Regeringsrätten referat RÅ 1996 ref. 99

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 1996 ref. 99
Målnummer
1569-95
Avdelning
3
Avgörandedatum
1996-11-18
Rubrik
Fråga huruvida socialbidrag för bostadskostnad skall utges efter en av socialnämnden beräknad genomsnittlig hyresnivå inom kommunen eller efter den bidragssökandes faktiska hyreskostnad (I och II)
Lagrum
6 § socialtjänstlagen (1980:620)
Rättsfall
•  RÅ 1989 not. 369
•  RÅ 1994 ref. 76

I.

G.C. och hans hustru hyrde en lägenhet om två rum och kök i Uddevalla. Hyreskostnaden uppgick till 3 047 kr i månaden.

Socialnämnden i Uddevalla kommun avslog den 3 oktober 1994 G.C:s ansökan om bistånd till den faktiska hyreskostnaden och beviljade i stället bistånd beräknat efter en hyra på 2 750 kr. Motiveringen till beslutet var att enligt socialförvaltningens nya riktlinjer för bostadsstorlek och bostadskostnad fick ett gift par beviljas bistånd med ett belopp motsvarande en hyreskostnad på 2 750 kr.

G.C. överklagade beslutet och anförde bl.a. att han bott i lägenheten i fyra år och hade alla sina sociala kontakter i området samt att en flyttning också skulle innebära extra kostnader.

Länsrätten i Göteborgs och Bohus län (1994-12-06, ordförande Bonge) yttrade: Enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620) har den enskilde rätt till bistånd för sin försörjning och livsföring i övrigt om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Genom biståndet skall den enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå. – Av handlingarna i målet framgår följande. Uddevalla kommun tillämpar fr.o.m 1 maj 1994 en ny norm för bostadskostnad. Denna nya norm innebär ett avsteg från Socialstyrelsens rekommendationer. För två personer som långvarigt är beroende av socialbidrag (över sex månader) bör bostadskostnaden ej överstiga 2 750 kr. Socialstyrelsens rekommendation innebär en genomsnittskostnad på 3 050 kr och en högsta godtagbara boendekostnad på 4 250 kr. Skillnaden på 300 kr förklaras med att tillgången på lägenheter är god och hyresnivån är lägre i Uddevalla än i andra kommuner av motsvarande storlek. G.C. är arbetslös och uppbär sedan den 1 november 1993 kompletterande ekonomiskt bistånd för sin och hustruns försörjning. Hustrun kommer att bli klar med sina inledande studier i svenska i slutet av november 1994 och kommer därefter bli berättigad till utbildningsbidrag. På det viset kommer makarna C. att bli självförsörjande och därmed oberoende av socialbidrag eftersom G.C. har inkomster i form av A-kassa. Vidare framkommer det att G.C. varit medveten om att de har för höga boendekostnader jämfört med socialförvaltningens riktlinjer. – Länsrätten gör följande bedömning. – I Socialstyrelsens allmänna råd 1992:4 s. 17 anges att den biståndsberättigade har rätt till socialbidrag för skäliga bostadskostnader. Lokala förhållanden kan medföra variationer i bedömningar av vad som är att anse som skälig boendekostnad. G.C. har en boendekostnad som understiger Socialstyrelsens rekommenderade genomsnittskostnad. Hans boendekostnad får därmed anses som skälig. G.C. har bott i samma bostad i fyra år. Med hänsyn härtill skall G.C. beviljas bistånd till hyra med ytterligare 297 kr. – Länsrätten bifaller överklagandet och ålägger socialnämnden att till G.C. utge bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen med ytterligare 297 kr. – Domen gäller omedelbart.

Socialnämnden överklagade beslutet.

Kammarrätten i Göteborg (1995-02-08, Koch, Nilsson, referent, Falkendal) fann, även med beaktande av vad Uddevalla kommun anfört angående den genomsnittliga bostadskostnaden i kommunen, att G.C:s boendekostnad var skälig och ändrade därför inte den överklagade domen.

