Regeringsrätten referat RÅ 1999 ref. 47

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 1999 ref. 47
Målnummer
957-97
Avdelning
1
Avgörandedatum
1999-07-08
Rubrik
Ett beslut av en försäkringskassa om godkännande av en arbetsskada i samband med prövning av arbetsskadeersättning har inte ansetts bindande vid en senare prövning avseende rätt till livränta.
Lagrum
2 kap. 1 och 2 §§ lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring i deras lydelse före den 1 januari 1993
Rättsfall
•  FÖD 1981:8
•  RÅ 1997 not. 105

K.E.-F., som arbetade som mekaniker hos Volvo Personvagnar AB i Göteborg, sjukskrevs den 14 april 1982 av företagsläkaren för konjunktivit i vänster öga. Den 16 april 1982 remitterades han till ögonkliniken på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. I remissen angavs att han hade en ilsken vänstersidig ögoninfektion sedan ett par dagar och att han hade kontaktlinser. I remissvaret samma dag angavs att K.E.-F. var en kontaktlinsbärare som två dagar tidigare fått besvär i vänster öga i form av skavkänsla samt att det tycktes röra sig om en keratokonjunktivit. Han fick instruktioner om att inte använda linserna i något öga förrän han varit bra i en vecka. Enligt en anteckning den 19 april 1982 i journal förd vid Sahlgrenska sjukhuset hade ögonbesvären avsevärt försämrats och tolkades som en herpeskeratit. Han var fortsatt sjukskriven t.o.m. den 31 maj 1982. – I en anmälan om arbetsskada som kom in till Göteborgs allmänna försäkringskassa den 10 april 1990 uppgav K.E.-F. att han hade drabbats av en arbetsskada den 13 april 1982, då han i sitt arbete som mekaniker hos Volvo Personvagnar AB i Göteborg vid borrning hade fått ett splitter i vänster öga. Han hade vid tillfället inte använt skyddsglasögon. – K.E.-F. var därefter sjukskriven under perioden den 3-26 augusti 1990 för herpesinfektion i vänster öga. – Specialisten i ögonsjukdomar B.A.., Sahlgrenska sjukhuset, uppgav i ett intyg utfärdat den 8 april 1991 att K.E.-F. för sjukhusets kurator uppgivit att han varit utsatt för ett olycksfall i arbetet och att han sedan april 1982 hade behandlats vid ett flertal tillfällen på ögonkliniken. I journalhandlingarna fanns inget omnämnt om någon arbetsskada, utan endast ett flertal anteckningar gällande behandling av hornhinneinflammation på grund av herpesvirus. I intyget sägs vidare att det i litteraturen rapporteras att bl.a. traumatisk ögonskada kan vara en utlösande faktor till denna sjukdom. Ett eventuellt samband mellan K.E.-F:s upprepade recidiv av herpesvirusinfektion i ögat och en tidigare skada kunde med hänsyn härtill inte uteslutas. – Enligt ett beslutsmeddelande den 3 maj 1991 benämnt "Beslut om godkänd arbetsskada" godkände Göteborgs allmänna försäkringskassa K.E.-F:s ögonbesvär under diagnos "Ögonsjukdom vänster öga" som en arbetsskada enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) med visandedag den 14 april 1982. Han förklarades vidare berättigad till arbetsskadeersättning med anledning av sjukperioden den 3-26 augusti 1990. – K.E.-F. slutade sin anställning på Volvo den 10 maj 1991 och påbörjade den 13 maj samma år en anställning vid Långshyttans Trävaru AB med en inkomstminskning som följd. Han begärde i december 1991 hos försäkringskassan att frågan om hans rätt till livränta skulle prövas. – Försäkringskassans förtroendeläkare S.B. uppgav i ett yttrande den 13 februari 1994 att K.E.-F. hade en recidiverande virusinfektion i ena ögat som, såvitt han kunde förstå, på något lösa grunder hade godkänts som en arbetsskada. Den första läkardiagnosen talade om keratoconjunctivit hos linsbärare och inte om ett olycksfall i arbetet i form av skräp i ögat. Av S.B:s yttrande framgick vidare att viruskeratiter är mycket svårläkta och att de lätt recidiverar i samband med irritation av olika slag. K.E.-F. bedömdes inte vara berättigad till livränta.

Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa beslutade den 16 maj 1994 att inte tillerkänna K.E.-F. arbetsskadelivränta.

