Regeringsrätten referat RÅ 1996 ref. 9

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 1996 ref. 9
Målnummer
4114-94
Avdelning
I
Avgörandedatum
1996-03-20
Rubrik
Kommunfullmäktigeförslag till taxa för båttrafik till och från ön Ven har ansetts strida mot den kommunala likställighetsprincipen, eftersom den innehöll rabatter som gynnade kommunmedlemmar som var folkbokförda på ön.
Lagrum
2 kap. 2 § och 10 kap. 8 § kommunallagen (1991:900)
Rättsfall
•  RÅ 1967 ref. 15
•  RÅ 1974 ref. 18

Kommunfullmäktige i Landskrona kommun beslöt den 22-24 november 1993, § 214, att hos länsstyrelsen begära fastställelse av ett från Ventrafiken AB inkommet förslag till taxa för båttrafik till och från ön Ven att gälla fr.o.m. den 1 januari 1994.

Kommunfullmäktiges beslut överklagades av I.E., som yrkade att kommunfullmäktiges beslut skulle upphävas. Han anförde bl.a. följande. Ventrafiken AB:s förslag till ändring av taxan innebar att den som var mantalsskriven på Ven kunde köpa ett bilkort för 1 000 kr avseende 40 enkelresor, medan den som inte var mantalsskriven men ändock var husägare, lägenhetsinnehavare eller kommunmedlem för samma pris fick ett bilkort som avsåg endast 10 enkelresor. För öborna kostade ett personkort för 10 enkelresor 150 kr, medan icke mantalsskrivna fick betala 210 kr under vinterhalvåret och 270 kr under sommarhalvåret för samma antal resor. Detta var direkt diskriminerande och orättfärdigt.

Kommunfullmäktige, som ansåg att överklagandet borde avslås, anförde bl.a. följande. I förevarande fall hade Landskrona kommunfullmäktige av såväl rationella hänsyn som efter sakliga överväganden särbehandlat vissa kommunmedlemmar eller grupper av kommunmedlemmar på den grunden att de var folkbokförd på Ven eller inflyttade efter den 1 november 1993. Skälet till denna särbehandling stod att finna i att kostnaden för dem som var folkbokförda på Ven och önskade besöka andra delar av kommunen var högre än för andra Landskronabor, som besökte andra delar av kommunen. Detta kunde tydliggöras på så sätt att om en person bosatt i Häljarp, som låg i kommunen ca sju kilometer från centrala Landskrona, åkte med buss till centrum kostade detta i dag 15 kr för en enkelbiljett, medan en person, som åkte båt från Ven till centrum fick betala 30 kr för en enkelbiljett. De som på kommunens uppdrag trafikerade Ven ville på det i taxeförslaget angivna sättet "jämna ut" denna skillnad för de Landskronabor som var bosatta på Ven. Man kunde förutsätta att dessa personer oftare än andra (turister, fastighetsägare m.fl.) måste använda båten som färdsätt för att nå den kommunala service m.m. som man annars inte hade tillgång till.

Kammarrätten i Göteborg (1994-06-15, Nilsson, Dellborg-Tengström, referent, Gester samt särskilda ledamöterna Högborn och Sandell) yttrade såvitt nu är i fråga: Enligt 2 kap. 2 § kommunallagen (1990:900) skall en kommun behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat. Denna s.k. likställighetsprincip gäller kommunens relationer till sina egna medlemmar och innebär att kommunmedlemmar i samma situation skall behandlas lika, såvida de inte är objektivt motiverat med en särbehandling. Frågan om vilka slags skäl som utgör sakliga skäl för en differentierad taxa kan inte besvaras entydigt utan får avgöras från fall till fall. Enligt kammarrättens mening utgör de skäl som kommunen har anfört, framför allt att det kan förutsättas att bofasta Venbor måste använda Ventrafiken AB:s färdmedel oftare än icke bofasta Venbor för att nå den kommunala servicen, objektivt godtagbara skäl för den differentierade taxan. Det överklagade beslutet kan därför inte anses stå i strid mot lag. Det har inte heller åberopats någon omständighet som innebär att beslutet skulle vara olagligt enligt kommunallagen i något annat hänseende. – Kammarrätten avslår I.E:s överklagande.

I överklagande hos Regeringsrätten fullföljde I.E. sin talan . Han anförde bl.a. följande. I kommunens skrivelse till kammarrätten anfördes som motivering för en prisskillnad mellan dem som var folkbokförda på Ven och de kommuninvånare som inte var det att det var dyrare för Venbor att besöka andra delar av kommunen än för övriga kommuninvånare. Som exempel anfördes att Häljarpsbor betalade 15 kr för enkelresor in till centrum medan Venbor betalade 30 kr för sina enkelresor. Men det var inga Venbor som köpte enkelresor när de kunde köpa klippkort för 210 kr för tio enkelresor. Jämförelsen var missvisande enär det fanns dyrare enkelresor inom kommunen än från Häljarp. En annan jämförelse som kommunen gjorde var att likställa husägare, lägenhetsinnehavare och hyresgäster, som inte var mantalsskrivna på Ven, med endagsturister. Kommunen särbehandlade därigenom de kommunmedlemmar som hade sina fritidsintressen på Ven och som gjorde Ven levande både sommar och vinter.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1996-03-20, Wahlgren, Sjöberg, Nordborg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Kommunfullmäktige i Landskrona kommun beslöt den 22-24 november 1993 att hos länsstyrelsen begära fastställelse av ett från det av kommunen helägda aktiebolaget Ventrafiken AB inkommet förslag till taxa för båttrafiken mellan Ven och Landskrona. Enligt förslaget skulle de personer som var folkbokförda på Ven (S:t Ibbs församling) och som vid biljettkontroll styrkte detta förhållande genom uppvisande av ett särskilt legitimationsbevis, som utfärdades av bolaget, i viss utsträckning få utnyttja båttrafiken enligt en lägre taxa än den som gällde för övriga trafikanter. Enligt taxeförslaget skulle således de kommunmedlemmar som var folkbokförda på Ven (Venbor) särbehandlas i förhållande till övriga kommunmedlemmar, vilka hade att erlägga samma avgifter som gällde för trafikanter i allmänhet.

