Regeringsrätten referat RÅ 2000 ref. 27

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 2000 ref. 27
Målnummer
328-99
Avdelning
2
Avgörandedatum
2000-06-06
Rubrik
Den försäljningsskatt som enligt lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon tas ut när ett begagnat fordon förs in i landet från ett annat EG-land har reducerats med beaktande av förbudet mot diskriminerande skatter och avgifter enligt artikel 90 i EG-fördraget. Också den del av skatten som tas ut endast av fordon i miljöklass 3 har reducerats. Någon reduktion har däremot inte skett av den skrotningsavgift som samtidigt skall betalas enligt bilskrotningslagen (1975:343).
Lagrum
•  8 § lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon
•  9 § bilskrotningslagen (1975:343)
•  Artikel 90 i EG-fördraget
Rättsfall
C-345/93

Skattemyndigheten i Kopparbergs län beslutade den 13 februari 1996 att debitera P.H. försäljningsskatt och skrotningsavgift med tillhopa 10 980 kr. Beslutet motiverades med att P.H., som tidigare medgivits befrielse från försäljningsskatt, överlåtit sitt fordon tidigare än ett år från det att fordonet registrerats i bilregistret.

P.H. överklagade och anförde i huvudsak följande. På grund av bl.a. tidspress i samband med flytten in till Sverige undgick han informationen om ettårsregeln. Vidare såldes inte bilen i vinstsyfte utan enbart för att familjen inte hade bruk för bilen i samma utsträckning som tidigare. Avslutningsvis trodde P.H. att erläggande av tysk skatt – med hänsyn till att såväl Sverige som Tyskland nu är med i EU -medförde skattebefrielse i Sverige. – Skattemyndigheten vidhöll vid omprövning sitt beslut.

Länsrätten i Kopparbergs län (1996-05-15, ordförande Palmqvist) yttrade: Av 16 a § lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon följer att om fordon, för vilket befrielse från försäljningsskatt har medgivits, överlåts inom ett år efter det att fordonet förts in i bilregistret, skall den som medgivits skattebefrielse utan dröjsmål anmäla detta till beskattningsmyndigheten och betala försäljningsskatten i enlighet med skattemyndighetens beslut. – Av 9-11 §§ bilskrotningslagen (1975:343) följer att bilskrotningsavgift skall betalas i fall då försäljningsskatt skall betalas enligt lagen om försäljningsskatt m.m. – Av utredningen framgår att P.H. i samband med inflyttning till Sverige medgivits befrielse från försäljningsskatt för ett honom tillhörigt fordon. Nämnda fordon registrerades i bilregistret den 20 april 1995 och överläts till ny ägare den 3 november samma år. På grund av att överlåtelsen skett tidigare än ett år från registreringen i bilregistret påförde skattemyndigheten P.H. försäljningsskatt och bilskrotningsavgift. Fråga i målet är om P.H. trots angivna förhållanden kan undgå påförd skatt och avgift. – Länsrätten gör följande bedömning. I målet är klarlagt att P.H. överlåtit sitt fordon i sådan tid att han enligt lagen om försäljningsskatt m.m. är skyldig att betala den försäljningsskatt från vilken han tidigare medgivits befrielse. Det förhållandet att bilen sålts utan förtjänst saknar betydelse för skattens erläggande. Någon annan möjlighet att av billighets- eller annat skäl medge eftergift från den betalningsskyldighet som ålagts honom finns inte heller. Vid nu angivna förhållanden kan P.H:s talan inte vinna bifall. – Länsrätten avslår överklagandet.

P.H. överklagade och yrkade att kammarrätten, med ändring av länsrättens dom, skulle upphäva skattemyndighetens beslut att påföra skatt och avgifter om sammanlagt 10 980 kr eller väsentligt nedsätta beloppet. Till stöd härför anfördes i huvudsak följande. Inför återvändandet till Sverige ifyllde han en stor mängd olika handlingar, bl.a. flyttgodsförsäkran. Informationen om ettårsregeln hade då inte observerats. I och med Sveriges inträde i EU hade han levt i den fasta förvissningen att det var tillfyllest att erlägga skatt/avgifter i ett EU-land. Det belopp som redan hade erlagts i Tyskland torde motsvara den skatt och de avgifter som nu hade påförts i Sverige. Att på nytt avkrävas ett näst intill lika stort belopp av annan medlemsstat hade han funnit otänkbart. Den påförda skatten/avgiften står i strid med den grundläggande tanken om fri rörlighet av varor och personer mellan EU-länder. Hans misstag att inte observera texten på flyttgodsförsäkran var dessutom att anse som ursäktlig med hänsyn till hans uppfattning att skatten redan var erlagd i Tyskland. Under alla omständigheter var det orimligt att ett misstag skall få kosta 10 980 kr.

