Regeringsrätten referat RÅ 1995 ref. 44

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 1995 ref. 44
Målnummer
948-95
Avdelning
3
Avgörandedatum
1995-07-27
Rubrik
Vandelsprövning för förarlegitimation enligt yrkestrafiklagen (1988:263).
Lagrum
14 a § yrkestrafiklagen (1988:263)

Enligt 14 a § första stycket yrkestrafiklagen (1988:263), YTL, vilken paragraf trätt i kraft den 1 augusti 1994, får fordon i taxitrafik endast föras av den som har särskild förarlegitimation. Sådan förarlegitimation får ges till den som innehar föreskriven körkortsbehörighet och som med hänsyn till yrkeskunnande och laglydnad bedöms vara lämplig att tjänstgöra som förare i taxitrafik.

I.

A.R. ansökte hos Länsstyrelsen i Stockholms län om särskild förarlegitimation (taxi). – Länsstyrelsen bedömde i beslut den 1 november 1994 att A.R. med hänsyn till bristande laglydnad inte var lämplig som taxiförare. Beslutet motiverades med att A.R. gjort sig skyldig till dels olaga hot under perioden februari-september 1991, dels olaga hot vid två tillfällen under januari 1992. Vidare hade A.R. gjort sig skyldig till att ha fört fordon mot rött ljus den 18 maj 1994.

Länsstyrelsen bedömde att taxilegitimation kunde utfärdas tidigast november 1997.

A.R. överklagade beslutet och anförde bl.a. att han under en mängd av år kört taxi på heltid för samma åkare.

Länsrätten i Stockholm län (1994-12-07, ordförande Kristiansson) yttrade efter att ha redovisat innehållet i 14 a § YTL i huvudsak på sätt som återgivits inledningsvis: Enligt lagakraftvunnen dom av Sollentuna tingsrätt den 4 december 1991 har A.R. under perioden februari – 16 november 1991 gjort sig skyldig till olaga hot. Brottet har bestått i att A.R. hotat f.d. hustrun och hennes sambo genom att uttala hotelser av innebörd att han skulle döda dem eller dottern. Brottspåföljden bestämdes till skyddstillsyn samt dagsböter. Vidare har A.R., enligt lagakraftvunnen dom av Sollentuna tingsrätt den 13 mars 1992, gjort sig skyldig till olaga hot vid två tillfällen i januari 1992. Brotten har bestått i att A.R. dels gentemot f.d. hustrun uttalat hotelser med innebörd att han skulle skada henne, dels gentemot f.d. svärfadern uttalat hotelse med innebörd att han skulle döda honom. Brottspåföljden bestämdes till sex månaders fängelse. Enligt godkänt ordningsföreläggande har A.R. gjort sig skyldig till att den 18 maj 1994 fört fordon mot rött ljus. – Länsrätten gör följande bedömning. – Av förarbetena till bestämmelsen (prop. 1993/94:168 s. 41) framgår att brott mot person och mera allvarliga tillgreppsbrott i allmänhet bör leda till att föraren bedöms olämplig som taxiförare. Rena trafikbrott torde vanligen inte behöva beaktas vid förarlegitimation utan i samband med prövning av körkortsinnehavet. – Länsrätten, som inte beaktar det begångna trafikbrottet, finner att A.R. genom att vid ett flertal tillfällen gjort sig skyldig till olaga hot för närvarande från laglydnadssynpunkt får anses som olämplig som taxiförare. Hans överklagande skall därför lämnas utan bifall.

Länsstyrelsen saknar lagligt stöd för att i sitt beslut fastställa en viss tidpunkt då taxilegitimation tidigast kan utfärdas. Länsstyrelsens beslut skall därför undanröjas i denna del.

Länsrätten avslår överklagandet.

Länsrätten undanröjer beslutet i den del som avser länsstyrelsens bedömning när taxilegitimation kan utfärdas.

