Regeringsrätten referat RÅ 1995 ref. 97

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 1995 ref. 97
Målnummer
2978-93
Avdelning
3
Avgörandedatum
1995-12-22
Rubrik
Ekonomiskt bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen har inte medgetts när den biståndssökande underlåtit att delta i av socialnämnden arrangerad arbetssökarverksamhet.
Lagrum
6 § socialtjänstlagen (1980:620)
Rättsfall
•  RÅ 1984 2:92
•  RÅ 1985 2:5
•  RÅ 1986 ref. 6
•  RÅ 1986 ref. 19
•  RÅ 1987 ref. 37
•  RÅ 1987 ref. 88
•  RÅ 1991 not. 326
•  RÅ 1995 ref. 92

M.W. anmälde sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen den 27 mars 1992. Under våren 1992 besökte han socialförvaltningen i anledning av att han saknade inkomster. Han uppgav då att han varit arbetslös sedan november 1991. Eftersom han varit arbetslös förhållandevis länge bedömde handläggande socialsekreterare att han, förutom med arbetsförmedlingen, även skulle ha kontakt med socialdistriktets arbetssökarverksamhet. Han fick tid hos arbetssökarverksamheten den 20 maj men uteblev. Den 10 juni fick han ny tid men uteblev även då. Den 22 juni sökte han bistånd till ekonomisk grundtrygghet enligt kommunens socialbidragsnorm inkl. SL-kort samt till hyra, allt avseende juli månad. – Sociala distriktsnämnden nr 14 i Stockholms kommun (1992-06-26) avslog hans ansökan med motiveringen att han inte kunde anses stå till arbetsmarknadens förfogande och inte medverkade till att bli självförsörjande.

M.W. överklagade nämndens beslut.

Länsrätten i Stockholms län (1992-08-05, ordförande Pålsson) yttrade: Enligt 6 § socialtjänstlagen har den enskilde rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. – Av utredningen i målet framgår följande. M.W. har varit aktuell hos arbetsförmedlingen sedan den 27 mars 1992 och var där senast den 21 juli 1992. Socialtjänsten har erbjudit honom att delta i socialdistriktets egen arbetssökarverksamhet. Denna verksamhet har enligt uppgift från socialdistriktet startats då man är missnöjd med arbetsförmedlingens insatser för de arbetssökande. M.W. har inte kommit på någon av de avtalade tiderna till socialdistriktets verksamhet. – Socialtjänstlagen innehåller inte några bestämmelser om förutsättningarna för att vägra bistånd. Av förarbetena till lagen framgår emellertid att en biståndssökande som utan giltigt skäl vägrar att ta anvisat arbete kan nekas bistånd enligt 6 §. Däremot saknas stöd för att avstänga någon från rätten till socialbidrag enbart därför att han inte tagit emot av socialtjänsten erbjudna rehabiliteringsinsatser av sådant slag som vid behov skall kombineras med biståndet (jfr RÅ 1983 2:70). – Sociala distriktsnämnden har således inte haft rätt att vägra M.W. bistånd enbart av den anledningen att han inte deltagit i socialdistriktets egen arbetssökarverksamhet. – Av handlingarna i målet framgår inte annat än att M.W. är i behov av ekonomiskt bistånd och att hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Besvären skall därför bifallas på så vis att M.W. skall medges bistånd för uppehälle, för hyra och för SL-kort. – Länsrätten bifaller besvären.

Sociala distriktsnämnden överklagade och yrkade att länsrättens dom skulle upphävas.

Kammarrätten i Stockholm (1993-05-04, Bergh, Bonnert, Hammarberg, referent) delade länsrättens bedömning och ändrade inte den överklagade domen.

