Regeringsrätten referat RÅ 1996 ref. 55

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 1996 ref. 55
Målnummer
10027-95
Avdelning
2
Avgörandedatum
1996-03-27
Rubrik
Ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) har inte utgetts till försäkrad som drabbats av magbesvär under en rehabiliteringsperiod, då fråga ansetts vara om en s.k. undantagssituation (numera 2 kap. 1 § andra stycket LAF).
Lagrum
2 kap. 1 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring i dess lydelse före den 1 januari 1993
Rättsfall
•  FÖD 1983:9
•  FÖD 1988:6
•  FÖD 1988:26

E.A. arbetade sedan 1981 som ekonomibiträde. Sedan han anmält att han i detta arbete ådragit sig sjukdomsbesvär i nacke, axel och rygg godkände Stockholms läns allmänna försäkringskassa i beslut den 18 augusti 1989 sjukdomsbesvären som arbetsskada med visandedag den 29 februari 1988 och utgav ersättning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF, efter samordningstidens utgång fr.o.m. den 25 juli 1988. Till följd av den godkända arbetsskadan genomgick E.A. arbetsprövning och försök till omplacering och uppbar fr.o.m. den 4 september 1989 ersättning med stöd av 6 kap. 5 § LAF, dvs. sjukpenning under arbetsvård. LAF-sjukpenning utgick fram t.o.m. den 30 juni 1991, varefter han beviljades halvt sjukbidrag jämte livränta enligt LAF. Han arbetade då sedan cirka ett halvår tillbaka halvtid hos arbetsgivaren.

I anmälan om arbetsskada, som kom in till försäkringskassan den 5 november 1990, angavs att E.A. till följd av psykisk press hade drabbats av gastritbesvär. Den psykiska pressen angavs bero på att han genomgått ett antal arbetsprövningar och omplaceringar som avbrutits på grund av att arbetsgivaren hade haft svårt att finna en stadigvarande placering med för E.A. lämpliga arbetsuppgifter.

Stockholms läns allmänna försäkringskassa godtog att E.A. hade varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet i form av psykisk press som försämrat gastritbesvär och fastställde visandedagen för skadan till den 28 augusti 1989. Försäkringskassan bedömde dock att betydligt starkare skäl talade mot samband mellan skadlig inverkan och de aktuella sjukdomsbesvären efter samordningstidens utgång och kassan beslöt därför den 16 april 1991 att ersättning enligt LAF inte kunde utges till E.A.

E.A. överklagade och yrkade ersättning enligt LAF för sina magbesvär.

Kammarrätten i Stockholm (1993-04-29, Trygve, Börjesson, referent, Gustafson samt nämndemännen Carlström och Edenholm) delade försäkringskassans bedömning och ändrade inte det överklagade beslutet.

E.A. överklagade och yrkade att orsakssamband skulle anses föreligga, enligt 2 kap. 2 § LAF, mellan den skadliga inverkan han varit utsatt för och magbesvären efter samordningstidens utgång. Vidare yrkade han, liksom tidigare, att visandedagen skulle fastställas till den 25 maj 1989 samt att ersättning enligt nyssnämnda lag skulle utges för aktuella sjukperioder i den mån sådan inte redan hade utgetts. Han gjorde gällande att magbesvären måste anses utgöra en följd av det stressiga arbete han haft som diskare och/eller den behandling han tvingades utstå vid rehabiliteringen med anledning av hans arbetsrelaterade belastningsbesvär. Därutöver hävdade han att magbesvären skulle anses utgöra en följdskada till arbetsskadan gällande nack-, axel- och ryggbesvären.

Prövningstillstånd meddelades.

