Regeringsrätten referat RÅ 1996 ref. 8

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 1996 ref. 8
Målnummer
230-95
Avdelning
1
Avgörandedatum
1996-02-12
Rubrik
Besvär över chefsöverläkarens beslut om intagning enligt 6 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård har ansetts böra sakprövas utan hinder av att beslut om fortsatt tvångsvård enligt 8 § lagen redan föreligger.
Lagrum
32 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård

Chefsöverläkaren vid Västerviks sjukhus beslutade den 9 december 1994, på grundval av ett vårdintyg, om intagning av X. för tvångsvård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT).

X. överklagade vårdbeslutet och begärde att vården skulle upphöra.

Chefsöverläkaren vidhöll att beslutet om intagning var riktigt samt motsatte sig att tvångsvården skulle upphöra.

Länsrätten i Kalmar län (1994-12-21) ordförande Nordenadler yttrade:

Utredningen – bl.a. vad som kommit fram vid en muntlig förhandling denna dag – ger anledning till följande bedömningar. – X. lider av en allvarlig psykisk störning. X. hade vid tidpunkten för beslutet om omhändertagande, och har alltjämt, på grund av denna störning, ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att X. är intagen på en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård. X. motsätter sig vård. – X:s överklagande kan därför inte bifallas. – Länsrätten fastställer beslutet om tvångsintagning vilket innebär att vården till vidare skall fortsätta.

X. överklagade beslutet.

Kammarrätten i Jönköping (1995-01-10, Alkman, Blänning, Berg, referent) yttrade: Länsrätten har genom dom den 3 januari 1995 beslutat om fortsatt tvångsvård enligt LPT av X. och förordnat att domen skall gälla omedelbart. – På grund av det anförda föranleder X:s överklagande av länsrättens dom den 21 december 1994 inte någon vidare åtgärd av kammarrätten.

X. yrkade att Regeringsrätten med undanröjande av kammarrättens beslut skulle visa målet åter till kammarrätten för förnyad handläggning. Till stöd härför anförde X. bl.a. följande. X., som upplevde tvångsvården som en negativ stämpel för framtiden, har inte accepterat att de lagliga förutsättningarna för tvångsvård förelåg vid tidpunkten för intagningsbeslutet, vilket var orsaken till X:s överklagande till kammarrätten. Skulle kammarrättens beslut stå sig torde detta innebära att X. skulle gå förlustig sin möjlighet att med ordinära rättsmedel få en överrättsprövning av intagningsbeslutets riktighet.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1996-02-12, Wahlgren, Dahlman, Berglöf, Sjöberg, Nordborg) yttrade: Skälen för regeringsrättens avgörande. Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. Den 9 december 1994 beslutade chefsöverläkaren om intagning av X. för psykiatrisk tvångsvård med stöd av vårdintyg. Länsrätten fastställde beslutet i dom den 21 december 1994. På ansökan av chefsöverläkaren beslutade länsrätten den 3 januari 1995 om fortsatt tvångsvård av X.. X. överklagade länsrättens dom av den 21 december 1994.

I 32 och 33 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård regleras möjligheterna att hos länsrätten överklaga beslut som chefsöverläkaren fattar enligt lagen. Av 32 § framgår att patienten får överklaga chefsöverläkarens beslut om intagning för tvångsvård. Av 33 § framgår att patienten får överklaga ett annat beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag, som bl.a. innebär avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra.

Tvångsvård på grund av vårdintyg och läkares intagningsbeslut får enligt lagen pågå högst fyra veckor. Bedöms det under detta skede att patienten bör ges tvångsvård utöver fyra veckor från dagen för beslutet om intagning, skall chefsöverläkaren enligt 7 § före utgången av fyraveckorstiden hos länsrätten ansöka om medgivande till sådan vård. Rätten skall då fatta beslut i frågan.

Bestämmelserna i 32 § om rätt att överklaga ett intagningsbeslut har tillkommit på Lagrådets initiativ (se prop. 1990/91:58 s. 272). I lagrådsremissen föreslogs en möjlighet för en patient som tagits in för tvångsvård att inom fyra veckor från dagen för intagningsbeslutet hos länsrätten ansöka om att tvångsvården skulle upphöra. Lagrådet ifrågasatte om det remitterade förslaget i förevarande del stod i överensstämmelse med artikel 5 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (se numera SFS 1994:1219). Där heter det bl.a. att envar som berövas sin frihet skall äga rätt att inför domstol påfordra att lagligheten av frihetsberövandet snabbt prövas samt hans frigivning beslutas, om åtgärden inte är laglig. Lagrådet framhöll att möjligheten att ansöka om tvångsvårdens upphörande inte kunde anses likvärdig med rätten att få en laglighetsprövning av intagningsbeslutet.

Lagrådets yttrande skall ses mot bakgrunden av att, när rätten beslutar om fortsatt tvångsvård eller om avslag på en begäran om upphörande av tvångsvård, rätten enbart prövar om förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda vid beslutstillfället. Rättens prövning av ett sådant mål inbegriper däremot inte frågan huruvida förutsättningarna för vård förelåg vid intagningstillfället. Någon omprövning av intagningsbeslutet sker således inte då.

På grund av det anförda får lagens mening anses vara att patienten skall kunna få chefsöverläkarens intagningsbeslut prövat även då rätten genom ett mellankommande avgörande beslutat om fortsatt tvångsvård. Kammarrätten borde därför ha prövat X:s överklagande av intagningsbeslutet.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens beslut och återförvisar målet till kammarrätten för fortsatt handläggning.

Föredraget 1996-01-25, föredragande Gustafson, målnummer 230-1995