Regeringsrätten referat RÅ 1995 ref. 2

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 1995 ref. 2
Målnummer
3042-93
Avdelning
1
Avgörandedatum
1995-02-09
Rubrik
Fråga om byggnadsåtgärder på en villa inneburit att huset fick en souterrängvåning och därmed uppfyllt detaljplanens krav beträffande högsta tillåtna höjd på byggnad.
Lagrum
•  8 kap. 11 § första och sjätte styckena samt 17 kap. 4 § plan- och bygglagen (1987:10)
•  9 § plan- och byggförordningen (1987:383)

Byggnadsnämnden i Lysekils kommun beviljade genom beslut den 10 september 1992 M.W. bygglov för om- och tillbyggnad av ett bostadshus på fastigheten Skaftö-Backa 3:129. Bygglovet innebar att byggnaden efter om- och tillbyggnaden godtogs som en byggnad med souterrängvåning förenlig med detaljplanens bestämmelser om maximihöjd för byggnad inom området.

Byggnadsnämndens beslut överklagades av bl.a. grannarna B.A., J.A., E.I. och L-G.I., som motsatte sig byggnadsföretaget och ifrågasatte om bostadshuset var ett souterränghus.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län (1992-10-22) yttrade: Länsstyrelsen har tidigare prövat besvär av H.A. över bygglovet för den aktuella tillbyggnaden och i beslut den 2 oktober 1992 avslagit dessa. Länsstyrelsen åberopade därvid vad länsstyrelsen anfört i tidigare beslut den 2 juli 1992 med anledning av besvär över vägrat bygglov för tillbyggnaden, nämligen följande:

"I detaljplanen är byggnadshöjden för fastigheten redovisad som "I", vilket innebär att byggnad inte får uppföras som är högre än 3,5 meter. Byggnad med souterrängvåning inredd till bostad får dock uppföras till en höjd av högst 5,5 meter. Vad som skall anses som souterrängvåning är inte definierat i någon bestämmelse. Med uttrycket torde avses att bostadsutrymme inreds i en våning delvis under markplanet. Av ingivna bygglovritningar framgår att den våning som skall överbyggas är inredd för bostadsändamål. Länsstyrelsen anser därför att byggnaden får hänföras till ett souterränghus, varvid den högsta tillåtna byggnadshöjden enligt gällande detaljplan är 5,5 meter. Länsstyrelsen finner att den föreslagna tillbyggnaden ryms inom den i planen högsta tillåtna byggnadshöjden. Det kan vidare konstateras att byggrätt enligt planen gäller på hela fastigheten och att ett friliggande hus på högre belägen del av fastigheten sannolikt skulle bli mer besvärande för grannarna än den nu föreslagna tillbyggnaden."

Den avgörande frågan i ärendet är, som framgår ovan, om huset genom tillbyggnaden kan anses vara en "byggnad med souterrängvåning inredd till bostad". Som länsstyrelsen konstaterade i sitt tidigare beslut är begreppet souterrängvåning inte definierat vare sig i själva planen eller i lagstiftningen. I ordböcker m.m. förekommer förklaringar som suterrängvåning = källarvåning, souterränghus = hus med fler våningar åt ena än åt andra sidan, suterränghus = hus med sluttningsvåning. Mot denna bakgrund utgick länsstyrelsen från att med souterrängvåning menas att bostadsutrymme inreds i en våning delvis under markplanet. Som markplan räknade länsstyrelsen ett plan motsvarande markens medelnivå invid byggnaden (se 9 § plan- och byggförordningen). – Det har inte framkommit något som ändrar länsstyrelsens tidigare bedömning att stadsplanen – som den utformats – möjliggör en tillbyggnad av sådant slag som nu är i fråga. Som länsstyrelsen också tidigare anfört har redan vid den en gång gjorda planprövningen de i 3 kap. plan- och bygglagen (1987:10), PBL, angivna kraven på hänsyn till omgivningen i allt väsentligt beaktats. – Med hänsyn härtill kan de omständigheter klagandena anfört i detta ärende ej heller anses utgöra hinder för det beviljade bygglovet.

De frågor som J. och B.A. ställer i sin besvärsskrivelse, ankommer på byggnadsnämnden att besvara. – Länsstyrelsen avslår besvären.

B.A. m.fl. överklagade länsstyrelsens beslut.