Riksförsäkringsverket bestred bifall till E.A:s överklagande på den grunden att han inte varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet. För det fall att skadlig inverkan ansågs föreligga medgav verket att orsakssamband förelåg även efter samordningstidens utgång, varvid den 25 maj 1989 skulle fastställas som visandedag. Som grund för sitt bestridande anförde verket följande. E.A:s magbesvär var att hänföra till psykosomatiska sjukdomar. I förarbetena till LAF uttalade socialministern beträffande psykiska och psykosomatiska sjukdomar bl.a. att han anslöt sig till yrkesskadeförsäkringskommittens bedömning att det låg i sakens natur att psykiska störningar till följd av företagsnedläggelse, arbetstvister, byte av arbetsuppgifter, svikna befordringsförhoppningar, bristande uppskattning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbetsuppgifter och arbetskamrater inte skulle kunna föranleda ersättning från arbetsskadeförsäkringen. Enligt verkets mening torde det inte vara ovanligt att en försäkrad under arbetsprövning fick pröva på ett arbete som inte visade sig vara lämpligt eller att det skulle dröjda en längre tid innan han/hon fick ett lämpligt arbete. Verket ansåg därför att sådana förhållanden var att jämställa med ovan angivna undantagssituationer. E.A. var därför inte utsatt för skadlig inverkan såvitt avsåg magbesvären. Trots att försäkringskassan godkänt skadlig inverkan i arbetet var det, enligt verkets mening, möjligt att ändra avslagsgrund (jfr FÖD 1983:28 och FÖD:s mål nr 368/84:4).

E.A. anförde med anledning härav följande. Samtliga medicinskt sakkunniga som uttalat sig hade funnit att skadlig inverkan förelegat. Det torde vara uppenbart att den behandling han fick utstå under sin rehabilitering inte kunde anses omfattad av de s.k. undantagen i förarbetena till LAF.

Målet överlämnades till Regeringsrätten den 1 juli 1995 med stöd av lagen (1993:574) om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomtolen.

Regeringsrätten (1996-03-27, Björne, Swartling, Holstad, Nordborg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 2 kap. 2 § LAF i dess lydelse före den 1 januari 1993 framgår att om försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om ej betydligt starkare skäl talar mot det.

I målet föreligger ett av Försäkringsöverdomstolen inhämtat medicinskt sakkunnigutlåtande, avgett den 29 december 1994 av professor Bengt Jansson, Huddinge. Bengt Jansson har anfört bl.a.:

Det rör sig om en invandrare från Togo som kom till Sverige från Frankrike 1980-1981. Under vistelse i Paris fick E.A. magbesvär och opererades 1980 för magsår. I övrigt föreligger inga uppgifter om tidigare sjuklighet. E.A. fick anställning som diskare, ett arbete som han tydligen trivdes bra med till dess han drabbades av ryggbesvär. I maj 1989 återkommer magbesvären varvid företagsläkaren M.E-D. skriver i en anteckning den 25 maj 1989 att E.A:s nytillkomna besvär från magen av gastrit-ulcustyp sannolikt är sekundära till den psykiska press han levt under de senaste månaderna. Beträffande ryggbesvären sattes de i samband med hans tunga arbete i köket och man prövade olika omplaceringsalternativ, bl.a. till arkiv och till fastighetskontor. En psykologiskt olycklig omständighet var att man i ett skede krävde att han skulle tillbaka till sjukhusmatsalen för att servera, något som han klarade att göra endast en vecka. – Sammanfattningsvis tycks E.A. vara en välbegåvad man som sysslat med studier i Frankrike och som också under de senaste åren i Sverige gått på vuxengymnasium, skaffat sig kontorsutbildning m.m. För närvarande har E.A. erhållit en fast halvtidstjänst med kontorsservicearbete. Inga uppgifter finns om psykisk sjuklighet och bortsett från tendens till magbesvär synes han också ha varit kroppsligt frisk tidigare. Besvären från nacke och rygg synes vara sådana som ofta kan uppkomma som konsekvens av tungt, monotont arbete. E.A. har också villigt prövat nya placeringar och utbildningar och har även i dessa nya roller etablerat goda relationer till kamraterna, t.ex. på arkivet och fastighetskontoret. – M.E-D., som träffat E.A. under en lång period, skriver den 19 mars 1991 att hon ser ett klart samband mellan hans magbesvär de två senaste åren och den psykiska press han levt under då det varit oklarheter kring hans fortsatta tjänstgöring inom landstinget. – Bengt Jansson instämmer i M.E-D.s slutsatser och uppfattar E.A:s magbesvär sedan 1989 som förorsakade av den psykiska press som uppkommit i samband med den osäkerhet som rått beträffande hans tjänstgöring sedan en omplacering på grund av ryggbesvären blev nödvändig.

