Regeringsrätten referat RÅ 1997 ref. 61

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 1997 ref. 61
Målnummer
413-95
Avdelning
1
Avgörandedatum
1997-11-19
Rubrik
Kyrkofullmäktiges borgensåtagande till förmån för stiftelse med syfte att ombesörja tryggat äldreboende med kristen social inriktning har ansetts innebära kompetensöverskridande. Ombesörjandet av boendet har ansetts varken utgöra diakoniverksamhet i kyrkolagens mening eller på annan grund utgöra kyrklig verksamhet.
Lagrum
11 kap. 1 § och 4 § 1 och 5 samt 22 kap. 8 § kyrkolagen (1992:300)

Kyrkofullmäktige i Skellefteå landsförsamling beslutade den 5 april 1993, § 10, att teckna borgen motsvarande bottenlån till planerad nybyggnad för äldreboende i kvarteret Gladan, Skellefteå, i Stiftelsen Trygghetens regi. Enligt beslutet skulle det gälla under förutsättning att borgen tecknades solidariskt och gemensamt av Skellefteå landsförsamling och Skellefteå S:t Olovs församling, i säkerhetsordning 0-70 procent av fastighetens belåningsunderlag, dock maximalt 25 milj. kr. Vidare angavs i beslutet att borgen skulle ställas till stiftelsens förfogande först efter det att länsbostadsnämnden lämnat beslut att stiftelsen hade beviljats statligt lån. – Kyrkofullmäktiges beslut vann laga kraft.

Den 28 mars 1994 beslutade kyrkofullmäktige, § 8, att meddela Stiftelsen Tryggheten att Skellefteå landsförsamling var villig att teckna borgen på ytterligare tio milj. kr under förutsättning att motsvarande beslut fattades av Skellefteå S:t Olovs församling.

S.D., C.W. och T.J. överklagade kyrkofullmäktiges beslut och yrkade att kyrkofullmäktiges beslut den 28 mars 1994, § 8, skulle upphävas. Till stöd för sin talan anförde de i huvudsak följande. Enligt 11 kap. 1 § kyrkolagen var församlingsangelägenheter knutna till kyrkliga ändamål. Beviljande av borgen på tio milj. kr för Stiftelsen Tryggheten låg inte inom kyrkoförsamlingens ansvarsområde då fråga var om ett hyreshus och inte någon kyrklig byggnad.

Skellefteå landsförsamling bestred bifall till överklagandet och anförde att det överklagade beslutet låg inom den kyrkokommunala kompetensen enligt 11 kap. 1 § kyrkolagen. Församlingen anförde vidare bl.a. följande. Förslaget om ett gemensamt äldreboende kom från Skellefteå Kristna Samarbetsråd. Stiftelsen Tryggheten hade till ändamål att för i huvudsak äldre människor i Skellefteå ombesörja tryggat boende med en kristen social inriktning. Verksamheten skulle bedrivas i samarbete med församlingarna i Skellefteå. En av stiftelsens viktiga uppgifter var att göra en diakonal insats för att på så sätt bryta många människors isolering, ensamhet och otrygghet. Under 1994 färdigställde stiftelsen i kvarteret Gladan 48 stycken mindre lägenheter, anpassade för äldreboende och personer med allergibesvär. I källarplan kom att finnas bl.a. hobbyrum/vävstuga, i markplan ett samlingsrum med kök, i plan 1, 2 och 3 ett trivsamt hörnrum för gemensamma samlingar samt i varje våningsplan ett gemenskaps-/allrum. Föreståndare hade anställts, som hade bl.a. diakoniutbildning samt lång arbetslivs- och yrkeserfarenhet. Föreståndaren skulle bl.a. samordna verksamheten i äldreboendet i samverkan med bl.a. stiftelsens styrelse, boenderåd, församlingarnas anställda och lekmän, studieförbundens företrädare samt berörd personal hos kommunen och landstinget. Föreståndaren skulle även på eget eller andras initiativ planera, organisera och i viss mån medverka i gemenskapsträffar och fritidssysselsättning. Landsförsamlingens anställda och lekmän m.fl. kom således att medverka. Tanken på ett gemensamt äldreboende byggde på en tvåtusenårig central kristen ideologi, nämligen att bistå äldre, sjuka och ensamma i praktisk handling. Församlingen hade sett äldreboendet som en viktig sida av kyrkans samhällsansvar, där människor av skilda slag var välkomna att bo och vistas. Uppförandet av denna boendeform var också uttryck för en gemensam kristen satsning i ekumenisk anda, där Svenska kyrkan och frikyrkan samarbetade i praktisk kristen anda och handling.