Kammarrätten i Göteborg (1993-04-26, Rispe, Sjöbeck, referent, Öhvall), som höll syn på bl.a. fastigheten Skaftö-Backa 3:129, yttrade: Frågorna i målet är följande. Är den planerade byggnaden planenlig, kommer byggnaden att störa grannarnas utsikt mot havet i alltför hög omfattning och kommer byggnaden att avvika från byggnationen i övrigt inom området på ett ej godtagbart sätt. – Länsstyrelsen har i de överklagade besluten redogjort för aktuella bestämmelser i detaljplanen. Länsstyrelsen har vidare ansett att den planerade byggnaden är att bedöma som ett souterränghus och som sådant planenligt. Av ritningar och iakttagelser vid kammarrättens syn framgår följande. Befintlig huskropp på fastigheten är inte ett souterränghus. Genom tillbyggnaden kommer en viss del av huset, "mellanvåningen", att placeras mot en bergvägg och med uppfyllnad vid den vägg som vetter mot norr. Enligt kammarrättens mening är i vart fall denna del att bedöma som en souterrängvåning. "Övervåningen" som placeras uppe på bergklacken är ingen souterrängvåning. Den del av huset som kommer att inrymma en souterrängvåning skall enligt ritningarna innehålla ett sovrum och en passage, trappa, upp till "övervåningen". Mot bakgrund härav delar kammarrätten länsstyrelsens bedömning att byggnaden i sin helhet får bedömas som ett souterränghus. Byggnadsföretaget strider därför inte mot detaljplanen. – Klagandenas utsikt kommer att i olika utsträckning påverkas negativt av byggnationen. Därvid måste emellertid beaktas att utsikten mot havet redan begränsats av annan byggnation på bergen ned mot havet. Den påverkan av den nu befintliga utsikten som byggnationen kan bedömas få får anses vara av godtagbar omfattning. Viss havsutsikt kommer även i framtiden att finnas från klagandenas fastigheter. – Det område i vilket byggnationen är tänkt att ske ligger i utkanten av Grundsunds samhälle. Området präglas av ett flertal nyuppförda villor av sådan beskaffenhet att M.W:s nybygge inte i alltför stor utsträckning får ett avvikande utseende. Skäl föreligger därför inte att på denna grund vägra bygglov. – Kammarrätten avslår överklagandena.

I Regeringsrätten fullföljde B.A. m.fl. sin talan.

Boverket avgav yttrande till Regeringsrätten. I yttrandet anförde verket bl.a. följande.

Allmänt om begreppen souterrängvåning och souterränghus

_ _ _

Enligt Boverkets mening bör generellt, när det inte ges något besked om tolkningen av en planbestämmelse i planbeskrivningen eller i andra till planen hörande handlingar, utgångspunkten för tolkningen av planen vara de regler och förutsättningar i övrigt som rådde då planen upprättades. – När det är fråga om en plan från år 1976 kan vägledning sökas i den av statens planverk utgivna publikationen nr 37, "BETECKNINGAR – BESTÄMMELSER, Anvisningar för upprättande av detaljplaneförslag", 1970, samt den efterföljande reviderade publikationen "DETALJPLANEANVISNINGAR", anvisningar för upprättande av detaljplaneförslag 1976. Publikationerna innehåller inte någon definition av de aktuella begreppen. – Viss ledning ges dock i "DETALJPLANEANVISNINGAR" vari anges att i planbestämmelse som reglerar våningsantal där terrängen gör sluttningsvåning naturlig bör tillåtet våningsantal anpassas med hänsyn härtill. Genom restriktivt tillåten högsta byggnadshöjd kan nedersta våningens karaktär av sluttningsvåning säkerställas. Vidare anges att där skäl finns att reglera byggnads höjd genom bestämmelse kan ibland finnas skäl att inte ställa krav på angivande av visst våningsantal. – Till ledning vid tolkning av planbestämmelserna kan även användas de definitioner som förekommer i "FASTIGHETSNOMENKLATUR" publikation nr 6, 1973, som innehåller fastighetsnomenklatur och begreppsbestämningar. I publikationen hänvisas vad avser definitionen av suterrängvåning till den tidigare gällande 37 § byggnadsstadgan, BS. I anmärkningen till ordförklaringen anges att andra benämningar på utrymmen i en byggnad med golvet lägre än angränsande gatas eller gårds nivå är källarvåning och suterrängvåning. – Motsvarande definition förekommer i den efterföljande utgåvan av "FASTIGHETSNOMENKLATUR" publikation nr 8, 1987, med fastighetsekonomi & fastighetsrätt. Suterrängvåning anges vara synonymt med undervåning. Med undervåning avses en våning som är belägen till en mindre del under omgivande mark. – Även anvisningarna i Svensk Standard kan ge vägledning vid bestämmande av begreppen. Svensk Standard används vid bl.a. projektering och byggande. Anvisningar avseende rumsfunktion i bostäder förekommer i Svensk Standard – SS 02 10 50, Area- och volymberäkningar för byggnader, gällande från den 1 juli 1978. I standarden uppdelas bostäder eller delar därav i primära, sekundära och övriga delar. Primär kallas sådan del som är avsedd för boende, t.ex. vardagsrum, sovrum, kök och i samma plan liggande utrymmen för klädförvaring, kommunikation och hygien, om följande villkor uppfylls:… – för sluttningsvåning gäller att rumsgolvet utefter minst en fönstervägg ligger i nivå med eller över omgivande mark. – Motsvarande anvisningar förekommer även i Svensk Standard SS 02 10 51, giltig från den 1 januari 1987. I denna standard finns dock ett särskilt avsnitt, 6.13, med särregler för våning med golv delvis under mark för småhus. I standarden (6.11 a) anges vilka utrymmen som utgör boutrymmen. Även utrymmen inom en bostadsenhet för kommunikation mellan närliggande boutrymmen enligt a: entre, korridor och trappa räknas som boutrymme (6.11 c). – Det kan vidare noteras att i den av Tekniska nomenklaturcentralen utgivna Plan- och byggtermer 1989, TNC 89, anges att med sluttningshus/suterränghus avses hus med sluttningsvåning. Termen används företrädesvis om småhus. Med sluttningsvåning/suterrängvåning avses våning vars golv endast till en viss del ligger i nivå med eller ovan mark och som innehåller boutrymmen.