Socialnämnden fullföljde sin talan och yrkade att kammarrättens dom skulle upphävas och nämndens beslut fastställas. Till stöd för sin talan anförde nämnden bl.a. följande. Det fanns ett stort antal tomma lägenheter i kommunen. I flera bostadsområden fanns lediga lägenheter med omedelbar inflyttning eller med kort väntetid. Detta gällde även bostäder med låga hyresnivåer. Den kommunala bostadsstiftelsen, som var den största fastighetsägaren, hade ett relativt gammalt bostadsbestånd med moderata hyror. Tillsammans med den goda tillgången på bostäder hade detta medfört att även andra fastighetsägare tvingats hålla tillbaka hyreshöjningar. Kommunen hade följaktligen en lägre hyresnivå än många orter av motsvarande storlek. Socialnämnden hade därför i sina riktlinjer beslutat om hyresnivåer som låg ca 10 procent under de av Socialstyrelsen rekommenderade. Riktlinjerna var en anpassning till hyresnivån i regionen och till de normer som tillämpades av kommunerna i övriga Trestadsområdet. Socialbidragets konstruktion med en norm för livsuppehället och tillägg för bostadskostnad gjorde att socialbidraget kunde variera starkt mellan bidragstagare med olika bostadskostnader men med i övrigt samma sociala situation. För en familj med två vuxna skiljde det 1 200 kr mellan Socialstyrelsens genomsnittskostnad och den högsta godtagbara boendekostnaden. Om man konsekvent använde den högsta godtagbara kostnaden som mall för socialbidraget fanns det inget incitament för den enskilde att sänka sin hyreskostnad. Enligt nämndens uppfattning borde biståndstagare med långvarigt bidragsbehov anpassa sina utgifter för bostaden så att kostnaden låg i nivå med vad som kunde anses vara ett genomsnitt på orten. Med rådande bostadsmarknad och god tillgång även på billiga lägenheter var detta möjligt. Avsteg skulle givetvis göras i det enskilda fallet när starka skäl förelåg.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1996-11-18, Sjöberg, Rundqvist, Eliason) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 6 § socialtjänstlagen har den enskilde rätt till bistånd för sin försörjning och livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå.

Enligt förarbetena till bestämmelsen (prop. 1979/80:1 s. 202) skall socialbidraget svara för grundläggande behov i fråga om mat och dryck, beklädnad och bostad samt täcka även vissa andra hushållsutgifter och personliga utgifter m.m. Vad gäller bidrag till bostadskostnader framhölls i propositionen att huvudregeln borde vara att sökandens faktiska nettokostnader för bostaden och dess uppvärmning beaktades helt, om bostadsstandarden och bostadskostnaderna inte översteg vad som är skäligt.

Enligt uppgift i Socialstyrelsens senast utgivna allmänna råd om socialbidrag (1992:4) tillämpar de flesta av landets kommuner en bruttonorm för socialbidragets storlek. I anslutning därtill anförs att det i en sådan norm ingår kostnader för livsuppehället och att den faktiska bostadskostnaden tillkommer. I de allmänna råden rekommenderas att en enhetlig bruttonorm tillämpas för att möjliggöra en enkel handläggning av socialbidragsärenden och det anges också närmare vilka budgetposter som en bruttonorm bör täcka. Posten bostadskostnader har lagts utanför normen med hänsyn till att sådana kostnader varierar från kommun till kommun och från individ till individ. Under rubriken Bostadskostnad anförs vidare följande: "Den bidragsberättigade har rätt till socialbidrag för skäliga bostadskostnader. Lokala förhållanden kan medföra variationer i bedömningen av vad som är att anse som skälig boendekostnad. Viss vägledning kan fås av de normer som finns för högsta godtagbara standard i Socialstyrelsens allmänna råd om beräkning av underhållsbidrag, 1989:6. Nya normer som utfärdas årligen publiceras i Socialstyrelsens meddelandeblad. Högre kostnader i t.ex. nyproduktion bör accepteras om inte billigare boende finns att tillgå på orten".

Socialstyrelsens bostadskostnadsnormer, som skall tjäna till vägledning vid beräkning av underhållsbidrag, är inte utformade med sikte på att ges direkt tillämpning vid bedömning av behov av socialbidrag enligt 6 § socialtjänstlagen. De anger i tabeller för olika delar av landet och för olika hushållstyper såväl vad som utgör genomsnittlig boendekostnad som vad som utgör högsta godtagbara boendekostnad. Som framgått är det endast den sistnämnda kostnadsangivelsen som framhålls i de allmänna råden om socialbidrag såsom i viss mån vägledande för tillämpningen av socialtjänstlagen. Regeringsrätten har i rättsfallet RÅ 1994 ref. 76 erinrat om att dessa riktlinjer för högsta godtagbara bostadskostnad aldrig kan ersätta den individuella behovsprövning som socialtjänstlagen förutsätter.

