Regeringsrätten referat RÅ 1996 ref. 14

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 1996 ref. 14
Målnummer
5151-95
Avdelning
1
Avgörandedatum
1996-04-02
Rubrik
Den omständigheten att socialnämnden vid tidigare biståndsutbetalningar inte kommit att observera att preliminärskatteavdrag avseende familjens inkomster varit otillräckliga har inte ansetts motivera bistånd till betalning av kvarstående skatt.
Lagrum
6 § socialtjänstlagen (1980:620)
Rättsfall
RÅ 1989 ref. 122

Socialnämnden i Gislaveds kommun beslöt den 15 februari 1995 att vägra Y.Y. socialbidrag med 3 677 kr till betalning av kvarstående skatt.

Y.Y. överklagade och yrkade att det ifrågavarande biståndet skulle beviljas hans familj samt anförde följande. Hans hustru och han hade två barn och väntade ett tredje. Familjen hade sedan år 1992 haft löpande kompletterande hjälp till uppehället, eftersom deras egna inkomster inte hade räckt till. Under tid då hustrun haft inkomster i form av föräldrapenning och utbildningsbidrag gjordes för små preliminärskatteavdrag. Härigenom uppkom en kvarskatteskuld på det aktuella beloppet. Om rätt preliminärskatt hade dragits skulle motsvarande belopp erhållits i socialbidrag och skulden skulle inte ha uppkommit. Familjen var fortfarande beroende av kompletterande socialbidrag.

Länsrätten i Jönköpings län (1995-05-23, ordförande Stroh) yttrade: Länsrätten gör följande bedömning. – Enligt praxis iakttas en strikt återhållsam ställning till att bevilja socialbidrag till sanering av skulder och skall normalt komma i fråga först när en ekonomisk sanering framstår som den enda egentliga utvägen för en person att i framtiden kunna försörja sig och de sina. Bidrag till skatteskulder bör därvid inte komma ifråga. Länsrätten finner trots omständigheterna i målet inte anledning att göra avsteg från nämnda principer. Socialnämndens beslut skall därför stå fast. – Länsrätten avslår överklagandet.

Y.Y. överklagade och anförde i huvudsak följande: Under en längre tid hade han varit beroende av bistånd från kommunen för att klara sitt och familjens uppehälle. Under denna tid hade för hög skatt dragits på hans inkomster. Därför uppstod en skatteskuld. Denna härrörde direkt från felaktigt utbetalda biståndsbelopp.

Gislaveds kommun motsatte sig bifall och anförde bl.a. följande. Familjen hade inte utnyttjat möjligheten att få skatteskulden avskriven. Skattemyndigheten hade upplyst att det fanns möjlighet att få anstånd med inbetalning av skatter.

Prövningstillstånd meddelades.

Kammarrätten i Jönköping (1995-08-25, Ramberg, Magnusson, referent) yttrade: Y.Y. har numera inte möjlighet att få skatteskulden avskriven. Han har uppgivit att skatteskulden uppkom genom att socialnämnden vid beräkning av familjens kompletterande bistånd inte tog hänsyn till att hans hustrus föräldrapenning var skattepliktig. Vad Y.Y. anfört om sambandet mellan skatteskulden och det för lågt utbetalade biståndet kan inte tolkas på annat sätt än att skatteskulden i sin helhet motsvaras av för lågt utbetalt bistånd. Y.Y:s uppgift har inte förnekats av socialnämnden. Uppgiften måste därför godtas. Med hänsyn till det direkta sambandet mellan det för lågt beräknade biståndet och skatteskulden får socialnämnden anses skyldig att hjälpa Y.Y. och hans familj med skatteskulden (jfr Regeringsrättens avgörande i RÅ 1989 ref. 122). Y.Y. är således berättigad till bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen med 3 677 kr för betalning av den uppkomna skatteskulden. – Kammarrätten bifaller Y.Y:s överklagande och ålägger med ändring av länsrättens dom socialnämnden att till honom utge bistånd med 3 677 kr.

Kammarrättsrådet Fagerholm var skiljaktig och ändrade inte länsrättens dom.