Kammarrätten inhämtade yttrande från Stiftstyrelsen i Luleå stift, som anförde följande. Av stadgarna för Stiftelsen Tryggheten framgick att stiftelsens ändamål är "att för i huvudsak äldre människor i Skellefteå ombesörja tryggat boende med en kristen social inriktning. Verksamheten skall bedrivas i samarbete med församlingarna i Skellefteå. Stiftelsen skall förvalta bostäder för äldreboende". – Stiftelsen Tryggheten avsåg att uppföra den aktuella nybyggnaden för äldre boende för att genom kristen kärleksverksamhet och själavård erbjuda äldre, som inte längre klarade av eget boende, ett värdigt alternativ till den kommunala äldreomsorgen. – Tillämpningen av stiftelsens ändamål innebar främjande av kyrkans gudstjänstliv och undervisning samt diakoni och evangelisation. – Med hänsyn till det anförda var det stiftsstyrelsens bestämda uppfattning att borgensåtagandet i ett fall som detta var en församlingsangelägenhet av den art som uppräknas i 11 kap. 1 § 1. kyrkolagen.

Kammarrätten i Sundsvall (1994-12-21, Wennerström, Lowén, referent, Johansson samt de särskilda ledamöterna Frank och Gidlund) yttrade: Fråga i målet är om det ligger inom ramen för kyrkofullmäktiges befogenhet att lämna borgensåtagande i den omfattning som skett för att möjliggöra finansieringen av uppförandet av planerad nybyggnad för äldreboende. För att så skall vara fallet erfordras att uppförandet av byggnaden kan hänföras till någon av de församlingsangelägenheter som uppräknas i 11 kap. 1 § kyrkolagen såsom främjande av kyrkans gudstjänstliv och undervisning samt diakoni och evangelisation, anskaffande och underhåll av kyrkobyggnad, församlingshus, andra församlingslokaler samt anskaffande och underhåll av andra byggnader och lokaler för kyrkliga ändamål. Vid prövningen i målet är vidare att märka att det av 22 kap. 1 § kyrkolagen framgår bl.a. att kyrkofullmäktiges beslut får överklagas om det står i strid mot lag eller annan författning eller på något annat sätt överskrider fullmäktiges befogenheter. Kammarrättens prövning i målet är följaktligen begränsad till beslutets laglighet. Vidare gäller att om beslutet befinnes olagligt det endast kan upphävas. Något annat beslut får alltså inte sättas i det överklagade beslutets ställe. – Av propositionen (1991/92:85 s. 114) avseende kyrkolagen framgår att ingen ändring i den kyrkliga kompetensen var avsedd i förhållande till vad som tidigare gällt enligt lagen (1961:436) om församlingsstyrelse. Av förarbetena till sistnämnda lag (prop. 1961:70) framgår också att den uppräkning av församlingsangelägenheter som gjordes i lag avsågs vara uttömmande. Till församlingsangelägenheter räknas således såvitt nu är av intresse – förutom främjande av gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse i övrigt – kristen verksamhet, ofta diakonalt inriktad, bland barn och ungdomar, äldre, sjuka och andra. I detta ligger också att kyrkan torde kunna stödja rent allmänna insatser inom dessa områden i den utsträckning det kan motiveras av det budskap som kyrkan har att frambära och därför utgör ett led i det kyrkliga arbetet. När det gäller insatser där kyrkan bär hela ansvaret måste dock verksamheten uteslutande eller i allt fall till väsentlig del avse en ren församlingsangelägenhet för att skattemedel skall få tas i anspråk eller riskerar att tas i anspråk på grund av borgensåtagande. På motsvarande sätt gäller att, när kyrkan medverkar i olika samarbetsprojekt med andra, skattemedel inte får tas i anspråk i större utsträckning än vad som kan motiveras av de delar av projektet som i allt väsentligt bedöms vara av kyrklig karaktär. – I 2 § stadgar för Stiftelsen Tryggheten, antagna vid sammanträde med församlingarna i Skellefteå såsom stiftare i januari 1993, anges följande. Stiftelsen har till ändamål att för i huvudsak äldre människor i Skellefteå ombesörja tryggat boende med en kristen social inriktning. Verksamheten skall bedrivas i samarbete med församlingarna i Skellefteå. – Stiftelsen skall uppföra och förvalta bostäder för äldreboende. För förvärv av fastighet äger stiftelsen rätt att uppta lån. – Stiftelsens grundfond skall uppgå till minst 250 000 kr. Församlingar och enskilda äger fritt tillskjuta medel som grundfond. – Det aktuella byggprojektet avser bostadsbyggande i form av lägenheter för äldre personer i Skellefteå som inte längre klarar eget boende och som önskar ett med kristen social inriktning anpassat boende. Genomförandet av projektet är ägnat att överensstämma med vad stadgarna för Stiftelsen Tryggheten föreskriver om ändamålet för dess verksamhet. Med hänsyn till syftet med projektet och det sätt på vilket verksamheten, enligt vad som upplysts, kommer att bedrivas får projektet – enligt kammarrättens mening – i allt väsentligt anses ha sådan karaktär att det utgör en sådan församlingsangelägenhet som avses i 11 kap. 1 § kyrkolagen. Att från församlingens sida genom borgensåtagande stödja ett sådant projekt får då också anses utgöra en församlingsangelägenhet. Kyrkofullmäktige i Skellefteå landsförsamling har således inte överskridit sin befogenhet genom att besluta om att teckna borgen för ytterligare tio milj. kr för projektet. På grund härav och då klagandena inte heller i övrigt anfört några sådana omständigheter som visar att beslutet skulle vara olagligt i något av de hänseenden som anges i 22 kap. 1 § kyrkolagen skall överklagandet avslås. – Kammarrätten avslår överklagandet.

