Regeringsrätten referat RÅ 1999 ref. 8

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 1999 ref. 8
Målnummer
4674-97
Avdelning
2
Avgörandedatum
1999-02-26
Rubrik
Uttagande av skatt enligt lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam har inte ansetts strida mot EG-rätten.
Lagrum
•  1, 3 och 9 §§ lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam
•  Artikel 33 i rådets sjätte direktiv (77/388/EEG) om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter
Rättsfall
•  RÅ 1980 1:92 ·  mål 295/84 Rousseau Wilmot, REG 1985, s. 3759
•  förenade målen 93/88 och 94/88 Wisselink m.fl., REG 1989, s. 2671
•  mål C-200/90 Dansk Denkavit och Poulsen Trading, REG 1992, s. I-2217
•  förenade målen C-370/95, C-371/95 och C-372/95 Careda SA m.fl., REG 1997, s. I-3734
•  mål C-318/96 SPAR, REG 1998, s. I-810

I en ansökan hos Skatterättsnämnden om förhandsbesked anförde Kommun Media AB (bolaget) följande: Bolaget avsåg att under år 1996 utge den periodiska tidningen "Biblioteket i fokus". Den skulle utges vid fyra tillfällen under året och vända sig till besökare vid landets bibliotek. Tidningen skulle delas ut gratis och finansieras av annonser. Preliminärt uppskattades att 25 procent av tidningens yta skulle komma att utgöras av annonser. – I artikel 33 i EG:s sjätte direktiv stadgades att en medlemsstat fick ha eller införa indirekta skatter som inte hade karaktären av omsättningsskatter förutsatt att de inte påverkade konkurrensneutraliteten. Enligt lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, RSL, påfördes skatt om 4 procent alternativt 11 procent på det vederlag reklamköparen betalar, dvs. på omsättningen. Skattskyldig var den som i yrkesmässig verksamhet framställde reklamtrycksaker samt den som i sådan verksamhet offentliggjorde reklamen. I fakturan till reklamköparen specificerades vanligen reklamskatten särskilt. Skatten skulle redovisas till skattemyndigheten vid olika perioder beroende på storleken på de skattebelopp som skulle inbetalas. Deklaration skulle ha inkommit senast den 25:e dagen efter det att redovisningsperioden avslutats. Redovisningsskyldigheten motsvarade således den som gällde för mervärdesskatt. Vidare hade den skattskyldige i vissa fall rätt till återbetalning av skattepliktig annonsomsättning, vilket principiellt innebar att reklamskatten – liksom mervärdesskatten – betaldes av slutkonsumenten och inte av den formellt skattskyldige. Även andra likheter med mervärdesskatten förelåg, bl.a. undantogs från skatteplikt annonsering i vissa organisationstidningar. – Av det ovan anförda framgick att reklamskatten var att betrakta som en omsättningsskatt. Det skulle härvid noteras att det räckte med att skatten hade karaktären av omsättningsskatt för att den skulle vara olaglig enligt artikel 33 i direktivet. – I konkurrenshänseende var reklamskatten en belastning för framför allt svenska tryckerier som skulle konkurrera med tryckerier i andra medlemsländer där reklamskatt inte debiterades kunderna. Eftersom reklamskatten inte var avdragsgill på motsvarande sätt som den ingående mervärdesskatten, blir den en kostnad för företag som anlitade svenska tryckerier. Reklamskatten stred därför även mot artikel 6 i Romfördraget enligt vilken diskriminering på grund av nationalitet var otillåten. – Det borde även uppmärksammas att EG-kommissionen hade förklarat att en dansk skatt med motsvarande utformning inte var förenligt med nämnda artikel (mål C-234/91). Av rättsfallet framgick att – även om skillnader fanns – det var tillräckligt att väsentliga likheter med mervärdesskatten förelåg för att en skatt skulle vara otillåten. – För det fall att Skatterättsnämnden skulle finna att reklamskatten inte stred mot artikel 33 i sjätte EG-direktivet och artikel 6 i Romfördragen, hemställde bolaget att nämnden skulle hänskjuta ärendet till EG-domstolen.

I anledning av förfrågan från Skatterättsnämnden inkom bolaget med kompletterande upplysningar beträffande det sökta förhandsbeskedet. Härvid anfördes bl.a. följande. Såsom Skatterättsnämnden helt riktigt hade uppfattat avsåg frågan i första hand om reklamskatt skulle utgå för "Bibliotek i fokus" och – där sådan skattskyldighet förelåg – om lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam stred mot EG-rätten. – Ansökan avsåg huruvida bolaget var skattskyldigt för offentliggörande av annonser i trycksaken. Bolaget var utgivare. – Publikationen innehöll endast reklam för andra bolag än utgivaren (bolaget). Dessa bolag bestred också alla kostnader för publikationen. Bolaget var utgivare i reklamskattehänseende. – Tidningen distribuerades gratis till landets bibliotek. Kommunerna stod för det redaktionella innehållet medan bolaget stod för den tekniska framställningen. Tidningen finansierades genom annonser.