I förevarande mål gäller frågan huruvida G.C:s socialbidrag för hyreskostnad, avseende en av honom sedan flera år förhyrd bostad, skall begränsas till att motsvara en av socialnämnden beräknad genomsnittlig hyresnivå för en bostad av ifrågavarande storlek eller ge full täckning för hans faktiska hyreskostnad. Som skäl för sin ståndpunkt att genomsnittshyran skall tillämpas hänvisar socialnämnden främst till att biståndstagare med långvarigt bidragsbehov – när så är möjligt med hänsyn till tillgången på bostäder och om inte starka skäl talar däremot – bör anpassa sina utgifter för bostad till vad som kan anses vara genomsnittsnivån på orten.

Den ståndpunkt som socialnämnden företräder innebär att kostnadsbidraget till bostad för dem som är långvarigt bidragsberoende och har en hyra som överstiger den beräknade genomsnittliga hyresnivån begränsas enligt en i princip generell norm. I den mån en sådan genomsnittsnorm tillämpas inskränks följaktligen den individuella prövningen av bidragsbehovet för dessa bidragssökande till att gälla om vissa mera speciella skäl finns att göra undantag från normen. Ett sådant tillvägagångssätt framstår inte som väl förenligt med det som i det föregående redovisats om socialtjänstlagens förarbeten eller om innehållet i Socialstyrelsens allmänna råd. Av lagen med dess förarbeten och de allmänna råden måste i stället anses framgå att det för boendekostnaden bör göras en rent individuell prövning av varje fall för sig, varvid utgångspunkten skall vara att den faktiska bostadskostnaden normalt skall täckas. Vad som därvid skall anses som maximigräns för kostnaden får avgöras med hänsyn bl.a. till lokala förhållanden på hyresmarknaden, vilket kan innebära att en kommun tillämpar en lägre maximigräns än den Socialstyrelsen rekommenderar.

Socialnämndens talan i målet aktualiserar vidare frågan om prövningen av bidragsbehovet beträffande boendet bör ta sikte på att undersöka och bedöma den sökandes möjligheter att finna en billigare bostad också i fall då dennes faktiska bostadskostnad inte kan betraktas som anmärkningsvärt hög. Förarbetsuttalandet om att som huvudregel sökandens faktiska nettokostnad för bostaden bör beaktas helt leder dock närmast till slutsatsen att utredning av alternativa boendemöjligheter inte bör ses som ett regelmässigt inslag i biståndsprövningen. För en sådan slutsats bör dessutom, med hänsyn inte minst till det starka personliga intresse den enskilde vanligen har av hur hans boendefråga är ordnad, kunna hämtas visst stöd i socialtjänstlagens portalparagraf (1 §) som understryker att socialtjänstens verksamhet skall bygga på respekt för människornas självbestämmande och integritet. Situationer kan dock förekomma där den åsyftade utredningen och bedömningen ter sig motiverad att göra. Främst bör detta gälla i fråga om andra boendeformer än hyrd bostad, t.ex. om den bidragssökande kan antas ha eget realiserbart kapital nedlagt i bostaden. Vid boende i hyreslägenhet bör t.ex. kunna nämnas fall när den bidragssökande inte har något fastare etablerat boende. Det torde då i varje särskilt fall få förutsättas att en konkret jämförelse görs med hyreskostnaden för bostäder som är tillgängliga för förhyrning. För att behovet skall anses tillgodosett genom bidrag motsvarande hyran för den billigare bostaden bör dessutom krävas att skillnaden i förhållande till den faktiska hyran i befintlig bostad inte är obetydlig.