S.D., C.W. och T.J. fullföljde sin talan.

Skellefteå landsförsamling bestred bifall till överklagandet.

Prövningstillstånd meddelades varvid förordnades att Svenska kyrkans centralstyrelse skulle avge yttrande i målet och att Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund skulle beredas tillfälle att avge yttrande i målet.

Regeringsrätten (1997-11-19, Björne, Tottie, Sjöberg, Holstad, Hulgaard) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt kyrkofullmäktiges klandrade beslut den 28 mars 1994 meddelade Skellefteå landsförsamling Stiftelsen Tryggheten att landsförsamlingen var villig att teckna borgen för ett lån på 10 milj. kr under förutsättning att Skellefteå S:t Olovs församling fattade motsvarande beslut. Borgensåtagandet avsåg nybyggnad för äldreboende i kvarteret Gladan i Skellefteå i stiftelsens regi.

Frågan i målet är om kyrkofullmäktiges beslut ryms inom den kyrkokommunala kompetensen.

Reglerna om församlingars allmänna befogenhet finns främst i kyrkolagen (1992:300). En församling får själv eller i samverkan med andra församlingar ta hand om de församlingsangelägenheter som har anknytning till församlingen eller de berörda församlingarnas områden eller till deras medlemmar (11 kap. 1 §). Med församlingsangelägenheter enligt 1 § avses – såvitt här är av intresse – främjande av kyrkans gudstjänstliv och undervisning samt diakoni och evangelisation (11 kap. 4 § 1) och anskaffande och underhåll av andra byggnader och lokaler för kyrkligt ändamål än kyrkobyggnader och liknande (11 kap. 4 § 5).

Innebörden av de nu angivna reglerna belyses i lagmotiven. Av motiven till den gällande kyrkolagen, som varit tillämplig i huvudsak från och med den 1 januari 1993, framgår att någon ändring av församlingarnas kompetens jämfört med tidigare inte var avsedd. Kyrkolagen ersatte den förut gällande församlingslagen (1988:180) vilken i sin tur utan sakliga ändringar såvitt nu är i fråga ersatte lagen (1982:1052) om församlingar och kyrkliga samfälligheter. Dessförinnan gällde i förevarande hänseende lagen (1961:436) om församlingsstyrelse. Motiven till sistnämnda lag är genom hänvisningar vid efterföljande lagstiftning vägledande för tolkningen av kyrkolagen.