_ _ _

Begreppens innebörd

Innebörden av begreppen souterrängvåning och souterränghus har, såvitt Boverket erfarit, inte förändrats genom PBL. – Vedertagen uppfattning är att begreppen souterrängvåning, suterrängvåning, sluttningsvåning och undervåning används när det är fråga om kuperad mark och syftet är att få byggnaden anpassad och utformad med hänsyn till de topografiska förhållandena. Ursprunget till begreppen är det franska ordet souterrain som betyder underjordisk gång, underjordiskt valv eller källare. – Med begreppet avses i Sverige således en våning där rumsgolvet i våningen utefter minst en fönstervägg ligger i nivå med eller över omgivande mark. Våningen skall också ha karaktären av källarvåning. Det saknar, enligt Boverkets mening, betydelse om utrymmena i våningen är avsedda att användas exempelvis för boende, kontorsverksamhet eller något annat. Begreppet souterrängvåning anger således hur en våning är belägen i förhållande till markytan. Boverket förordar användning av begreppet sluttningsvåning. – Med våning avses här i princip våningsplanets horisontala yta som begränsas av omgivande ytterväggars utsidor. – Souterränghus eller hellre sluttningshus är följaktligen en byggnad som utformas med sluttningsvåning (souterrängvåning).

Förevarande fall

Av handlingarna i ärendet framgår att den befintliga byggnaden inte är ett souterränghus. Frågan blir då om den tänkta om- och tillbyggnaden medför att byggnaden kan anses vara ett souterränghus. Var skiljelinjen skall dras för att ett våningsplan skall betecknas som souterrängvåning får, enligt Boverkets mening, bedömas utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. – Gällande plan tillåter utförande med souterrängvåning inredd till bostad. Den del av den planerade byggnaden på vilken begreppet souterräng kan aktualiseras är den del, på mellanvåningen, som innehåller sovrum och trappa. Byggnadsdelen är i sig utformad så att två ytterväggar uppförs mot berg med fyllnadsmaterial och en fönstervägg. – Enligt Boverkets bedömning är det en mindre del av byggnadens nedre våning som är utformad som souterräng. Denna del är utformad som ett enstaka rum där golvet utefter en fönstervägg ligger i nivå med omgivande mark. Byggnadens övriga delar uppförs ovan mark. Ingen del av byggnaden kommer att sprängas eller schaktas in i befintlig mark. Uppfyllnad av tomten kan, enligt Boverkets uppfattning, inte tillgripas för att förändra effekten av planbestämmelserna. Mindre förändringar av marknivån bör innefattas i normal tomtplanering. Det är Boverkets bedömning att en sådan liten del av byggnadens nedre våning är av souterrängkaraktär att våningen som helhet inte är att anse som souterrängvåning. Byggnaden är därför ej heller att anse som souterränghus. – Nästa fråga är om byggnaden kan anses vara ett envåningshus. Där de geografiska förhållandena så medger bör även en brant tomt kunna bebyggas med ett envåningshus. Ett sådant hus följer naturligen markstigningen och våningen får ett våningsplan där golvbjälklaget består av i höjdled förskjutna ytor. För att byggnaden skall betraktas som ett envåningshus får dock, enligt Boverkets uppfattning, variationerna i höjd inom våningsplanet inte medföra att våningens olika golvytor bildar nya våningsplan. Smärre förskjutningar, exempelvis invändig förbindelse motsvarande en trappa där en liten del av de olika golvplanen överlappar varandra, bör i vissa fall kunna accepteras. Byggnaden är, enligt Boverkets uppfattning, utformad med separata våningsplan och med en strikt bedömning att anse som utförd med två våningar. – Det är enligt Boverkets bedömning lämpligt med hänsyn till byggnadens helhetsverkan och rimlig avvägning att höjden beräknas för byggnaden i två separata delar. Byggnaden delas upp i en lägre och en högre del. Byggnadshöjden för den lägre delen – – – inryms inom det i planbestämmelsen angivna måttet 3,5 m. Beräkning för den högre byggnadsdelen – – – ger ett medelvärde för höjden (4,8 m) som innebär att den tillåtna byggnadshöjden (3,5 m) överskrids.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1995-02-09, Tottie, Bouvin, Sjöberg, Swartling, Rundqvist) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. För fastigheten Skaftö-Backa 3:129 gäller en stadsplan fastställd år 1976. Stadsplanen gäller enligt 17 kap. 4 § PBL som detaljplan. Enligt planbestämmelserna får mark inom den del av planområdet där fastigheten är belägen bebyggas med för bostadsändamål avsedda fristående envåningshus med en högsta höjd av 3,5 m. Byggnad med souterrängvåning inredd till bostad får dock ges en höjd av högst 5,5 m. I planen finns inte någon bestämmelse som anger vad som avses med souterrängvåning.