Att krav ställs på att den bidragssökandes bostadskostnad inte får överstiga vad som är skäligt för att socialbidraget skall ge full kostnadstäckning för utgifter för boendet bör mot bakgrund av det anförda i regel inte anses innebära något annat än att bostadskostnader som faller inom ramen för vad som är normalt förekommande på orten skall vara bidragsgrundande och att endast sådan del av den bidragssökandes faktiska kostnad som går klart därutöver skall kunna lämnas utan avseende. Det får antas vara i syfte att ge någon vägledning vid denna avgränsning som Socialstyrelsen i de allmänna råden har knutit an till den vid bestämmande av underhållsbidrag angivna högsta godtagbara bostadskostnaden.

G.C:s hyreskostnad för hans och hans hustrus bostad om två rum och kök utgjorde vid tiden för bidragsansökan 3 047 kr i månaden. Även om hyresnivåerna i Uddevalla kommun mot bakgrund av de upplysningar som socialnämnden lämnat kan antas ha varit lägre – måhända ca 10 procent lägre – än i de flesta andra kommuner av motsvarande storlek, är det tydligt att G.C:s hyreskostnad inte kan påstås ha legat på en nivå som påtagligt avvikit från den normala på orten. I stället har det i hans fall funnits en god marginal upp till vad som med hänsyn tagen till den lokala hyresmarknaden kunde anses som högsta godtagbara kostnad.

Vid angivna förhållande kan den aktuella hyreskostnaden inte anses ha överstigit vad som är skäligt vid prövning av biståndsbehovet enligt 6 § socialtjänstlagen. G.C. har därför såsom underinstanserna funnit varit berättigad till bistånd för bostadskostnad med belopp motsvarande den faktiska hyreskostnaden. Socialnämndens talan kan följaktligen inte bifallas.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer det slut kammarrättens dom innehåller.

Regeringsråden Brink och von Bahr var skiljaktiga i fråga om motiveringen och ansåg att Skälen för Regeringsrättens avgörande fr.o.m. fjärde stycket skulle ha följande lydelse:

Socialstyrelsens bostadskostnadsnormer, som skall tjäna till vägledning vid beräkning av underhållsbidrag, är inte utformade med sikte på att ges direkt tillämpning vid bedömning av behov av socialbidrag enligt 6 § socialtjänstlagen. De anger i tabeller för olika delar av landet och för olika hushållstyper såväl vad som utgör genomsnittlig boendekostnad som vad som utgör högsta godtagbara boendekostnad. Som framgått är det endast den sistnämnda kostnadsangivelsen som framhålls i de allmänna råden om socialbidrag såsom i viss mån vägledande för tillämpningen av socialtjänstlagen.

Regeringsrätten har i rättsfallet RÅ 1994 ref. 76 behandlat frågan om i vilken utsträckning Socialstyrelsens riktlinjer för högsta godtagbara bostadskostnad bör vara vägledande vid beräkning av ekonomiskt bistånd för hyra av bostad. I rättsfallet anför Regeringsrätten att i målsättningen att den enskilde genom biståndet skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå ligger inte bara ett krav på en viss miniminivå utan också en anvisning om att bistånd inte skall utgå i sådan omfattning att sökanden på samma sätt som den underhållsskyldige vid motsvarande beräkning av underhållsbidrag skulle bli överkompenserad. I domen uttalas härefter:

Den biståndssökande kan alltså inte räkna med att vara bibehållen vid en hög boendestandard, om en lägre sådan är tillräcklig för att han skall vara tillförsäkrad en skälig levnadsnivå. Inte heller kan han räkna med att erhålla bistånd upp till högsta godtagbara kostnad på orten för att höja sin boendestandard, annat än i den mån han kan visa att höjningen erfordras för att ge honom en skälig levnadsnivå. Socialstyrelsens riktlinjer för högsta godtagbara kostnad i underhållsmål kan vara vägledande men aldrig ersätta den individuella behovsprövning som 6 § socialtjänstlagen förutsätter.

Biståndssökanden i det nämnda rättsfallet var en ensamstående man som bytt till en större och dyrare lägenhet. Hyran för den mindre lägenheten understeg väsentligt Socialstyrelsens riktlinjer för högsta godtagbara bostadskostnad. Regeringsrätten fann – mot bakgrund bl.a. av att sökanden inte förmått visa att bytet till den större lägenheten varit nödvändigt för att tillförsäkra honom en skälig levnadsnivå – att han inte hade rätt till ekonomiskt bistånd för att täcka de merutgifter han ådragit sig genom lägenhetsbytet.