I överklagande yrkade K.E.-F. livränta för sin arbetsskada. Till stöd för sin talan framhöll han att hans ögonsjukdom hade godkänts som en arbetsskada. Skadan medförde att han inte kunde fortsätta i sitt tidigare arbete på Volvo Personvagnar AB. Han erhöll efter flyttning ett nytt arbete. Sammanfattningsvis anförde K.E.-F. att han hade ådragit sig en ögonsjukdom som lätt recidiverade i sådan arbetsmiljö som han tidigare hade arbetat i. Behovet av arbetsbyte torde därmed vara uppenbart och sådant arbetsbyte hade också skett. Arbetsbytet hade emellertid medfört en inkomstminskning, men han hade efter arbetsbytet sluppit fortsatta besvär från sitt öga. Den inkomstförlust som således hade uppkommit måste rimligen hänföras till arbetsskadan och därmed ersättas enligt LAF.

Länsrätten i Kopparbergs län (1995-02-02, ordförande Lundborg) yttrade: I 4 kap. 1 § LAF stadgas bl.a. följande. Försäkrad som till följd av arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel har, sedan den sjukdom som har förorsakats av skadan har upphört, rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. – I 4 kap. 3 § LAF stadgas att den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete skall bedömas med beaktande av vad som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till arbetsskadan, hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter. – Länsrättens bedömning. – Utredningen i målet visar att K.E.-F. slutade sitt arbete i Göteborg den 10 maj 1991 och började som reparatör vid Långshyttans Trävaru AB den 13 i samma månad. Han är fortfarande kvar i detta arbete. – Länsrätten anser väl att den som arbetsskada godkända ögonsjukdomen är samma sjukdom som föranleder K.E.-F. att ansöka om livränta. Han bör därför i princip vara berättigad till sökt ersättning. – När K.E.-F. slutade sitt arbete i Göteborg hade han inte varit föremål för något omplaceringsförsök vid företaget. Inte heller hade han enligt utredningen varit i kontakt med arbetsförmedlingen eller försäkringskassan för att få hjälp till ett nytt arbete, direktplacering eller efter kompletterande utbildning. Det kan därför inte utredas om K.E.-F. har drabbats av sådan inkomstförlust som avses i 4 kap. 1 § LAF och hur stor inkomstförlusten till följd av arbetsskadan hade blivit efter stöd från arbetsmarknadsmyndigheterna. Länsrätten delar därför det slut som försäkringskassan har kommit till. K.E.-F:s yrkande skall således avslås. – Länsrätten avslår yrkandet.

I överklagande fullföljde K.E.-F. sin talan. Han åberopade utöver vad han hade anfört i länsrätten bl.a. följande.

Av försäkringskassans föredragningspromemoria framgick att kassan gjort en relativt omfattande utredning om möjligheterna för honom att omplaceras på den tidigare arbetsplatsen. Resultatet av denna utredning visade klart att man på Volvo inte hade kunnat erbjuda honom arbetsuppgifter som han hade kunnat klara med hänsyn till sin arbetsskada. Frågan uppkom då om arbetsförmedlingen hade kunnat åstadkomma en annan placering för honom med inkomster motsvarande de han tidigare hade som reparatör på Volvo. Dessa reparationsarbeten utfördes på lackeringsugnar och innebar svetsarbeten och dessutom förekom en hel del klättring och höjdarbete. På grund av ögonskadan kunde han inte fortsätta med dessa arbeten. Eftersom han var utlärd svetsare och utförde kvalificerat svetsarbete på Volvo, måste man fråga sig om han hade kunnat få annan anställning via arbetsförmedlingen med de relativt höga inkomster han uppbar som svetsare, trots att han nu inte längre kunde utföra svetsarbeten för ögonskadans skull. Han hade själv upplyst att han med all sannolikhet inte hade kunnat erbjudas andra arbetsuppgifter med motsvarande inkomster i Göteborgsområdet. I den situation han befann sig i var det därför naturligt att söka sig till andra arbetsområden och eftersom han ursprungligen kom från Dalarna sökte han kontakt med olika arbetsgivare i Borlängeområdet. Till en början erbjöds han också möjlighet till en anställning vid SSAB, men detta arbete kom aldrig till stånd. Emellertid erbjöds han ett annat arbete som reparatör vid Långshyttans Trävaru AB. Han kunde åta sig detta arbete på grund av att han slapp svetsarbeten. Företaget hade expanderat på grund av efterfrågan inom trävarubranschen och mot bakgrund av den kärva arbetsmarknad som rådde, kunde man på goda grunder förmoda att han knappast hade kunnat erbjudas bättre arbete med bättre lön i Göteborgsområdet. Sammanfattningsvis hade han alltså på grund av sin arbetsskada tvingats sluta hos sin tidigare arbetsgivare, Volvo, och på eget initiativ sökt arbete och erhållit sådant inom trävaruindustrin. Arbetet hade fungerat bra och då företaget var inne i en expansionsperiod skulle han med all sannolikhet komma att kunna fortsätta arbetet som reparatör hos företaget. Mot denna bakgrund måste ifrågasättas om försäkringskassan i samråd med arbetsgivaren hade kunnat åstadkomma en bättre lösning för honom i Göteborgsområdet. Länsrätten hade bl.a. påpekat att kompletterande utbildning hade kunnat komma ifråga inför eventuell omplacering hos annan arbetsgivare. Emellertid föreföll det mest troligt att hans arbetsskada i ett sådant läge hade vållat högre kostnader för försäkringen och han hade med all sannolikhet inte heller kunnat få ett arbete med inkomster motsvarande de han hade tidigare.

