Regeringsrätten referat RÅ 1996 ref. 65

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 1996 ref. 65
Målnummer
5436-93
Avdelning
3
Avgörandedatum
1996-06-26
Rubrik
Enligt 2 § lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården skall den vård som ges av sådan personal så långt möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Paragrafen har ansetts innefatta skyldighet för en läkare att normalt före ett ingrepp på en minderårig förvissa sig om att vårdnadshavares samtycke föreligger. Disciplinmål.
Lagrum
•  12 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
•  4 § lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område samt övergångsbestämmelserna till lagen
•  2 § lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården

Å.B. och J.S. var förmyndare för A., född 1988, vilkens föräldrar M.G. och X.S. omkommit i en olyckshändelse sommaren 1990. A:s farmor M.S. tvivlade på att X.S. var A:s far och lät efter dödsolyckan ta ett vävnadsprov på X.S. Provet sändes till Statens rättskemiska laboratorium (numera Statens rättsserologiska institut) i Linköping. Därefter krävde M.S. att blodprov skulle tas på A., men Å.B. och J.S. vägrade detta. När A. sommaren 1991 var på besök hos M.S. lät M.S. en läkare ta blodprov på A.. Provet skickades till Statens rättskemiska laboratorium för analys. Detta skedde utan samtycke av Å.B. och J.S.

Å.B. och J.S. anmälde den läkare som utan deras vetskap tagit blodprov på A. till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. De ifrågasatte om en läkare kunde göra ett sådant ingrepp på ett barn utan att ta reda på vems barn han behandlade och om vem som helst kunde ta ett barn till en läkare och få medicinska ingrepp utförda utan vårdnadshavares tillstånd. Å.B. uppgav hos Ansvarsnämnden att hon hade kontaktat Statens rättsserologiska institut i Linköping och stoppat provet samt att institutet vägrat uppge vilken läkare som utfört blodprovstagning.

Ansvarsnämnden inhämtade från Statens rättsserologiska institut att provtagande läkare var distriktsläkaren A.F..

Ansvarsnämnden tog del av A:s patientjournal och fordrade in yttrande av A.F. I yttrandet framhöll A.F. bl.a. följande. "Farmodern, M.S., vilken är patient hos mig sedan 1988, kommer upp akut den 16 juli 1991 tillsammans med sitt barnbarn A., som hon uppger bor hos henne. Det framkommer att flickans båda föräldrar avled i båtolycka sommaren 1990. Flickans far var alltså M.S:s son. Vävnadsprov togs på den avlidne fadern efter dödsolyckan för att undersökas vad beträffar faderskap. M.S. har med sig handlingar från Linköpings rättsserologiska institut, däribland en kallelse till faderskapsblodprovstagning. Av denna framgår att hon skall vända sig till distriktsläkaren för provtagning. Det finns även en remiss där själva huvudet är ifyllt, där det framgår vilken undersökning som skall utföras. Jag känner stark olust inför situationen då båda föräldrarna är avlidna. M.S. är dock insisterande i sitt uppträdande och då jag läser igenom intyget ser jag det som min uppgift att intyga M.S:s identitet. Hon i sin tur går i god för att flickan är den intyget avser. Jag ser alltså min roll i det inträffade som att bistå vid en handling som redan är beslutad av annan instans. Att vårdnadshavarna i verkligheten är andra personer och att dessa inte känner till undersökningen upplyses jag aldrig om."

Å.B. och J.S. yttrade sig över utredningen. Därvid ansåg de att även Statens rättsserologiska institut förfarit felaktigt.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (1992-04-13) yttrade: Det ankommer inte på ansvarsnämnden att pröva klagomålen mot numera Statens rättsserologiska institut. – Av utredningen framgår att A.F. enbart med kännedom om M.S:s identitet samt M.S:s uppgift om att A. bodde hos henne, på M.S:s begäran tagit blodprov på A. enligt anvisningar från dåvarande Statens rättskemiska laboratorium. A.F. har härvid inte sökt förvissa sig om vem som var A:s vårdnadshavare. Även om A.F. bibringats den föreställningen att M.S. var A:s vårdnadshavare, borde A.F. ha reagerat för det säregna i situationen, nämligen att M.S. önskade få bekräftat att A. inte är hennes barnbarn. Genom att utföra provtagning så som skett utan att först försäkra sig om att den som begärt provtagningen var vårdnadshavare för A. har A.F. åsidosatt vad som ålegat henne i yrkesutövningen. – Det fel som A.F. har gjort sig skyldig till kan inte anses ringa. A.F. skall därför åläggas disciplinpåföljd. – Ansvarsnämnden tar inte upp klagomålen mot Statens rättsserologiska institut till prövning. – Ansvarsnämnden tilldelar – med stöd av 12 § första stycket lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen) – A.F. en varning.

A.F. överklagade Ansvarsnämndens beslut och yrkade att hon inte skulle tilldelas någon disciplinpåföljd och anförde: Ingenstans i Socialstyrelsens anvisningar för blodprovstagning i samband med fastställande av faderskap angavs att vårdnadshavarens samtycke krävdes för att läkaren skall få genomföra blodprovstagningen. Hon hade förlitat sig på den underrättelse och kallelse, som hade utfärdats av Statens rättskemiska laboratorium, och följt de föreskrifter i detta avseende, som hade utfärdats av Socialstyrelsen.

Kammarrätten i Stockholm (1993-09-21, Anclow, Strandberg, referent, Schele) yttrade: Även med beaktande av vad A.F. anfört saknas skäl att frångå Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds bedömning. – Kammarrätten lämnar överklagandet utan bifall.