Av förarbetena till LAF (prop. 1975/76:197 s. 71) framgår att med skadlig inverkan i arbetet avses i princip inverkan av sådan i arbetsmiljön förekommande faktor som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. Också psykiskt påfrestande förhållanden som är direkt knutna till arbetet kan ha sådan skadlig inverkan som bör omfattas av lagen.

I fråga om psykiska och psykosomatiska sjukdomar uttalas emellertid också i propositionen (s. 91) att vissa med arbetet eller arbetsförhållandena sammanhängande omständigheter som otvivelaktigt kan ge upphov till psykiska besvär hos arbetstagare inte är av den arten att den skadliga inverkan som de kan medföra bör falla in under bestämmelserna. Sålunda ligger det enligt förarbetena till LAF i sakens natur att psykiska störningar till följd av företagsnedläggelse, arbetstvister, byte av arbetsuppgifter, svikna befordringsförhoppningar, bristande uppskattning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbetsuppgifter och arbetskamrater inte skall kunna föranleda ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

I förevarande mål prövar Regeringsrätten enbart frågan om E.A. varit utsatt för sådan skadlig inverkan i arbetet som kunnat orsaka magbesvär hos honom. E.A. har beretts möjlighet att utveckla sin talan i den delen. Något hinder mot att pröva frågan om skadlig inverkan i arbetet föreligger inte.

Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. E.A. har efter operationen år 1980 och före nu aktuella sjukskrivningar haft magbesvär under 1984 samt under två korta perioder 1986. Sedan han blivit sjukskriven fr.o.m. den 25 juli 1988 för de besvär som sedermera godkändes som arbetsskada genomgick han vårterminen 1989 utbildning på Komvux. Under hösten 1989 arbetsprövades han hos arbetsgivaren. Prövningen fick avbrytas på grund av att han fick besvär från rygg och nacke. Tiden december 1989 – september 1990 genomgick E.A. ny arbetsprövning. Den upphörde till följd av "uteblivet tjänsteutrymme" och på grund av att hans språkkunskaper bedömdes inte räcka till för arbetet. Därefter uppkom förslag om bl.a. tjänstgöring i köket, något som E.A. motsatte sig. Enligt en anteckning i försäkringskassans akt skulle detta bero på att han och hans arbetsledare där hade stora samarbetssvårigheter. Alltsedan våren 1991 och framöver har E.A. arbetat halvtid hos arbetsgivaren.

Den medicinska utredningen i målet visar att E.A:s magbesvär har accentuerats under tiden han var föremål för omplaceringsförsök. Av utredningen får också anses framgå att dessa besvär varit psykosomatiskt betingade. De har även visat sig kunna uppkomma under förhållanden som inte haft anknytning till arbete. Den situation som E.A. har befunnit sig i har ingått som ett led i en strävan att finna för honom lämpliga arbetsuppgifter. En dylik rehabiliteringsperiod med skilda arbetsplaceringar som följd får enligt Regeringsrättens mening jämställas med en sådan i förarbetena till LAF angiven undantagssituation som inte skall föranleda rätt till ersättning enligt lagen. E.A. har sålunda inte varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet med avseende på magbesvären. Rätt till ersättning enligt LAF föreligger därmed inte.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer det slut som kammarrättens dom innehåller.

Föredraget 1996-02-20, föredragande Nielsen, målnummer 10027-1995