A.R. överklagade och yrkade att han skulle beviljas dispens från kravet på genomgånget prov avseende yrkeskunnande för att kunna fortsätta att köra taxi utan avbrott efter den 31 december 1994. Till stöd för sin talan åberopade A.R. ett intyg utfärdat av arbetsgivaren. I intyget anfördes bl.a. att A.R. under tre och ett halvt års anställning genom sin körskicklighet, vänlighet och humor hade fullgjort sitt arbete på ett enastående fint sätt och tillvunnit sig kundernas, arbetsgivarens och arbetskamraternas aktning och förtroende.

Kammarrätten i Stockholm (1995-01-23, Lindgren, Konradsson, referent, Lundvall) yttrade: Av specialmotiveringen till 14 a § YTL (prop. 1993/94:168 s. 41) framgår bl.a. följande. Vid bedömningen av en taxiförares lämplighet bör särskild vikt läggas vid den utsatta ställning som en taxikund har. Taxitransporter utnyttjas dessutom i stor utsträckning av passagerarkategorier som är särskilt beroende av att föraren är ärlig och pålitlig. Mot bakgrund härav bör brott mot person och mera allvarliga tillgreppsbrott i allmänhet leda till att föraren bedöms olämplig. Vid sexualbrott och våldsbrott bör i allmänhet legitimation vägras även om brottet i sig varit av relativt lindrig karaktär. I allmänhet skall missförhållanden som ligger fem år tillbaka i tiden beaktas. När det gäller exempelvis grövre våldsbrott kan det dock finnas anledning att även ta hänsyn till förhållanden längre tillbaka i tiden. Det måste naturligtvis också beaktas om sökanden under senare år avhållit sig från brott. – Den brottslighet som är aktuell i detta mål är med hänsyn till art, omfattning och närhet i tiden sådan att den allmänt sett är ägnad att diskvalificera från innehav av förarlegitimation. Fråga är därför endast om, vid en individuell prövning, omständigheterna kan anses vara sådana att A.R. ändå skall bedömas vara lämplig att tjänstgöra som förare i taxitrafik. – Enligt kammarrättens mening måste en sådan prövning underkastas vissa begränsningar. En alltför långt driven individualisering med följd att personer som begått allvarliga brott ändå får förarlegitimation skulle säkerligen generellt minska tilltron till samhällets kontroll av taxiförarna. Ett sådant förfarande skulle därmed motverka det förtroende hos allmänheten som kontrollen avser att skapa och står således i direkt strid med de aktuella reglernas syfte. – Kammarrätten finner – vid en prövning i enlighet med det som har angivits i det föregående och med beaktande av omständigheterna kring brotten sådana dessa framgår av brottmålsdomarna – att A.R. inte kan anses fylla kravet på laglydnad för att vara lämplig att tjänstgöra som förare i taxitrafik.

Vid denna utgång av målet föranleder A.R:s yrkande om dispens från kravet på genomgånget prov avseende yrkeskunnande inte något kammarrättens uttalande.

Kammarrätten avslår överklagandet.

A.R. överklagade och vidhöll sin talan.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1995-07-27, Brink, Tottie, Palm, Berglöf) yttrade efter att ha redovisat det inledningsvis återgivna innehållet i 14 a § YTL: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Bestämmelsen om vandelsprövning av förarna bör enligt förarbetena (prop. 1993/94:168 s. 23) ses mot bakgrund av att en passagerare i ett taxifordon är i hög grad beroende av den enskilde förarens agerande. För resenärens trygghet är taxiförarens pålitlighet, ärlighet och yrkesskicklighet helt avgörande. I prövningen bör därför ingå en kontroll av sökandens laglydnad. Det har härvid sagts (s. 41) att brott mot person och mera allvarliga tillgreppsbrott i allmänhet bör leda till att föraren bedöms olämplig. I regel bör förhållandena under de senaste tre till fem åren beaktas.

Av utredningen i målet framgår att A.R. den 4 december 1991 dömdes av Sollentuna tingsrätt för olaga hot mot R-M.R. och hennes sammanboende B.K. samt S.R. till skyddstillsyn jämte böter. Vidare dömdes A.R. den 13 mars 1992 för olaga hot mot R-M.R. och hennes fader L-E.Å. till fängelse sex månader.