A.F. fullföljde sin talan och yrkade att Regeringsrätten med undanröjande av kammarrättens dom skulle besluta att inte tilldela henne någon disciplinpåföljd. I andra hand yrkade hon att disciplinpåföljden skulle bestämmas till en erinran. Till stöd för denna talan anförde hon i huvudsak följande. Enligt 3 § tillsynslagen ägde Socialstyrelsen meddela föreskrifter om åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen. Av 3 § mom. 4 i allmänna läkarinstruktionen (1963:341) följde att varje läkare skulle ställa sig till efterrättelse de anvisningar som Socialstyrelsen meddelar. Socialstyrelsen hade också utfärdat allmänna råd och anvisningar som hade samband med fastställande av faderskap (bl.a. 1988:6). Av de cirkulär som Socialstyrelsen hade utfärdat beträffande blodprovstagning (1968:53, ändrad genom SOSFS 1991:35) följde att läkare hade att kontrollera barns identitet. Denna identitet kunde styrkas på olika sätt som anges i anförda cirkulär och råd. Identiteten behövde inte styrkas av vårdnadshavaren. Ingenstans i dessa anvisningar angavs att vårdnadshavarens godkännande krävdes för att läkaren skulle få genomföra provtagningen. I målet var inte ifrågasatt att kontroll av identiteten skett på felaktigt eller oseriöst sätt. Statens rättskemiska laboratoriums underrättelse om kallelse till utvidgad rättsgenetisk undersökning hade ställts till barnets farmor. Huruvida farmodern varit behörig att hos Statens rättskemiska laboratorium begära utvidgad rättsgenetisk undersökning kunde A.F. inte bedöma. Om sådan behörighetsprövning skulle ske ankom det på myndigheten att göra denna. A.F. hade haft rätt och också skyldighet att förlita sig på den underrättelse och kallelse som hade utfärdats av denna statliga myndighet och hon hade helt följt de föreskrifter i detta hänseende som hade utfärdats av Socialstyrelsen. Då A.F. inte handlagt ärendet på något felaktigt sätt saknades grund för att tilldela henne disciplinpåföljd. Om domstolen trots detta skulle anse att A.F. varit försumlig i något avseende hävdade hon att felet i alla händelser var så ringa att någon disciplinpåföljd inte skulle åläggas henne.

Å.B. och J.S. yttrade sig i målet och vidhöll sin anmälan.

Socialstyrelsen avgav yttrande i målet och avstyrkte bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (1996-06-26, Brink, Tottie, Dahlman, Swartling, Holstad) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet är huruvida A.F. genom att genomföra den aktuella blodprovstagningen utan vårdnadshavares samtycke, på sådant sätt åsidosatt sina åligganden att grund för att ålägga henne disciplinpåföljd föreligger.

Enligt 12 § tillsynslagen får disciplinpåföljd i form av varning eller erinran åläggas den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen, om han uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom i hans yrkesutövning och felet inte är ringa.

Tillsynslagen har den 1 oktober 1994 ersatts av lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område (disciplinpåföljdslagen). Enligt 4 § denna lag får disciplinpåföljd åläggas om den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör vad som åvilar honom eller henne enligt 2, 3, 5, 7, 8 och 9 §§ lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården (åliggandelagen) eller enligt någon annan föreskrift som är av direkt betydelse för säkerheten i vården. Om felet är ringa eller om det framstår som ursäktligt får disciplinpåföljd underlåtas.

Övergångsbestämmelserna till disciplinpåföljdslagen stadgar att ärenden som anmälts till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd före den nya lagens ikraftträdande skall prövas enligt äldre bestämmelser. Disciplinpåföljd får dock inte åläggas om så inte kan ske även enligt den nya lagen. Mot denna bakgrund finns skäl att först pröva vad som förekommit enligt tillsynslagens bestämmelser.

Den i målet aktuella blodprovstagningen har utförts på begäran av en enskild person som ett led i en faderskapsutredning som inte beslutats av myndighet. Sådan provtagning får genomföras endast på begäran av eller efter samtycke av barnets legala ställföreträdare (vårdnadshavare). Regeringsrätten delar underinstansernas bedömning att A.F., genom att utföra provtagningen utan att ha förvissat sig om att vårdnadshavares samtycke hade givits, av oaktsamhet har åsidosatt vad som ålegat henne i yrkesutövningen och att felet inte kan anses som ringa. Enligt äldre bestämmelser har alltså grund förelegat att ålägga A.F. disciplinpåföljd.

När det sedan gäller frågan om disciplinpåföljd kan komma ifråga enligt disciplinpåföljdslagen krävs som ovan nämnts enligt den lagen att yrkesutövaren brutit mot vad som åvilat honom eller henne enligt någon av de i lagen angivna paragraferna i åliggandelagen, bl.a. 2 §, eller enligt någon annan föreskrift som är av direkt betydelse för säkerheten i vården. I 2 § åliggandelagen föreskrivs bl.a. att den vård som ges av hälso- och sjukvårdspersonalen så långt möjligt skall utformas och genomföras i samråd med patienten. Föreskriften får anses ge uttryck bl.a. för den nyss berörda skyldigheten för en läkare att innan han eller hon tar blodprov på ett minderårigt barn förvissa sig om att vårdnadshavares samtycke föreligger. I enlighet med vad som anförts i det föregående finner Regeringsrätten att A.F. av oaktsamhet åsidosatt denna skyldighet och att felet inte är ringa.

Enligt disciplinpåföljdslagen skall emellertid också prövas om felet framstår som ursäktligt. Med hänsyn till omständigheterna, särskilt innehållet i handlingarna från Statens rättskemiska laboratorium, finner Regeringsrätten att så är förhållandet. Någon disciplinpåföljd skall därför inte åläggas A.F.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten bifaller överklagandet och upphäver kammarrättens dom och Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds beslut.

Föredraget 1996-06-13, föredragande Holmstedt, målnummer 5436-1993