Riksförsäkringsverket bestred bifall till K.E.-F:s talan. Enligt verkets bedömning gav utredningen i målet inte något stöd för att de ögonbesvär vilka hade angetts som orsak till att han bytt arbete i sin tur skulle ha orsakats av något olycksfall i arbetet. Han var därför inte berättigad till livränta enligt LAF.

K.E.-F. genmälde bl.a. följande. Av beslutsunderlaget framgick att han hade drabbats av recidiverande virusinfektioner i ena ögat. Försäkringskassans förtroendeläkare hade i yttrande den 13 februari 1994 konstaterat att dessa infektioner godkänts som arbetsskada på "lösa grunder". Förtroendeläkaren var tveksam till om ögonsjukdomen uppkommit på grund av ett olycksfall i arbete och hans slutsats blev därför att livränta inte borde utgå. Försäkringskassan hade emellertid genom tidigare beslut faktiskt godtagit de recidiverande virusinfektionerna som följd av tidigare uppgivet olycksfall och orsaken härtill torde vara intyg från behandlande läkaren B.A.. Behandlande läkaren R.J. hade dessutom i ett intyg påpekat att arbetsbyte var motiverat med hänsyn till ögonbesvären. Försäkringskassan hade således genom tidigare ställningstagande accepterat att ögonbesvären hos honom var orsakade av ett olycksfall i arbetet och eftersom ögonbesvären motiverat ett arbetsbyte torde yrkandet om livränta vara motiverat med hänsyn till den inkomstförlust som hade uppkommit. Försäkringskassans beslut att godkänna sjukdomsbesvären som arbetsskada hade också accepterats av AMF, som hade fastställt en kvarstående medicinsk invaliditet for ögonbesvären på grund av olycksfallet motsvarande tjugo procent. Även om läkarna var oense i frågan om hans ögonbesvär var orsakade av ett olycksfall i arbetet, hade försäkringskassan dock tidigare godtagit dessa som en arbetsskada och AMF hade också fastställt en invaliditet på grund av sjukdomsbesvären, varför Riksförsäkringsverkets inte närmare motiverade ståndpunkt framstod som felaktig.

Kammarrätten i Sundsvall (1996-12-30, Ekman, Larsson, Helin, referent samt nämndemännen Linden och Östberg) yttrade: Kammarrätten instämmer i länsrättens bedömningar att den som arbetsskada godkända ögonsjukdomen är samma sjukdom som föranledde K.E.-F. att ansöka om livränta samt att han i princip är berättigad till sökt ersättning på den grunden. – Kammarrätten finner det av utredningen framgå att K.E.-F. haft fog för att anse det nödvändigt att byta arbete med hänsyn till sin godkända arbetsskada. Omplacering till ett annat arbete hos den tidigare arbetsgivaren har inte varit möjlig eftersom det inte funnits några arbetsuppgifter som varit lämpliga för honom. K.E.-F kunnat avhjälpa de ekonomiska följderna av arbetsskadan. Några rehabiliteringsåtgärder har inte heller initierats från försäkringskassans sida. Mot bakgrund av nämnda omständigheter, som för övrigt inte ens kommenterats av Riksförsäkringsverket, får den inkomstförlust som arbetsbytet har medfört för K.E.-F. godtas som föranledd av arbetsskadan. Härigenom framgår också att K.E.-F. fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel till följd av arbetsskadan. Inkomstförlusten understiger inte en fjärdedel av basbeloppet för 1991. Livränta skall således utgå till honom från den tidpunkt då han fick vidkännas en inkomstminskning på grund av arbetsskadan. Det ankommer på försäkringskassan att närmare bestämma storleken av livräntan och från vilken tidpunkt livränta skall utgå. – Kammarrätten ändrar länsrättens dom och förklarar K.E.-F. berättigad till livränta. Målet visas åter till Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa för bestämmande av livräntans storlek och den tidpunkt från vilken livränta skall utgå.

Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och anförde bl.a. följande. Enligt verkets bedömning utgjorde försäkringskassans beslut att godkänna vissa ögonbesvär som en arbetsskada inte ett bindande förhandsbesked inför kommande anspråk på ersättning med anledning av ögonbesvären, utan endast en grund för beslutet om arbetsskadeersättning för tiden den 3-26 augusti 1990. Det förhållandet att en försäkringskassas beslut om godkännande av arbetsskada i praxis hade ansetts ha haft sådan betydelse för den enskilde, att beslutet kunnat överklagas, oavsett om det hade inneburit något beslut om ersättning enligt LAF eller inte (jfr FÖD 1981:8), ledde, enligt verkets mening, inte till någon annan bedömning. Med hänvisning till det anförda ansåg verket att det inte förelåg något hinder mot att vid bedömningen av frågan om K.E.-F:s rätt till livränta pröva huruvida de ögonbesvär som hade angetts som orsak till att han bytt arbete hade orsakats av något olycksfall i arbete. Enligt verkets mening saknades stöd för ett sådant antagande.

Prövningstillstånd meddelades.

K.E.-F. yrkade att Regeringsrätten skulle avslå överklagandet. Han anförde följande. Inom förvaltningsprocessrätten fanns flera exempel på att gynnande beslut hade positiv rättskraft. Det fanns starka skäl för att ett tidigare lagakraftvunnet positivt beslut om arbetsskada skulle få bindande verkan även med avseende på prövningen av den försäkrades fortsatta rätt till arbetsskadeersättning. Ett arbetsskadebeslut ledde inte sällan till att olika rehabiliterande åtgärder skulle vidtas i form av omskolningar eller omplaceringar. För den försäkrade tedde det sig då naturligt och skäligt att det tidigare beslutet också skulle ha rättsverkan med avseende på kompletterande ersättningar på grund av rehabiliteringsåtgärderna. – Två läkare hade påpekat att trauma kunde utgöra en orsak till herpesvirusinfektion på hornhinnan. Med hänsyn till att bevisregeln i 2 kap. 2 § LAF innebar presumtion för ett orsakssamband, kunde man knappast hävda att betydligt starkare skäl förelåg som talade mot ett samband mellan olycksfallet och skadan.

Regeringsrätten (1999-07-08, Werner, Billum, Eliason, Nilsson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 2 kap. 1 § LAF förstås med arbetsskada, skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet.

Enligt 2 kap. 2 § LAF i dess lydelse före den 1 januari 1993 skulle, om försäkrad varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, skada som han ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om ej betydligt starkare skäl talade mot det.

Enligt 4 kap. 1 § första stycket LAF har en försäkrad som till följd av arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel, sedan den sjukdom som har förorsakats av skadan har upphört, rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. Livränta utgår dock ej, om förlusten för år räknat understiger en fjärdedel av det basbelopp som gällde vid början av det år då livräntan skulle börja utgå.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Frågan i målet är i första hand om försäkringskassans beslut år 1991 att godkänna K.E.-F:s besvär som arbetsskada är bindande vid en ny prövning avseende hans rätt till livränta avseende inkomstförlust som uppkommit för tid efter beslutet. Inom arbetsskadeförsäkringen har i förarbeten uttalats att en ny arbetsskaderättslig prövning skall göras vid prövning av fråga om recidiv föreligger och om rätt till fortsatt livränta föreligger efter det att en tidsbegränsad livränta löpt ut (se uttalanden i prop. 1975/76:197 s. 75 och prop. 1992/93:30 s. 28). En sådan ordning tillämpas också i praxis. Ett beslut om godkännande av en arbetsskada kan därför inte anses vara bindande vid prövning med avseende på en senare ersättningsperiod än den som varit föremål för försäkringskassans prövning då arbetsskadan godkändes. I nu förevarande fall inkom K.E.-F. med anmälan om arbetsskada år 1990. I beslutet den 3 maj 1991 togs endast ställning till frågan om arbetsskadeersättning med anledning av hans tidigare sjukperioder. Frågan om livränta hade då ännu ej aktualiserats. Han ansökte om sådan ersättning i december 1991. Inte heller i ett sådant fall bör enligt Regeringsrättens mening ett tidigare beslut om godkännande av arbetsskadan vara bindande.

En fullständig sakprövning skall således göras av frågan om K.E.-F:s rätt till livränta. Vid denna prövning noterar Regeringsrätten att det aktuella olycksfallet över huvud taget inte finns dokumenterat i de medicinska journalhandlingarna. Det har därför inte gått att medicinskt verifiera om detta till sin art och omfattning varit sådant att det har kunnat orsaka K.E.-F:s ögonbesvär. Vid en samlad bedömning finner Regeringsrätten att betydligt starkare skäl talar mot än för ett orsakssamband mellan det nämnda olycksfallet och K.E.-F:s ögonbesvär vid tidpunkten för arbetsbytet. K.E.-F. är därför inte berättigad till livränta.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer, med ändring av kammarrättens dom, det slut som länsrättens dom innehåller.

Föredraget 1999-06-17, föredragande Levin, målnummer 957-1997