Skatterättsnämnden (1997-06-19, Wingren, ordförande, Lindberg, Nyström, Ohlson, Peterson, Rabe) yttrade: Beslut. – Nämnden avslår bolagets begäran om att förhandsavgörande enligt artikel 177 i Fördraget den 25 mars 1957 om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget) skall inhämtas från EG-domstolen innan ärendet avgörs. – Förhandsbesked. – Bolaget är skattskyldigt till reklamskatt för de med ansökningen avsedda annonserna. – Motivering. – Begäran om förhandsavgörande. – Enligt artikel 177 första stycket i Romfördraget är EG-domstolen, såvitt nu är av intresse, behörig att meddela förhandsavgörande dels angående tolkningen av fördraget, dels angående giltigheten och tolkningen av rättsakter som beslutats av gemenskapens institutioner och av Europeiska centralbanken. Enligt artikelns andra stycke får när en sådan fråga uppkommer vid domstol i en medlemsstat den domstolen, om den anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken, begära att EG-domstolen meddelar ett förhandsavgörande. – Tillämpning av EG-rätten – Bolaget gör i ärendet gällande att RSL strider såväl mot artikel 6 i Romfördraget som mot artikel 12 och artikel 33 i sjätte mervärdesskattedirektivet. – Riksskatteverket å sin sida har bl.a. ifrågasatt om inte en prövning av frågan om RSL strider mot EG-rätten är så generell att fråga blir om normgivning, vilket enligt verket inte bör ske inom ramen för förhandsbeskedsinstitutet. – Vad beträffar den sistnämnda frågan gör nämnden följande bedömning. – Genom Sveriges medlemskap i EU har EG-rätten blivit en integrerad del av den svenska rättsordningen. Det föreligger därför en skyldighet för svenska domstolar och förvaltningsmyndigheter att pröva om svensk lagstiftning står i överensstämmelse med EG-rätten (jfr t.ex. förarbetena till 10 kap. 5 § regeringsformen, prop. 1993/94:114 s. 32). Vid en konflikt mellan EG-rätten och svenska rättsregler föreligger det i princip en skyldighet att ge företräde åt EG-rätten (jfr t.ex. EG-domstolens domar 26/62 rörande van Gend en Loos och 6/64 angående Costa). Vidare kan noteras att f.d. Riksskatteverkets nämnd för rättsärenden har ansetts behörig att meddela förhandsbesked beträffande fråga som endast rörde grundlagsenligheten av en viss författning, RÅ80 1:92. Något hinder för Skatterättsnämnden mot att pröva RSL:s förenlighet med EG-rätten kan med hänsyn till det anförda inte anses föreligga. – Vad beträffar frågan om RSL kan anses strida mot artikel 6 i Romfördraget gör nämnden följande bedömning. – Enligt artikel 6 första stycket i Romfördraget skall, inom fördragets tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördraget, all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden. Detta förbud innebär ett principiellt krav på att utländska rättssubjekt skall behandlas på samma sätt som subjekt av inländsk nationalitet. Däremot är förbudet inte riktat mot den olikbehandling som kan uppstå på grund av skillnader i medlemsstaternas interna rättsordningar vilka kan påverka konkurrensförhållandena mellan rättssubjekt i olika medlemsstater och därigenom medföra att inhemska rättssubjekt har en mindre gynnad ställning än motsvarande rättsubjekt i andra stater. – Härefter återstår att ta ställning till om RSL kan anses strida mot artikel 12 och/eller artikel 33 i sjätte mervärdesskattedirektivet. – Punkt 1 i artikel 33 har följande lydelse. – Utan att det påverkar tillämpningen av andra gemenskapsbestämmelser, särskilt dem som fastställs i gällande allmänna gemenskapsbestämmelser om innehav, flyttning och övervakning av punktskattepliktiga varor, får detta direktiv inte hindra en medlemsstat från att behålla eller införa skatter på försäkringsavtal, skatter på vadslagning och spel, punktskatter, stämpelskatter och, mer generellt, alla skatter, tullar eller avgifter som inte kan karaktäriseras som omsättningsskatter, under förutsättning att dessa skatter, tullar eller avgifter inte leder till gränsformaliteter i handeln medlemsstater emellan. – EG-domstolen har i ett antal mål haft anledning att ta ställning till när en skatt skall karaktäriseras som en omsättningsskatt enligt nyssnämnda artikel. Av domstolens praxis (se t.ex. mål C-200/90 Dansk Denkavit ApS och P. Poulsen Trading ApS mot Skatteministeriet) framgår att inte alla indirekta skatter som utgår på omsättning kan karaktäriseras som sådana omsättningsskatter som avses i artikeln. Syftet med förbudet i denna artikel för medlemsstaterna