Vad Regeringsrätten sålunda uttalat bör gälla i såväl det fallet att den biståndssökande valt att flytta från en billigare till en dyrare lägenhet som när det på orten finns lägenheter som är billigare än den i vilken den bidragssökande bor. Den övergripande principen bör med andra ord vara att ekonomiskt bistånd inte behöver utgå med högre belopp än vad som erfordras för att den biståndssökande skall få tillgång till en bostad som uppfyller kravet på skälig levnadsnivå.

Vad nu sagts innebär inte att det fallet att den biståndssökande flyttat till en dyrare lägenhet i alla hänseenden kan jämställas med den situationen att det på orten finns lägenheter med godtagbar standard som är billigare än den i vilken sökanden bor. Av kravet på skälig levnadsnivå och på att socialtjänstens verksamhet skall bygga på respekt för människornas självbestämmande och integritet (jfr 1 och 6 §§ socialtjänstlagen) följer till en början att hänsyn måste tas till den billigare bostadens läge i förhållande till den bidragssökandes eller familjemedlemmars arbetsplatser, skolor, daghem o.d. En annan faktor som måste beaktas är själva kostnaden för en flyttning. Den inbesparing i boendekostnaden som en flyttning kan medföra måste alltså vägas mot direkta merkostnader och de ingrepp i den sökandes sociala miljö som en flyttning skulle ge upphov till. En slutsats som kan dras av detta är att förekomsten av billigare bostäder endast i undantagsfall kan motivera nedsättning av ekonomiskt bistånd för hyra då biståndsbehovet bedöms vara kortvarigt. Det bör också slås fast att jämförelsen av hyresnivå skall ta sikte på bostadslägenheter som är omedelbart tillgängliga för den sökande. Den omständigheten att det på orten finns lägenheter med lägre hyra än vad sökanden betalar saknar alltså betydelse såvida denne inte har möjlighet att flytta in i dem.

Det anförda innebär sammanfattningsvis att förekomsten av billigare bostäder utgör ett godtagbart skäl att begränsa ekonomiskt bistånd för hyra av bostad endast under förutsättning att dessa bostäder är tillgängliga för den bidragssökande och att en flyttning ter sig försvarlig även sedan sociala konsekvenser och flyttningskostnader o.d. vägts in. Såvitt framgår av handlingarna i målet har G.C. inte erbjudits att flytta till någon angiven lägenhet utan socialnämndens talan synes närmast grunda sig på en jämförelse mellan den aktuella kostnaden för G.C:s lägenhet och en av nämnden beräknad genomsnittlig hyresnivå på orten. Med hänsyn bl.a. till detta kan nämndens talan inte bifallas.

II.

B.F. var ensamstående och hyrde en lägenhet om två rum och kök i Köping. Hyreskostnaden uppgick till 3 282 kr i månaden.

Socialnämnden i Köpings kommun avslog den 23 september 1993 en framställning från B.F. om ekonomiskt bistånd till faktisk hyreskostnad från och med september 1993. Bistånd beviljades i stället med belopp motsvarande en hyreskostnad på 2 675 kr. Beslutet motiverades med att B.F. fått information om att hyran beräknades enligt genomsnittshyra efter tre månader.

B.F. överklagade beslutet.