De gärningar som A.R. begått – olaga hot vid flera tillfällen – får anses vara av sådan karaktär att de skall föranleda att han nu bedöms vara olämplig att tjänstgöra som förare i taxitrafik. Överklagandet skall därför avslås.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer det slut kammarrättens dom innehåller.

II.

H.K. ansökte hos Länsstyrelsen i Stockholms län om vandelsprövning för förarlegitimation.

Länsstyrelsen meddelade i beslut den 16 september 1994 att man vid denna prövning inte bedömt H.K. vara lämplig som taxiförare med hänsyn till hans bristande laglydnad. Länsstyrelsen hänvisade till att H.K. enligt Stockholms tingsrätts dom den 7 oktober 1993 dömts för stöld begången den 14 december 1992.

Vidare bedömde länsstyrelsen att taxilegitimation kunde utfärdas tidigast i september 1997.

H.K. överklagade länsstyrelsens beslut och anförde bl.a att han blivit felaktigt dömd. Anlitad advokat ansåg dock att ett överklagande kunde försämra hans situation.

Länsrätten i Stockholms län (1994-11-23, ordförande Annell) yttrade efter att ha redovisat innehållet i 14 a § YTL i huvudsak på sätt som återgivits inledningsvis: Frågan i målet gäller om H.K. uppfyller de krav på laglydnad (vandel) som erfodras enligt 14 a § YTL för erhållande av förarlegitimation. – I motiven till ändringen (prop. 1993/94:168) av YTL framhålls att vid bedömningen av en taxiförares lämplighet med avseende på laglydnad bör särskilt stor vikt läggas på den utsatta ställning som en taxikund har. Med beaktande av detta har framförts att brott mot person och mera allvarliga tillgreppsbrott i allmänhet bör leda till att föraren bedöms som olämplig. Vidare framgår att höga krav bör ställas på en taxiförares laglydnad. – Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. Enligt Stockholms tingrätts dom den 7 oktober 1993 har H.K. gjort sig skyldig till stöld. Vid besök på ett varuhus den 14 december 1992 har H.K. satt på sig en jacka värd 1 899 kr. Utanpå denna har han satt sin egen täckjacka. H.K. blev gripen av en väktare i varuhuset. – Länsrätten gör följande bedömning. – Länsrätten finner att H.K:s brottsliga gärning är av sådan art som rubbar tilliten till honom som yrkesutövare. H.K. uppfyller för närvarande inte kravet på laglydnad enligt 14 a § YTL.

Länsrätten antecknar att länsstyrelsens bedömning av när taxilegitimation kan utfärdas inte kan bli föremål för länsrättens prövning.

Länsrätten avslår överklagandet.

Länsrätten undanröjer länsstyrelsens beslut beträffande bedömningen av när taxilegitimation kan utfärdas.

H.K. överklagade och vidhöll sin talan.

Kammarrätten i Stockholm (1995-01-30, Rydholm, Stegard, Nilsson, referent) delade länsrättens bedömning och ändrade inte den överklagade domen.

H.K. överklagade och vidhöll sin talan.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1995-07-27, Brink, Tottie, Palm, Berglöf) yttrade efter att ha redovisat det inledningsvis återgivna innehållet i 14 a § YTL: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Bestämmelsen om vandelsprövning av förarna bör enligt förarbetena (prop. 1993/94:168 s. 23) ses mot bakgrund av att en passagerare i ett taxifordon är i hög grad beroende av den enskilde förarens agerande. För resenärens trygghet är taxiförarens pålitlighet, ärlighet och yrkesskicklighet helt avgörande. I prövningen bör därför ingå en kontroll av sökandens laglydnad. Det har härvid sagts (s. 41) att brott mot person och mera allvarliga tillgreppsbrott i allmänhet bör leda till att föraren bedöms olämplig. I regel bör förhållandena under de senaste tre till fem åren beaktas.