Målet gäller bygglov för om- och tillbyggnad av en på Skaftö-Backa 3:129 belägen enplans källarlös villabyggnad, som är placerad nära en starkt sluttande bergvägg. Den ursprungliga huskroppen byggs ut med två byggnadsdelar, förskjutna i höjdled i förhållande till varandra. Den ena delen, som kan karaktäriseras som ett mellanparti, placeras med två sidor intill bergväggen och med sitt golvplan inemot 1 m högre än golvplanet i den ursprungliga byggnaden. Viss utfyllnad sker vid bergväggen. Den andra delen av tillbyggnaden, som får sitt golvplan cirka 4 m högre än det ursprungliga husets golvplan, placeras uppe på eller i höjd med bergsklacken och sträcker sig en bit in över mellanpartiet. Genom byggnadsåtgärderna kommer byggnadens höjd att överstiga 3,5 m.

Den fråga som i första hand uppkommer är huruvida byggnaden även efter om- och tillbyggnaden är förenlig med detaljplanens bestämmelser om maximihöjd för byggnad inom området. Med hänsyn till föreliggande uppgifter om hur byggnaden skall utformas och placeras finner Regeringsrätten att den del av tillbyggnaden, som inrymmer ett sovrum samt en passage och trappa i ett mellanparti, inte kan anses tillföra huset ett nytt våningsplan, vilket däremot är fallet med den del av tillbyggnaden som placeras uppe på eller i höjd med bergsklacken. För att byggnadsåtgärderna skall anses planenliga förutsätts således att det nedre våningsplanet sett som helhet kan hänföras till souterrängvåning i den mening som avses i detaljplanen.

Med utgångspunkt i de hänvisningar och det resonemang som Boverket redovisat i fråga om begreppen souterrängvåning och souterränghus finner Regeringsrätten att nämnda förutsättning inte är för handen i förevarande fall. Det är således inte möjligt att tillämpa detaljplanens undantagsregel om maximihöjd för byggnad med souterrängvåning i målet. De åtgärder för vilka bygglov sökts innefattar därmed avvikelse från detaljplanen. Vid denna bedömning bör underinstansernas avgöranden, som bygger på motsatt ställningstagande, upphävas.

Bygglov inom områden med detaljplan får enligt 8 kap. 11 § sista stycket PBL lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från detaljplanen, om avvikelserna är förenliga med syftet med planen. I målet har vid underinstansernas prövning ställning inte tagits till frågan om byggnadsföretaget kan anses innebära en sådan mindre avvikelse från planen som avses i nämnda lagrum eller om avvikelsen är förenlig med syftet med planen. Målet bör därför återförvisas till byggnadsnämnden för förnyad behandling.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom samt länsstyrelsens och byggnadsnämndens överklagade beslut.

Regeringsrätten visar målet åter till Byggnadsnämnden i Lysekils kommun för ny behandling.

Föredraget 1995-01-11, föredragande Sundberg, målnummer 3042-1993