Regeringsrätten referat RÅ 1995 ref. 1

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 1995 ref. 1
Målnummer
2219-94
Avdelning
1
Avgörandedatum
1995-02-08
Rubrik
Djurägare har i burar hållit värphöns till ett större antal än som följde av Lantbruksstyrelsens med stöd av djurskyddslagen (1988:534) meddelade måttföreskrifter. Av lokal tillsynsmyndighet utfärdat föreläggande att "avyttra samtliga övertaliga höns" har ansetts meddelat med stöd av 26 § djurskyddslagen och ej som ett sådant förbud att handha djur som enligt 29 § samma lag får meddelas endast av länsstyrelsen.
Lagrum
•  26 § och 29 § djurskyddslagen (1988:534)
•  Lantbruksstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om djurhållning inom lantbruket (LSFS 1989:20) 2 kap. 56 § och bilaga 6 Fjäderfän 1 Utrymme för burhöns
Rättsfall
RÅ 1983 2:92

Miljö- och myndighetsnämnden i Laholms kommun beslöt den 22 april 1993, med stöd av 26 och 39 §§ djurskyddslagen (1988:534), att förelägga S.E., i hans egenskap av djurhållare på fastigheten Ränneslöv 7:43, att snarast och senast den 1 juni 1993 avyttra samtliga övertaliga höns på fastigheten. Föreläggandet gällde vid vite av 10 000 kr. Beslutet gällde även om det överklagades.

Nämnden ansökte hos länsrätten om utdömande av vitet med hänvisning till att hönsantalet ej reducerats.

Länsrätten i Hallands län (1993-12-02, ordförande Vennersten) yttrade: Enligt 26 § djurskyddslagen får en tillsynsmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. – Enligt 29 § får länsstyrelsen under vissa förutsättningar meddela förbud att ha hand om djur eller ett visst slag av djur. Om den mot vilken förbudet riktas är ägare av djuret, får länsstyrelsen dessutom ålägga honom att göra sig av med det. – I förarbetena (prop. 1987/88:93 s. 68) till 29 § sägs att befogenheten att besluta i förbudsfrågan förbehållits länsstyrelsen och att det således ankommer på denna att pröva frågan om förbud att i fortsättningen handha djur. Härigenom får man en enhetlig ordning för hanteringen av förbudsfrågorna oavsett hur tillsynsfrågan i övrigt är ordnad. – Förbud att handha djur kan ges sådan innebörd att det utgör hinder endast mot att hålla djur utöver ett visst angivet antal (jfr RÅ 1983 2:92). – Miljö- och myndighetsnämndens vitesförläggande innebär ett åläggande för S.E. att göra sig av med 868 höns och därmed nedbringa antalet höns till 8 832. Ett sådant åläggande kan meddelas endast med stöd av 29 § djurskyddslagen och endast av länsstyrelsen. Nämndens vitesföreläggande är således inte lagligen grundat. Ansökan om utdömande av vitet kan därför inte bifallas.

Miljö- och myndighetsnämnden överklagade länsrättens dom hos kammarrätten och vidhöll sin ansökan om utdömande av vitet.

Kammarrätten i Göteborg (1994-03-11), Nilsson, Brydolf, referent, Henriksson) yttrade: I vitesföreläggandet som Miljö- och myndighetsnämnden i Laholms kommun utfärdat åläggs S.E. att avyttra samtliga övertaliga höns. Lika med länsrätten finner kammarrätten att ett sådant föreläggande inte är lagligen grundat. Överklagandet kan därför inte bifallas. – Kammarrätten avslår överklagandet.

I Regeringsrätten yrkade miljö- och myndighetsnämnden ändring av kammarrättens och länsrättens domar.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1995-02-08, Tottie, Bouvin, Sjöberg, Swartling, Rundqvist) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 26 § djurskyddslagen får en tillsynsmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas, ävensom sätta ut vite. Om ett ingripande avser förbud att ha hand om djur eller ett visst slag av djur skall dock förbudet enligt 29 § meddelas av länsstyrelsen. Om den mot vilken förbudet riktas är ägare av djuret, får länsstyrelsen dessutom ålägga honom att göra sig av med det.