Enligt församlingsstyrelselagen bestämdes församlingens kompetens genom ett allmänt stadgande att församlingen ägde att själv vårda sina angelägenheter såvida inte handhavandet därav enligt gällande författningar tillkom annan (1 kap. 1 § 1 mom. första stycket). Härefter följde en i princip uttömmande uppräkning av församlingens olika verksamhetsområden innefattande bl.a. åtgärder till främjande av gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse i övrigt samt av kristen verksamhet bland barn och ungdom, ålderstigna, sjuka och andra som var i behov av omvårdnad (lagrummets andra stycke). I lagmotiven (prop. 1961:70 s. 105 f.) berördes bl.a. församlingens verksamhet bland ålderstigna och sjuka samt bland barn och ungdom. Departementschefen hänvisade härvid till en remissinstans som framhållit att det inom flera verksamhetsgrenar av församlingsvården i mera vidsträckt bemärkelse förelåg en gemensam intressesfär för församlingen och den borgerliga kommunen. Häri instämde departementschefen om man väsentligen såg till de yttre kriterierna på verksamheten. Men betraktades ändamålet skilde sig enligt departementschefens mening de båda kommunernas arbete därigenom att den kyrkokommunala verksamheten var betingad av innehållet i det kristna budskapet. Det anförda gällde särskilt i fråga om församlingens verksamhet bland ålderstigna och sjuka samt bland barn och ungdom. Departementschefen yttrade vidare. "Om det betonas att verksamheten skall ha en klart kristen inriktning, blir en gräns av mera principiell innebörd uppdragen mot den borgerliga kommunens motsvarande verksamhetsfält. Det bör framhållas, att det härvidlag kommer an på inte endast yttre former, varunder verksamheten bedrives, utan även på syftemålen därmed, nämligen viljan att ge en kristen omvårdnad eller en kristen fostran, samt på att denna religiösa karaktär hos verksamheten i de enskilda fallen är entydigt och påtagligt ådagalagd." Beträffande diakoniverksamheten uttalade departementschefen bl.a. följande. "I och med att det borgerliga samhället övertagit och med ökade resurser byggt ut den allmänna hjälpverksamheten bland behövande, framträder inte längre församlingens åtaganden med samma styrka. Men församlingens diakonala verksamhet är i mycket till sitt väsen annorlunda beskaffad än det borgerliga samhällets socialvård. Den är intimt sammanbunden med övrig kyrklig verksamhet och utgör bland annat ett värdefullt komplement till den prästerliga gärningen."

I målet är följande upplyst om Stiftelsen Tryggheten. Stiftelsen har enligt stadgarna till ändamål att för i huvudsak äldre människor i Skellefteå ombesörja tryggat boende med en kristen social inriktning. Verksamheten skall bedrivas i samarbete med församlingarna i Skellefteå. Stiftelsen skall uppföra och förvalta bostäder för äldreboende. För förvärv av fastighet äger stiftelsen rätt att uppta lån.

Av handlingarna framgår vidare följande. Stiftelsen har låtit uppföra den i målet aktuella byggnaden innehållande 48 mindre lägenheter samt hobbyrum och samlingssalar. Föreståndaren för äldreboendet har diakoniutbildning. I fråga om religiösa aktiviteter förekom under år 1996 varje vecka antingen lunchbön eller morgonbön. Prövningen av vilka som skall få bo i huset sker enligt samma regler som kommunen tillämpar för boende i kommunala servicehus, och de svaga prioriteras. Syftet är att boendet inte får bli för dyrt för den enskilde.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

För att församlingens borgensåtagande till förmån för Stiftelsen Tryggheten skall vara kompetensenligt krävs att åtagandet utgör en församlingsangelägenhet enligt 11 kap. 1 § kyrkolagen. Främst kommer härvid främjande av kyrkans diakoniverksamhet enligt 11 kap. 4 § 1 kyrkolagen i fråga.

Såvitt framgår av utredningen företer Stiftelsen Trygghetens äldreboende stora likheter med det äldreboende som den borgerliga kommunen tillhandahåller. De inslag med kristen inriktning som förekommer synes främst vara morgon- eller lunchbön en gång i veckan. Härtill kommer att föreståndaren har diakoniutbildning. Mot bakgrund av förut redovisade motivuttalanden – bl.a. att kravet på att den religiösa karaktären hos verksamheten i fråga skall vara entydigt och påtagligt ådagalagd – kan ombesörjandet av förevarande äldreboende enligt Regeringsrättens uppfattning inte anses som diakoniverksamhet i kyrkolagens mening. Inte heller på annan grund kan ombesörjandet av äldreboendet anses som kyrklig verksamhet. Äldreboendet i Stiftelsen Trygghetens regi kan därför inte anses som en församlingsangelägenhet. Genom borgensåtagandet gentemot stiftelsen har kyrkofullmäktige överskridit sin befogenhet. Det klandrade beslutet skall sålunda upphävas.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kyrkofullmäktiges beslut den 28 mars 1994, 8 §.

Föredraget 1997-10-28, föredragande Fredriksson, målnummer 413-1995