Länsrätten i Västmanlands län (1993-12-16, ordförande Bergström) yttrade: Enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620) har en person rätt till bistånd för sin försörjning och livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Genom biståndet skall den enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå. – Av handlingarna i målet framgår att B.F. är ensamstående arbetssökande med en hyreskostnad på 3 282 kr/månad. Hyran avser en lägenhet om två rum och kök. B.F. har tidigare erhållit bidrag till täckande av hela månadshyran men sedermera endast beviljats genomsnittshyra, det vill säga 2 675 kr/månad. – Till de budgetposter som ligger utanför den så kallade bruttonormen hör hyreskostnader. Detta beror på att sådana kostnader varierar från kommun till kommun och från individ till individ. – Av propositionen 1979/80:1 del A s. 202 framgår att den faktiska boendekostnaden bör beaktas helt om bostadsstandard och bostadskostnad inte överstiger vad som är skäligt. B.F. bor som ensamstående i en tvåa. Bostadsstandarden kan därmed inte anses oskälig. Viss vägledning om vad som kan anses som skälig boendekostnad kan fås av de normer som finns för högsta godtagbara standard i Socialstyrelsens allmänna råd (1989:6) om beräkning av underhållsbidrag. Gällande norm finns i Socialstyrelsens meddelandeblad nr 34/92. För ensamstående i kommuner med mindre än 75 000 invånare har högsta godtagbara kostnad från och med 1 januari 1993 fastställts till 4 075 kronor/månad. Av Socialstyrelsens allmänna råd (1992:4 s. 17) framgår att det är detta belopp som används som riktmärke, inte genomsnittskostnaden. Lokala förhållanden kan medföra variationer i bedömningen av vad som är att anse som skälig boendekostnad. Ovan nämnda normbelopp skall därför endast uppfattas som vägledande, inte bindande. – Köpings kommun har gjort bedömningen att den i ovannämnda meddelandeblad fastställda genomsnittskostnaden, i detta fall 2 675 kr, är att anse som högsta skäliga boendekostnad. Motiveringen är att bostadsmarknaden är god och att det finns billiga lägenheter tillgängliga. Dessutom anser kommunen att man inte skall göra människor beroende av socialbidrag i onödigt stor utsträckning. Syftet med beslutet att endast bevilja genomsnittskostnad är således att få människor att flytta till billigare boende för att själva klara sitt uppehälle. Intentionen är god men frågan är om den är förenlig med kommunens åliggande att sörja för sina invånare. Vidare framgår det redan av benämningen på det aktuella beloppet, genomsnittskostnad, att beräkningen bygger på såväl högre som lägre kostnader. B.F:s hyra överstiger genomsnittshyran med ca 600 kr men understiger högsta godtagbara kostnad med närmare 800 kr. En sådan hyra kan knappast anses vara oskälig. – De rekommendationer som Socialstyrelsen utfärdar är visserligen inte bindande men för att uppnå rättssäkerhet är det av vikt att bedömningen görs på liknande sätt i kommuner av samma storlek och med liknande förutsättningar. Det är således önskvärt att föreslagna belopp tillämpas av samtliga berörda kommuner. Beloppet för högsta godtagbara boendekostnad har tidigare accepterats och får därigenom anses ha blivit vedertagna belopp för vad som är att beteckna som skälig levnadsnivå. I enskilda fall kan bedömningen visserligen bli en annan men det får då anses åligga socialnämnden att åtminstone göra gällande att förutsättningar att avvika från högsta godtagbara kostnad föreligger. – Med anledning av ovanstående finner länsrätten att B.F. skall beviljas bistånd för hyreskostnader med belopp motsvarande den faktiska hyreskostnaden. – Länsrätten bifaller överklagandet och överlämnar handlingarna i målet till Socialnämnden i Köping för erforderliga åtgärder.

Socialnämnden överklagade och anförde bl.a. att utifrån den bostadssituation och det kostnadsläge som rådde i kommunen var "genomsnittskostnad" att betrakta som normal och skälig boendekostnad om inga särskilda skäl att frångå denna förelåg.

Kammarrätten i Stockholm (1994-02-18, Hallberg, Pernold, Gustafson, referent) delade länsrättens bedömning och ändrade inte den överklagade domen.

Socialnämnden fullföljde sin talan och yrkade att kammarrättens dom skulle ändras och nämndens beslut fastställas. Till stöd för sin talan anförde nämnden bl.a. följande. Beloppen som av socialnämnden fastställts som högsta skäliga bostadskostnad för olika hushållsstorlekar motsvarade beloppen som avsåg genomsnittskostnad i Socialstyrelsens norm som rekommenderas vid beräkning av underhållsbidrag. Dessa normnivåer möjliggjorde boende inom normal standard. Normerna tillförsäkrade generellt sett bidragstagarna en skälig levnadsnivå. I B.F:s fall hade nämnden inte ansett att det förelåg några skäl att frångå dessa vägledande kommunala riktlinjer. Hans behov av bistånd gällde medel till hyreskostnaden för en bostad av tillräcklig storlek och standard. Socialnämnden hade visat att flera sådana lägenheter hade funnits – och fanns – att tillgå till en lägre hyreskostnad än vad som gällde för den lägenhet han förhyrde. Frågan blev då vilket ansvar socialnämnden kunde anses ha för att lämna socialbidrag till den "överkostnad" som B.F:s boende medförde. Enligt nämndens mening förelåg det inte någon rätt till bistånd till den delen av hyreskostnaden. B.F:s hjälpbehov – en ändamålsenlig bostad – kunde tillgodoses på annat sätt, nämligen genom att han förhyrde en lägenhet till en kostnad som låg inom ramen för den enligt socialnämndens riktlinjer fastställda skäliga boendekostnaden. Socialnämnden hade gjort en genomgång av kostnadsnivån för bostäder i flerfamiljshus och inhämtat uppgifter om hyreskostnader under februari månad 1994. De insamlade uppgifterna visade att normbeloppen enligt kommunens riktlinjer väl gjorde det möjligt att hyra en bostad med normal standard för olika hushållsstorlekar.