H.K. har enligt Stockholms tingsrätts lagakraftvunna dom den 7 oktober 1993 dömts för stöld till villkorlig dom och dagsböter. H.K. hade den 14 december 1992 på varuhuset Åhlens City i Stockholm tillgripit en jacka, värd 1 899 kr, som han satt på sig och dolt under sin egen täckjacka. Han greps av väktare innan han lämnade varuhuset. Prövotiden för den villkorliga domen löper fortfarande.

Den gärning som H.K. begått får med hänsyn till omständigheterna anses vara ett sådant allvarligt tillgreppsbrott som skall föranleda att han nu bedöms vara olämplig att tjänstgöra som förare i taxitrafik. Överklagandet skall därför avslås.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer det slut kammarrättens dom innehåller.

III.

Länsstyrelsen i Stockholms län beslutade den 25 oktober 1994, efter ansökan om vandelsprövning för förarlegitimation (taxi), att J.K. med hänsyn till bristande laglydnad inte var lämplig som taxiförare. Beslutet motiverades med att J.K. enligt dom i Solna tingsrätt den 29 november 1993 gjort sig skyldig till grovt bokföringsbrott under tiden maj 1990 till december 1992, medhjälp till brott mot uppbördslagen samt medhjälp till oredlig uppbördsredovisning under tiden september 1992 till januari 1993.

I sitt beslut bedömde länsstyrelsen att taxilegitimation för J.K. tidigast kunde utfärdas i oktober 1997.

J.K. överklagade beslutet och yrkade att länsrätten skulle finna honom lämplig ur laglydnadssynpunkt att tjänstgöra som förare i taxitrafik. Han anförde att Solna tingsrätts dom ej vunnit laga kraft och var överklagad till Svea hovrätt. Det var ett allvarligt avsteg från rättssäkerhetsprinciper att på grund av en inte lagakraftvunnen dom ta ifrån honom hans enda utkomstmöjlighet. Han var inte någon fara för taxikunderna. Han hade aldrig dömts för några vålds- eller sexualbrott och hade kört taxi i Stockholm sedan l960-talet utan att någon påstått att han skulle lura sina kunder. Han hänvisade vidare till att det i propositionen till den nya bestämmelsen i YTL angavs att sådan bristande laglydnad, som bestod i t.ex. brott mot skatte- och uppbördslagstiftning i första hand borde tillmätas vikt vid lämplighetsprövning i samband med trafiktillstånd.

Länsrätten i Stockholms län (1994-11-30, ordförande Mäenpää) yttrade efter att ha redovisat innehållet i 14 a § YTL i huvudsak på sätt som återgivits inledningsvis: Av förarbetena till bestämmelsen i 14 a § YTL (prop. 1993/94:168 s. 41) framgår att brott mot person och mera allvarliga tillgreppsbrott i allmänhet bör leda till att föraren bedöms olämplig som taxiförare. Vid bedömningen av en taxiförares lämplighet bör särskild vikt läggas vid den utsatta ställning som en taxikund har. Taxitransporter utnyttjas ju i stor utsträckning för passagerare som är särskilt beroende av att föraren är ärlig och pålitlig. Det kan t.ex. röra sig om barn, gamla och handikappade. Brott mot skatte- och uppbördslagstiftningen bör i första hand tillmätas vikt vid lämplighetsprövning i samband med trafiktillstånd. – Av Solna tingsrätts dom framgår bl.a. följande. J.K. har i egenskap av styrelse för Solna Leasing AB och Haga Beställningscentralen AB under tiden från februari – december 1992 tillsammans med den faktiska företagsledaren varit ansvarig för bokföringen vilken har åsidosatts. J.K. har bedrivit egen taxiverksamhet under åren 1971-1986, först under enskild firma, därefter  som handelsbolag och sedan som aktiebolag. Tingsrätten fann att J.K. alltså måste ha varit väl medveten om det ansvar som följer med att vara styrelse för ett aktiebolag som bedriver taxirörelse. J.K. har trots insikt om sitt ansvar för bolagen och om risken för att den faktiska företagsledaren skulle missköta bolagets förpliktelser visat fullständig likgiltighet för bolagets fullgörande av sina skyldigheter. Tingsrätten fann att han därigenom gjort sig skyldig till grovt bokföringsbrott. J.K. befanns vidare skyldig till medhjälp till oredlig uppbördsredovisning och brott mot uppbördslagen eftersom han som formell företrädare för Beställningscentralen Haga AB främjat den faktiska företagsledarens brottsliga gärningar. – Solna tingsrätts dom är överklagad till Svea hovrätt. – Länsrätten gör följande bedömning. – Länsrätten anser att det är tillräckligt att det föreligger misstanke om allvarliga eller grova brott för att bedöma personen i fråga som olämplig att tjänstgöra som taxiförare ur laglydnadssynpunkt. – Länsrätten finner att de brottsliga gärningar som tingsrätten funnit att J.K. gjort sig skyldig till är av sådan art och omfattning att de rubbar tilliten till honom som taxiförare. J.K. uppfyller för närvarande inte kravet på laglydnad enligt 14 a § YTL. Hans överklagande skall därför lämnas utan bifall.