Enligt taxeförslaget skulle Venbor för ett 10-kort för enkelresor betala 150 kr för vuxen och 100 kr för barn. Motsvarande priser för övriga resenärer skulle vara 270/210 kr respektive 115 kr. Venbor skulle vidare kunna lösa ett 40-kort för bil inklusive förare för 1 000 kr. Övriga trafikanter kunde för samma belopp lösa ett 10-kort för fordon inklusive förare. I övrigt skulle Venbor betala samma avgifter som övriga trafikanter.

Landskrona kommun åberopade i sitt yttrande till kammarrätten i målet en skrivelse från Ventrafiken AB. I denna anförde bolaget i huvudsak följande. Den föreslagna rabatteringen till Venbor hade kommersiella grunder och kunde jämföras med den rabattering som reseföretag normalt ger till researrangörer och stora fraktköpare. Venborna utgjorde bolagets största kundkategori. De svarade år 1993 för omkring 40 procent av all passagerartrafik och omkring 60 procent av biltrafiken.

Enligt 1 kap. 4 § kommunallagen är den medlem av en kommun som är folkbokförd i kommunen, äger fast egendom i kommunen eller är taxerad till kommunalskatt där.

2 kap. 2 § kommunallagen föreskriver att en kommun skall behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat. Den i paragrafen stadgade principen skall beaktas vid en kommuns befattning med taxesättningen för ett kommunalt trafikföretag.

Ön Ven, som är en del av Landskrona kommun, saknar broförbindelse med fastlandet. Båttrafiken mellan Ven och Landskrona bedrivs av det helt kommunägda aktiebolaget Ventrafiken AB. Den av kommunfullmäktige i Landskrona kommun föreslagna taxan för Ventrafiken innebär för Venborna i princip att de berättigas köpa sådana biljetter som gäller för ett stort antal resor – s.k. klippkort – till lägre pris än övriga trafikanter. Som motiv för denna särbehandling har från kommunens sida i huvudsak anförts att Venbor som önskar besöka andra delar av kommunen har högre resekostnader än andra Landskronabor som besöker andra delar av kommunen. Något sakligt skäl för att, som skett, från den lägre taxan utestänga kommunmedlemmar som inte är bosatta på Ven men som i likhet med Venborna använder färjeförbindelsen i sådan utsträckning att de vill begagna sig av klippkorten framgår däremot inte av vad kommunen har anfört.

Regeringsrätten finner således inte visat att det föreligger sakliga skäl för att differentiera taxan för färjetrafiken till nackdel för kommunmedlemmar som inte är bosatta på Ven, och att det överklagade beslutet följaktligen strider mot den i 2 kap. 2 § kommunallagen angivna likställighetsprincipen. Beslutet skall därför enligt 10 kap. 8 § första stycket 4. kommunallagen upphävas.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten ändrar kammarrättens dom och upphäver Kommunfullmäktiges i Landskrona kommun beslut den 22-24 november 1993, § 214.

Regeringsråden Björne och Dahlman hade skiljaktig mening och anförde: Den föreslagna taxan för båttrafiken mellan Ven och Landskrona innebär att den lilla grupp kommunmedlemmar, som är bofast på Ven, i viss mån gynnas i förhållande till övriga kommunmedlemmar. Antalet bofasta vid utgången av år 1993 uppgick enligt Matrikel för Svenska kyrkan år 1994 till 349 personer jämfört med 36 336 personer i hela kommunen. – Det är uppenbart att den kommunala servicen inom Landskrona kommun i viktiga hänseenden är lokaliserad till andra delar av kommunen än Ven, främst till Landskrona stad. Venbornas tillgång till denna service förutsätter därför i betydande utsträckning att de tar sig över till fastlandsdelen av kommunen. För att kunna göra detta måste de som regel begagna sig av den av Ventrafiken AB bedrivna båttrafiken mellan Ven och Landskrona. – Med hänsyn till det anförda får det enligt vår uppfattning anses föreligga objektivt godtagbara skäl för en gynnande särbehandling av de på Ven bosatta kommunmedlemmarna i förhållande till övriga kommunmedlemmar när det gäller taxesättningen för den av Ventrafiken AB bedrivna båttrafiken mellan Ven och Landskrona. De omständigheter som I.E. åberopat i sitt överklagande till kammarrätten av kommunfullmäktiges beslut visar inte att den i taxeförslaget ingående rabatteringen av Venbornas resor går utöver vad som får anses vara godtagbart. – I målet anser vi således inte visat att kommunfullmäktiges beslut strider mot kommunallagens likställighetsprincip. Inte heller har det visats att beslutet på annan grund står i strid med kommunallagens föreskrifter. I.E:s överklagande av beslutet bör därför – som kammarrätten funnit – avslås. – Vi fastställer det slut som kammarrättens dom innehåller i fråga om I.E:s överklagande.

Föredraget 1996-02-06, föredragande Sundin, målnummer 4114-1994