B.F. motsatte sig bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Den hyra han hade vid sin ansökan om socialbidrag låg under Socialstyrelsens rekommenderade maximibelopp och måste anses som godtagbar och skälig. Socialnämnden påstod att det fanns gott om billiga lägenheter att tillgå. Detta var fel. Det var mycket ont om lediga lägenheter vid tillfället. I flera kvarter renoverades hyreshusen och de boende flyttades till andra lägenheter. Dessutom revs flera hyreshus för att ge plats för nybyggnation. Flera hus som renoverades hade många små lägenheter, men fick efter renoveringen färre stora lägenheter och högre hyror.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1996-11-18, Sjöberg, Rundqvist, Eliason) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 6 § socialtjänstlagen – – – ( = de fyra första styckena i Regeringsrättens dom i I) – – – socialtjänstlagen förutsätter.

I förevarande mål gäller frågan huruvida B.F:s socialbidrag för bostadskostnad på sätt socialnämnden gör gällande skall begränsas till att motsvara ett av kommunen för ensamstående fastställt normbelopp. Normbeloppet överensstämmer i detta fall med den genomsnittskostnad som Socialstyrelsen har angett i sina riktlinjer för beräkning av underhållsbidrag. Socialnämnden anser att dessa normnivåer utifrån kommunens förhållanden möjliggör boende inom normal standard och att bidragstagare utifrån dessa normer generellt sett tillförsäkras en skälig levnadsnivå.

Den ståndpunkt – – – ( = sjätte-åttonde styckena i Regeringsrättens dom i I) – – – godtagbara bostadskostnaden.

B.F:s hyreskostnad för bostaden var vid tiden för biståndsansökan 3 282 kr i månaden. Han var ensamstående och hans enda inkomst utgjordes av bostadsbidrag. Med utgångspunkt i de uppgifter som socialnämnden lämnat översteg bruttohyran med ca 600 kr per månad den av socialnämnden tillämpade genomsnittsnormen. Av den av nämnden åberopade sammanställningen över hyreskostnader för bostäder i flerfamiljshus framgår dock att det förekom en inte obetydlig variation i fråga om kostnaderna mellan olika bostäder. Det finns vidare inte någon uppgift om hur antalet bostäder fördelade sig inom de angivna intervallerna. Inte heller framgår om sammanställningen är representativ för hela bostadsbeståndet i Köping. Mot bakgrund härav bedömer Regeringsrätten att B.F:s hyreskostnad inte har legat på en klart högre nivå än vad som kunde anses normalt förekommande på orten.

Vid angivna förhållanden kan den aktuella hyreskostnaden inte anses ha överstigit vad som är skäligt vid prövning av biståndsbehovet enligt 6 § socialtjänstlagen. B.F. har därför såsom underinstanserna funnit varit berättigad till bistånd med belopp som beräknats efter den faktiska hyreskostnaden. Socialnämndens talan kan följaktligen inte bifallas.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer det slut kammarrättens dom innehåller.

Regeringsråden Brink och von Bahr var skiljaktiga i fråga om motiveringen och ansåg att Skälen för Regeringsrättens avgörande fr.o.m. fjärde stycket skulle ha följande lydelse:

Socialstyrelsens bostadskostnadsnormer, – – – ( = skiljaktigheten i I med undantag för den biståndssökandes namn) – – – inte bifallas.

Föredragna 1996-10-01, föredragande Hagelin, målnummer 1569-1995 (I) och 1680-1994 (II)