Hos Regeringsrätten fullföljde sociala distriktsnämnden sin talan och anförde bl.a. följande. I begreppet "stå till arbetsmarknadens förfogande" innefattades inte enbart anmälan hos arbetsförmedlingen som arbetssökande. Begreppet omfattade även åtgärder från samhällets sida för att främja möjligheterna för den enskilde att erhålla lämplig sysselsättning som medförde lön eller annan ekonomisk ersättning. Det var alltmer vanligt att socialförvaltningen hjälpte arbetssökande att skaffa arbete. Den av socialdistriktet bedrivna arbetssökarverksamheten var ett komplement till arbetsförmedlingens verksamhet. Under senare år hade arbetsförmedlingens arbetsbelastning medfört att en omorganisation blivit nödvändig. Detta hade inneburit att den arbetssökande kunde vara registrerad hos förmedlingen under lång tid utan erbjudande om arbete, utbildning eller annat såvida inte den arbetssökande själv eller genom ombud gjorde sin situation uppmärksammad. Arbetsförmedlingen förde inte längre journalanteckningar över sina arbetssökande; de inregistrerades endast i dataregistret. Personlig kontakt med arbetsförmedlare erbjöds inte. I stället sändes varannan till var tredje månad en skriftlig förfrågan om personen önskade kvarstå som arbetssökande eller ej. Allt fler socialdistrikt hade i takt med denna utveckling startat arbetssökarverksamheter. Den nya situationen med glesare personliga kontakter hos arbetsförmedlingen innebar en ökad risk att såsom arbetslös och klient hos socialdistriktet bli kvar i ett passivt socialbidragstagande. Därför erbjöds klienter kontakt med de socialsekreterare som arbetade i distriktets egen arbetssökarverksamhet. Uppgiften för arbetssökarverksamheten var att bistå klienten med att hitta en lösning och nå fram till ekonomiskt oberoende. M.W. anmälde sig hos arbetsförmedlingen i mars 1992. Därefter gjorde han återbesök först den 21 juli 1992. Han hade uteblivit från socialdistriktets arbetssökarverksamhet. Nämnden ansåg därför att han inte kunde anses ha stått till arbetsmarknadens förfogande och att han därför inte hade rätt till det begärda biståndet.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1995-12-22, Brink, Palm, Wadell, Holstad, Baekkevold) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. – Rätt till bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen förutsätter att den hjälpsökandes behov inte kan tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom inkomster av arbete.

I rättspraxis har därför bl.a. ansetts att en arbetslös i regel bör vara skyldig att söka arbete enligt socialnämndens anvisningar och att godta anvisat arbete om det är lämpligt. I denna skyldighet inbegrips i princip också de åtgärder i övrigt som samhället ställer till förfogande för arbetslösa (jämför RÅ 84 2:92 och RÅ 1986 ref. 6).

Frågan i målet gäller om en ung arbetsför person också skall anses vara skyldig att delta i en av distriktsnämnden arrangerad arbetssökarverksamhet som syftar till att förbättra den hjälpsökandes möjligheter att erhålla lämplig sysselsättning med lön eller annan ekonomisk ersättning.

Ett övergripande mål för socialtjänsten är att främja människors aktiva deltagande i samhällslivet och inrikta hjälpen på att frigöra och utveckla enskildas resurser utan att därför överta den enskildes ansvar för sin situation. Socialtjänsten skall bygga på frivillighet och samförstånd men den skall därför inte vara helt kravlös. Regeringsrätten finner att det inte kan anses stå i strid med socialtjänstens grundtanke att en arbetslös person också skall vara skyldig att delta i en arbetssökarverksamhet av det slag som distriktsnämnden startat och som sker i samarbete med arbetsförmedlingen under förutsättning att verksamheten i det särskilda fallet kan bedömas främja den enskildes möjligheter att få arbete.

M.W., som är född 1971, var vid tiden för sin biståndsansökan registrerad hos arbetsförmedlingen som arbetssökande. Han har inte, såvitt framgått, sökt arbete på egen hand.

Deltagande i den arbetssökarverksamhet som distriktsnämnden erbjudit M.W. kan enligt Regeringsrättens mening bedömas förbättra hans möjligheter att få arbete. Det har inte framgått att M.W. haft något giltigt skäl att inte delta i nämndens verksamhet. Han kan därför inte anses ha stått till arbetsmarknadens förfogande på ett sådant sätt som måste krävas av en arbetssökande. Med hänsyn härtill och då det inte framkommit att en akut nödsituation förelegat skall distriktsnämndens överklagande bifallas.

Regeringsrättens avgörande. – Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och fastställer Sociala distriktsnämndens nr 14 i Stockholms kommun beslut.

Föredraget 1995-12-12, föredragande Hagelin, målnummer 2978-1993