Socialnämnden överklagade och yrkade att kammarrättens dom skulle upphävas och länsrättens dom fastställas. Till stöd för sin talan anförde nämnden bl.a. följande. Vid beräkning av det socialbidrag som familjen Y. hade rätt att uppbära utgick socialnämnden från det faktiska belopp i form av garantibelopp från föräldrapenningen som utbetalades till hustrun. Handläggande tjänsteman hade inte anledning att antaga att skatt inte hade betalats på inkomsten. Utbetalning av kompletterande socialbidrag upp till norm utgår från den inkomst som funnits tillgänglig för familjens uppehälle vid varje ansökningstillfälle. I det nu aktuella fallet hade familjen Y. de facto disponerat vissa inkomster för den egna konsumtionen och det var detta belopp som kompletterats upp till norm.

Regeringsrätten meddelade den 24 oktober 1995 prövningstillstånd och förordnade att kammarrättens dom till dess annorlunda förordnades inte skulle gälla.

Y.Y. motsatte sig ändring av kammarrättens dom och anförde bl.a. följande. Han och hans familj skulle egentligen haft mer i socialbidrag om rätt skattesats dragits på hustruns inkomster. Då detta inte gjordes fick det till följd att kommunen inte betalade ut det socialbidrag som de rätteligen borde ha erhållit.

Regeringsrätten (1996-04-02, Wahlgren, Dahlman, Berglöf, Sjöberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 6 § socialtjänstlagen har den enskilde rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Genom biståndet skall den enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå.

Målet avser en ansökan av en person om ekonomiskt bistånd till hustruns kvarskatt. Skatteskulden uppkom under tiden juli 1993 – juli 1994 då hustrun uppbar föräldrapenning och avdrag för preliminär skatt gjordes med för låga belopp. Familjen fick under samma tid som föräldrapenning utgick kompletterande socialbidrag upp till den norm som tillämpas i kommunen. Bistånd har utgått mer eller mindre kontinuerligt till familjen sedan den flyttade till kommunen 1991. Frågan i målet gäller om den omständigheten, att kompletterande socialbidrag utgick med lägre belopp än som skulle blivit fallet om rätt preliminärskatteavdrag hade gjorts på föräldrapenning, utgör skäl att ålägga kommunen att lämna bistånd till den uppkomna kvarskatten.

Regeringsrätten har i ett tidigare avgörande (RÅ 1989 ref. 122) funnit att rätt till socialbidrag förelåg till betalning av skatteskuld när en person, som haft nedsatt preliminärskatteavdrag på grund av existensminimum, samtidigt uppburit kompletterande socialbidrag efter så förmånlig grund att rätt till avdrag vid taxeringen för nedsatt skatteförmåga på grund av existensminimum inte förelegat. Nedsättningen av preliminärskatteavdraget medförde å ena sidan att kommunen kunnat betala lägre socialbidrag som utfyllnad till kommunens norm och å andra sidan att biståndstagaren påfördes kvarstående skatt. Med hänsyn till det direkta samband som förelåg mellan det lägre socialbidraget och den kvarstående skatten ansågs biståndssökanden – vid bedömning av rätten till bistånd för period då kvarskatten skulle betalas – ha rätt till bistånd för betalning av skatteskulden.

Det direkta sambandet mellan det lägre socialbidraget och den kvarstående skatten bestod i det nämnda rättsfallet av att socialbidrag räknades som biinkomst vid slutligt fastställande – enligt numera avskaffade regler – av avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum (jfr. RÅ 1989 ref. 1). Enbart den omständigheten att, som i nu förevarande fall, preliminärskatteavdrag på uppburen skattepliktig inkomst gjorts med för lågt belopp och att kompletterande socialbidrag därför beräknats till ett lägre belopp än som bort ske kan i sig inte medföra att rätt till socialbidrag för att betala den uppkomna skatteskulden föreligger.

Såvitt gäller kvarstående skatt, som i detta fall påverkar bidragsbehovet, finns särskilda regler i uppbördslagen (1953:272), som bl.a. innebär möjlighet att efter ansökan få anstånd med inbetalningen. I enlighet med vad som anförts i Socialstyrelsens Allmänna råd 1992:4 (s. 74) åligger det den skattskyldige att utnyttja sådana möjligheter. Med hänsyn härtill får det anses att skatteskulden inte var av beskaffenhet att böra beaktas vid prövningen av familjen Y:s biståndsbehov. Den omständigheten att Y.Y. och hans hustru kan ha varit okunniga om sina åligganden att söka anstånd i fråga om skatteskulden påverkar inte denna bedömning.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och fastställer det slut som länsrättens dom innehåller.

Föredraget 1996-03-19, föredragande Eriksson, målnummer 5151-1995