Länsstyrelsen saknar lagligt stöd för att i sitt beslut fastställa en viss tidpunkt då taxilegitimation tidigast kan utfärdas. Länsstyrelsens beslut skall därför undanröjas i denna del.

Länsrätten ändrar det överklagade beslutet endast på så sätt att det undanröjs till den del det gäller tidpunkten när taxilegitimation tidigast kan utfärdas.

J.K. överklagade och yrkade att han skulle förklaras lämplig som taxiförare vad avsåg laglydnad. Han åberopade och utvecklade vad han anfört i länsrätten.

Kammarrätten i Stockholm (1995-01-25, Lindgren, Lundvall) yttrade: Svea hovrätt har i dom den 20 januari 1995 i mål B 3583/93 inte ändrat Solna tingsrätts dom den 29 november 1993 genom vilken J.K. dömts till sex månaders fängelse för grovt bokföringsbrott, medhjälp till brott mot uppbördslagen och medhjälp till oredlig uppbördsredovisning. – Den brottslighet som J.K. dömts för är visserligen inte av det slag som enligt uttalandena i specialmotiveringen till 14 a § YTL i första hand bör tillmätas betydelse vid bedömningen av en taxiförares lämplighet. Med hänsyn till det som framgår av domarna om brottens omfattning och karaktär, varvid särskilt noteras att brottsligheten skett i taxiverksamhet, finner kammarrätten dock att J.K. för närvarande inte uppfyller laglydnadskravet i 14 a § YTL. – Kammarrätten avslår överklagandet.

Kammarrättsrådet Bonnert, referent, var skiljaktig och anförde: Som framgår av förarbetena till 14 a § YTL (prop. 1993/94:168 s. 41) är lagstiftarens motiv att skydda enskilda fysiska personer, som är taxikunder. Skyddet avses gälla mot förare som begått vissa brott mot person och tillgrepp av egendom. Vidare framgår att brott mot trafik-, skatte- och uppbördslagstiftningen normalt inte bör beaktas vid lämplighetsprövning av taxiförare. – Något allmänt krav på att brottslighet inte får ha förevarit finns alltså inte. Eftersom lagen innebär en inskränkning i rätten till arbete är det uppenbart, att tolkningen av de rekvisit som krävs bör vara restriktiv. Frågan är med andra ord om och vilken brottslighet utöver den exemplifierade som vid gängse tolkning av lag och förarbeten kan utgöra grund för vägran av förarlegitimation. – Brott mot skatte- och uppbördslagstiftningen bör enligt förarbetena av naturliga skäl inte beaktas. Vidare läggs J.K. till last ett brott som inte kan hänföras till de brottskategorier som exemplifieras i förarbetena. Syftet med lagstiftningen är att skydda taxipassagerare. Bokföringsbrott hänförs till kategorien brott mot borgenärer. Till denna personkrets hör normalt inte passagerare. Brottet kan dessutom inte på saklig grund jämställas med "mera allvarliga tillgreppsbrott". Därtill kommer att bakgrunden till förevarande brott är att J.K. visat fullständig likgiltighet och passivitet i samband med att bokföringen missköttes. – Vad som läggs J.K. till last är således inte sådan brottslighet som skall utgöra hinder för förarlegitimation. Hans talan skall därför bifallas.