att införa skatter, tullar eller avgifter som kan karaktäriseras som omsättningsskatter är enligt domstolen att förhindra att det harmoniserade mervärdesskattesystemets funktion äventyras av att sådana skatter m.m. läggs på rörligheten av varor och tjänster på ett sätt som är jämförbart med mervärdesskatten. Domstolen har också angett vad som utgör de väsentliga huvuddragen i mervärdesskatten, nämligen att den utgår generellt på omsättning av varor och tjänster, att den är proportionell till priset på varan eller tjänsten, att den tas ut i varje led av produktionen eller distributionen samt att den utgår på mervärdet av varor eller tjänster eftersom den skatt som skall betalas för en transaktion räknas fram efter avdrag för skatten på föregående transaktion. Av domstolens praxis framgår att det inte räcker att en skatt har ett av de huvuddrag som enligt det sagda karaktäriserar mervärdesskatten för att skatten skall anses utgöra en omsättningsskatt i artikelns mening. – Vid en jämförelse av reklamskattens utformning med de av domstolen angivna huvuddragen i mervärdesskatten kan konstateras att reklamskatten inte är generell, att skatten inte alltid är proportionell till vederlaget, att skatten inte tas ut i varje led i produktionen eller distributionen samt att reklamskatten inte utgår på mervärdet eftersom någon generell avdragsrätt inte föreligger för erlagd skatt. Som framgår bl.a. av det av bolaget ingivna utlåtandet finns det visserligen ett antal likheter mellan reklamskatten och mervärdesskatten men dessa likheter avser främst förfarandet avseende reklamskatten. Såvitt framgår såväl av lydelsen av artikel 33 p. 1 som av EG-domstolens praxis är det emellertid den rättsliga karaktären av en skatt, tull eller avgift som kan medföra att den skall anses strida mot artikel 33. – Sammanfattningsvis anser nämnden helt övervägande skäl tala för att reklamskatten inte kan anses strida mot artikel 33 i sjätte mervärdesskattedirektivet. Av denna bedömning följer att reklamskatten inte heller kan strida mot artikel 12 i samma direktiv som för sin tillämplighet förutsätter att det är fråga om en sådan omsättningsskatt som avses i direktivet. – Mot bakgrund bl.a. av ovannämnda principiella uttalanden som EG-domstolen gjort i ett antal mål som rört tillämpningen av artikel 33 i sjätte mervärdesskattedirektivet får domstolens praxis enligt nämndens mening anses vara så entydig och klar att det inte kan anses nödvändigt att inhämta ett förhandsavgörande om reklamskattens förenlighet med EG-rätten för att avgöra sakfrågan i ärendet. Inte heller i övrigt föreligger skäl att inhämta ett sådant avgörande. Bolagets begäran härom skall därför inte bifallas. – Tillämpning av RSL – Enligt 1 § första stycket RSL skall reklamskatt, såvitt nu är i fråga, erläggas till staten för annons, som är avsedd att offentliggöras inom landet. Enligt 3 § samma lag föreligger, med vissa undantag enligt 4 § som inte aktualiseras i ärendet, skatteplikt för annons som avser reklam och för annan annons för vilken vederlag utgår. Skattskyldig är enligt 9 § första stycket RSL bl.a. den som i yrkesmässig verksamhet inom landet offentliggör skattepliktig annons. – Inte något av undantagen i 4 § RSL aktualiseras, som ovan nämnts, avseende de i "Biblioteket i fokus" ingående annonserna. Dessa är därför skattepliktiga enligt 3 § RSL och bolaget är enligt 9 § samma lag skattskyldigt för offentliggörandet av annonserna.

Bolaget överklagade och yrkade att Regeringsrätten med ändring av Skatterättsnämndens beslut skulle förklara att uttagande av skatt enligt lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam stred mot artikel 33 i rådets sjätte direktiv (77/388/EEG) om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter. Bolaget yrkade också att Regeringsrätten skulle inhämta förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol om gemenskapsrättens innehåll i nu angivet avseende.

Rikskatteverket bestred bifall till överklagandet och motsatte sig att förhandsavgörande skulle inhämtas.

Regeringsrätten (1999-02-26, Werner, Rundqvist, Hulgaard, Nilsson, Schäder) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten gör samma bedömning som Skatterättsnämnden.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår yrkandet om inhämtande av förhandsavgörande.

Regeringsrätten fastställer Skatterättsnämndens förhandsbesked.

Föredraget 1999-02-10, föredragande Jansson, målnummer 4674-1997