena till PBL (prop. 1985/86:1, s. 714) anför departementschefen bl.a. följande. Smärre avsteg – t.ex. att placera en byggnad någon meter in på s.k. punktprickad mark – bör enligt min mening kunna medges med stöd av femte stycket. Andra exempel kan vara att överskridande av högsta tillåtna byggnadshöjd är påkallat av byggnadstekniska eller andra skäl eller att överskridande av tillåten byggnadsarea är motiverat för att en bättre planlösning skall kunna uppnås. Däremot är femte stycket naturligtvis inte tillämpligt, om någon vill använda marken för ett i planen icke avsett ändamål. – Vid besök på platsen kunde konstateras att garagets norra fasad kommer att ligga ca 2,2 m från gräns mot klagandens fastighet. Denna avvikelse får enligt länsstyrelsens bedömning anses rymmas inom vad som kan medges med stöd av bestämmelserna om mindre avvikelse. Åtgärden strider inte heller mot planens syfte. De olägenheter som byggnadsföretaget medför för klaganden kan vidare enligt länsstyrelsens bedömning inte anses större än att de får tålas av denne. Överklagandet skall därför avslås. – Länsstyrelsen avslår överklagandet.

N.F. överklagade beslutet och anförde i huvudsak följande. Det planerade garaget skulle medföra betydande olägenheter för honom. Han hade tidigare medgivit att ett garage uppfördes en meter från hans norra tomtgräns och riskerade nu att få ett garage även vid den södra gränsen. Det kunde inte ha varit lagstiftarens mening, att ett antal undantag från lagen tilläts och att dessa medförde att detaljplanen kunde kringgås genom att ett område förtätas till men för dem som bodde där. Ej heller var fråga om en mindre avvikelse.

Kammarrätten i Jönköping (1992-10-06, von Strokirch, Hallström, referent, Löfgren) yttrade: Såsom länsstyrelsen funnit innebär den planerade byggnadsåtgärden en mindre avvikelse från detaljplanen. Vid sådant förhållande och då åtgärden inte kan anses medföra betydande olägenheter för omgivningen kan bygglov beviljas. – Kammarrätten lämnar besvären utan bifall.

N.F. fullföljde sin talan.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1994-01-31, Wahlgren, Voss, Wadell, B. Sjöberg, Ragnemalm) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. För det aktuella området gäller en stadsplan, som fastställts den 30 september 1966. Planen skall enligt 17 kap. 4 § första stycket PBL gälla som detaljplan enligt denna lag. Eftersom planen vad gäller det berörda området saknar bestämmelser om byggnads minsta avstånd till granntomt, gäller enligt tredje stycket i samma stadgande att 39 § i den numera upphävda byggnadsstadgan (1959:612), BS, skall tillämpas som bestämmelse i planen.

Enligt 39 § andra stycket BS får byggnad inte läggas på mindre avstånd från gränsen mot granntomt än 4,5 m. Om det är påkallat av särskilda skäl samt kan ske utan men för granne eller fara för sundhet, brandsäkerhet eller trafiksäkerhet och utan att ett lämpligt bebyggande av området försvåras, får byggnadsnämnden enligt paragrafens tredje stycke medge undantag från nämnda bestämmelse.

Av handlingarna i målet framgår att garaget enligt det sökta och beviljade bygglovet skulle förläggas ca 2 m från gränsen mot klagandens fastighet. Placeringen strider således mot den i 39 § andra stycket BS och därmed i den tillämpliga planen angivna huvudregeln. Hänvisningen i 17 kap. 4 § tredje stycket PBL till 39 § BS omfattar emellertid enligt ordalydelsen även den i tredje stycket intagna dispensbefogenheten; lagmotiven tyder inte heller på att något annat åsyftats (BoU 1986/87:1 s. 163-164). Om de i 39 § tredje stycket BS angivna förutsättningarna föreligger, är således även en placering närmare gränsen än 4,5 m att anse som planenlig.

N.F. har som skäl för att motsätta sig det sökta bygglovet anfört bl.a. att den tillämnade, 7 m långa garagebyggnaden, som skulle hamna i linje med långsidan av hans hus, skulle verka störande och skymma utsikten.

Makarna M. har åberopat bl.a. den olycksrisk som den smala, svängda nedfarten – över vilken den nya byggnaden skulle placeras – till det befintliga garaget i källarplanet innebär, särskilt för deras två små barn. De hänvisar också till att bostadshusets placering med långsidan utmed gatan omöjliggör alternativ placering av ett garage ovan jord.

Med hänsyn till vad makarna M. sålunda anfört och vad som framgår av handlingarna finner Regeringsrätten, att särskilda skäl föreligger för att medge undantag från planens huvudregel om minsta avstånd till grannfastighet. De olägenheter som byggnaden kan förorsaka N.F. är enligt Regeringsrättens mening inte av den karaktär att de kan anses utgöra sådant men som hindrar att undantag medges; särskilt har därvid beaktats att avståndet mellan N.F:s bostadsfastighet och makarna M:s garage enligt företedd ritning skulle uppgå till ca 11 m. Då annat hinder för undantag ej heller föreligger, är den sökta byggnadsåtgärden att betrakta som planenlig.

Med hänsyn härtill, och då annat hinder mot bifall till ansökningen ej visats föreligga, skall överklagandet avslås.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer kammarrättens domslut.

Föredraget 1994-01-13, föredragande Persson, målnummer 5303-1992