J.K. överklagade och vidhöll sin talan.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1995-07-27, Brink, Tottie, Palm, Berglöf) yttrade efter att ha redovisat det inledningsvis återgivna innehållet i 14 a § YTL: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Bestämmelsen om vandelsprövning av förarna bör enligt förarbetena (prop. 1993/94:168 s. 23) ses mot bakgrund av att en passagerare i ett taxifordon är i hög grad beroende av den enskilde förarens agerande. För resenärens trygghet är taxiförarens pålitlighet, ärlighet och yrkesskicklighet helt avgörande. I prövningen bör därför ingå en kontroll av sökandens laglydnad. Det har härvid sagts (s. 41) att brott mot person och mera allvarliga tillgreppsbrott i allmänhet bör leda till att föraren bedöms olämplig medan sådan bristande laglydnad, som består i t.ex. brott mot skatte- och uppbördslagstiftning, av naturliga skäl i första hand bör tillmätas vikt vid lämplighetsprövning i samband med trafiktillstånd. I regel bör förhållandena under de senaste tre till fem åren beaktas.

De brott, för vilka J.K. enligt dom av Svea hovrätt den 20 januari 1995 har dömts till fängelse sex månader, är grovt bokföringsbrott, medhjälp till brott mot uppbördslagen och medhjälp till oredlig uppbördsredovisning under tiden februari 1992 – januari 1993. Hovrättens dom, varigenom Solna tingsrätts dom den 29 november 1993 fastställdes, har vunnit laga kraft. Såsom redovisats i länsrättens dom har de brottsliga gärningar som J.K. befunnits skyldig till inneburit bl.a. följande. J.K. har i egenskap av styrelse för Solna Leasing AB och Beställningscentralen Haga AB under tiden från februari – december 1992 tillsammans med den faktiska företagsledaren varit ansvarig för bokföringen vilken har åsidosatts. J.K. har bedrivit egen taxiverksamhet under åren 1971-1986, först under enskild firma, därefter som handelsbolag och sedan som aktiebolag. Tingsrätten fann att J.K. alltså måste ha varit väl medveten om det ansvar som följer med att vara styrelse för ett aktiebolag som bedriver taxirörelse. J.K. har trots insikt om sitt ansvar för bolagen och om risken för att den faktiska företagsledaren skulle missköta bolagets förpliktelser visat fullständig likgiltighet för bolagets fullgörande av sina skyldigheter. Tingsrätten fann att han därigenom gjort sig skyldig till grovt bokföringsbrott. J.K. befanns vidare skyldig till medhjälp till oredlig uppbördsredovisning och brott mot uppbördslagen eftersom han som formell företrädare för Beställningscentralen Haga AB främjat den faktiska företagsledarens brottsliga gärningar.

För den brottslighet J.K. sålunda gjort sig skyldig till har annan påföljd än fängelse inte ansetts kunna komma i fråga. Även om brottsligheten således är allvarlig finner Regeringsrätten med beaktande av att syftet med vandelsprövningen är att stärka taxipassagerarnas trygghet och säkerhet att de begångna brotten inte är av sådan karaktär att de gör honom olämplig som förare i taxitrafik. Brottsligheten skall således inte utgöra hinder för förarlegitimation. J.K:s överklagande skall därför bifallas.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens och länsrättens domar samt länsstyrelsens beslut. Regeringsrätten visar målet åter till länsstyrelsen för handläggning.

Föredragna 1995-07-11, föredragande Hartzell, målnummer 948-1995, 842-1995 och 861-1995