Vid djurskyddslagens tillkomst uttalades att 26 § motsvarade vissa bestämmelser i den äldre lagen men att tillsynsmyndigheterna i den nya lagen fått ökade befogenheter att ingripa med de tvångsmedel som behövdes i det enskilda fallet. Befogenheten att ingripa med förelägganden och förbud var således inte begränsad till vissa särskilt angivna paragrafer utan omfattade alla de förelägganden och förbud som behövdes för att djurskyddslagen eller med stöd av lagen utfärdade föreskrifter skulle efterlevas. Exempel på förbud som kunde utfärdas med stöd av paragrafen angavs vara förbud att hålla djur i ett visst förvaringsutrymme eller inom ett visst område (prop. 1987/88:93 s. 66). Såvitt avsåg 29 § hade, liksom i den äldre lagen, befogenheten att besluta i förbudsfrågan förbehållits länsstyrelsen. Härigenom fick man en enhetlig ordning för hanteringen av förbudsfrågorna oavsett hur tillsynsfrågan i övrigt var ordnad (prop. 1987/88:93 s. 68). Möjligheten att ålägga en försumlig djurägare att avhända sig djur som han äger hade redan i ett tidigare lagstiftningsärende sagts vara avsedd att användas endast i kombination med förbud att handha djur (prop. 1968:170 s. 22). I praxis har med förbud att handha djur likställts förbud att hålla djur utöver ett visst angivet antal (RÅ 1983 2:92).

I målet är utrett att S.E. på sin fastighet Ränneslöv 7:43 i Laholms kommun hållit ett stort antal värphöns i burar, vilka enligt av Lantbruksstyrelsen i egenskap av central tillsynsmyndighet med stöd av djurskyddslagen meddelade måttföreskrifter fick rymma högst tre hönor i varje bur, och att det verkliga antalet hönor i varje bur uppgått till 4-5 stycken. Miljö- och myndighetsnämnden i kommunen meddelade därför den 22 april 1993 i egenskap av lokal tillsynsmyndighet, med åberopande av bl.a. 26 § djurskyddslagen, ett föreläggande för S.E. att snarast och senast den 1 juni 1993 "avyttra samtliga övertaliga höns" på fastigheten. Nämnden hänvisade till att högst tre hönor i enlighet med måttföreskrifterna fick hållas i varje bur. Till föreläggandet knöt nämnden ett vite av 10 000 kr och förordnade att beslutet skulle gälla även om det överklagades. S.E. rättade sig inte efter föreläggandet.

I förevarande mål, som avser utdömande av det förelagda vitet, har frågan uppkommit om nämnden ägt meddela det angivna föreläggandet med stöd av 26 § djurskyddslagen eller om – såsom underdomstolarna ansett – föreläggandet varit att uppfatta såsom ett förbud att hålla djur utöver ett visst angivet antal och därför rätteligen bort meddelas av länsstyrelsen enligt 29 § samma lag.

För att i ett fall som det nu aktuella framtvinga efterlevnad av måttföreskrifterna hade nämnden i egenskap av tillsynsmyndighet kunnat förelägga djurhållaren att tillse att varje höna fick det föreskrivna minsta burutrymmet. Så utformat hade föreläggandet varken i form eller i sak innefattat något förbud att ha hand om djur eller ett visst slag av djur. Föreläggandet, som grundat sig på 26 § djurskyddslagen, hade djurhållaren kunnat efterleva genom att antingen anskaffa tillräckligt antal burar eller i erforderlig mån nedbringa antalet på fastigheten hållna värphöns.

Det föreläggande som Miljö- och myndighetsnämnden i Laholms kommun meddelade S.E. brast i klarhet och tydlighet men lämnade i och för sig utrymme för samma alternativa handlingsmöjligheter. Han kunde sålunda efterkomma föreläggandet genom att antingen anskaffa ytterligare burar eller på annat sätt se till att det vid den i föreläggandet angivna sista tidpunkten inte längre fanns några höns som kunde anses "övertaliga". Att nämnden endast syftade till att åstadkomma rättelse i fråga om burutrymmet framgår vidare av den i föreläggandet gjorda hänvisningen till gällande måttföreskrifter. Även om föreläggandet getts en avfattning som lätt kunde uppfattas som om S.E. var tvungen att minska djurbesättningen – för övrigt det enda handlingsalternativ som såvitt framkommit i målet diskuterades mellan honom och nämnden – finner Regeringsrätten att föreläggandet inte innebar ett sådant förbud att handha djur som enligt 29 § djurskyddslagen skall meddelas av länsstyrelsen. Föreläggandet är i stället att uppfatta som ett sådant som nämnden i enlighet med uttalandena vid lagens tillkomst ägt att som tillsynsmyndighet meddela med stöd av 26 §.

På grund av det anförda skall nämndens talan bifallas. Med hänsyn till vad som framkommit om S.E:s ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt finner Regeringsrätten emellertid att det föreligger särskilda skäl att jämka vitet.

Regeringsrättens avgörande. Med upphävande av kammarrättens och länsrättens domar förpliktar Regeringsrätten S.E. att utgiva ett till 5 000 kr jämkat vite.

Föredraget 1995-01-10, föredragande Sandbäck, målnummer 2219-1994