Riksskatteverket yrkade i svar på överklagandet i första hand att P.H:s talan i vad den avsåg frågan om försäljningsskatten och bilskrotningsavgiften stred mot EG-rätten skulle avvisas. I andra hand medgav Riksskatteverket att påförd försäljningsskatt skulle sättas ned med 3 072 kr till 4 608 kr. Till stöd för sitt ställningstagande anförde verket huvudsakligen följande. P.H. hade i länsrätten yrkat att påförd försäljningsskatt skulle undanröjas eller sattas ned av billighetsskäl. Han hade därvid inte anfört till grund för sitt yrkande att försäljningsskatten på motorfordon strider mot EG-rätten. En sådan grund för yrkandet hade i stället framförts först i kammarrätten. Riksskatteverket ansåg att P.H., genom att införa denna nya grund till stöd för yrkandet, hade fört in en ny fråga i kammarrättsprocessen. Detta utgör en otillåten taleändring enligt 8 kap. 9 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter jämförd med 6 kap. 18 § taxeringslagen (1990:324). Denna fråga hade inte varit föremål för länsrättens prövning och att pröva den i kammarrätten skulle innebära att instansordningen bryts. EG-rätten var förvisso en del av den svenska rätten i och med det svenska medlemskapet i EU, men EG-rätten kunde dock endast tillämpas inom ramen för den fråga som var föremål eller som kan bli föremål för prövning i respektive domstolsinstans. Riksskatteverket ansåg med beaktande härav att P.H:s talan i denna del borde avvisas. Han var därvid bibehållen sin rätt att föra upp frågan i Länsrätten i Dalarnas län för prövning. För det fall kammarrätten inte skulle finna att det förelåg en otillåten taleändring hade Riksskatteverket följande inställning. P.H. hade uppgett att det aktuella fordonet hade blivit dubbelbeskattat. I målet var upplyst att fordonet i fråga inköpts i Sverige och i samband därmed exporterats till Tyskland. P.H. hade emellertid inte – såvitt framgick av handlingarna – varken påförts försäljningsskatt eller bilskrotningsavgift i Sverige vid köpet av fordonet, utan påförts liknande skatt och avgift av den tyska beskattningsmyndigheten vid införseln till Tyskland. Försäljningsskatt och bilskrotningsavgift hade således inte påförts vid mer än ett tillfälle i Sverige. Det hade således inte skett någon dubbelbeskattning i Sverige. Sverige kunde inte anses ansvarig för den beskattning som skett i annat land. Det förelåg således inte något hinder mot att påföra försäljningsskatt och bilskrotningsavgift på grund av att liknande skatt eller avgift påförts i annat land. – Riksskatteverket ansåg att den i Sverige påförda försäljningsskatten på motorfordon och påförd bilskrotningsavgift inte stred mot artiklarna 9-16 och 30 i Romfördraget. Enligt artikeln 95 i Romfördraget skall ingen medlemsstat, direkt eller indirekt, lägga interna avgifter på varor från andra medlemsstater, av vilket slag det än är, som är högre än de avgifter som direkt eller indirekt läggs på liknande inhemska varor. EG-domstolen hade i mål C- 127175 Bobie Getränkevertrieb mot HZA Aachen-Nord, förklarat att syftet med artikel 95 Romfördraget var att i förbudets form se till att medlemsstaterna inte, genom olika skattemässig behandling av importerade varor och liknande inhemska varor, ge de inhemska varorna en förmånligare behandling. Bestämmelsen innebar således ett förbud mot diskriminering av varor som införts från de andra medlemsländerna, men samtidigt ett erkännande av rätten att fullt ut pålägga införda varor samma skatter som de som tagits ut för inhemska varor. Diskrimineringsregeln hade inte heller den effekten att det generellt skulle vara förbjudet att differentiera punktskatter. Bestämmelsen hindrade emellertid att sådana differentieringar gjordes på annat än objektiva grunder. Det var då inte enbart skattesatsen för den interna skatten som skulle beaktas utan även underlaget och villkoren för skatten, vilket framgår av mål C-47/88( Kommissionen mot Danmark. – EG-domstolen fann i sitt avgörande i mål C-345/93, Nunes Tadeu mot Portugal, att uppbörd av den i målet aktuella försäljningsskatten, "Imposto automovel", på begagnade bilar med ursprung i ett annat medlemsland stred mot artikel 95 Romfördraget när skattens belopp, beräknat utan hänsyn till bilens faktiska värdeminskning, översteg beloppet av den återstående skatten som inkorporerats i värdet av liknande begagnade bilar vilka redan registrerats i landet. Domstolen ansåg således att den aktuella försäljningsskatten på motorfordon var att betrakta som konsumtionsskatt och att skatten därför skulle stå i relation till värdet på konsumtionen för att inte strida mot artikel 95 Romfördraget. – Den svenska försäljningsskatten på motorfordon var indelad i miljöklass 1-3. För personbilar utgjorde skatten 6 kr och 40 öre per kilogram tjänstevikt i samtliga miljöklasser. I miljöklass 3 tillkom dessutom en miljöavgift om 2 000 kr som lades till det framräknade beloppet. Enligt förarbetena till lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon (se prop. 1990/91:156 s. 3-11) framgår att avsikten med den tillkommande miljöavgiften om 2 000 kr i miljöklass 3 var att påskynda introduktionen av fordon med bättre miljöegenskaper. Miljöavgiften var således inte knuten till värdet på en konsumtion av ett fordon utan till fordonets miljöegenskaper. Den miljöförstöring som uppkom på grund av sämre miljöegenskaper hos ett fordon blev inte mindre på grund av att det skett en värdeminskning av fordonet. Alla fordon som inte uppfyllde de förutsättningar som krävdes för att tillhöra miljöklass 1 och 2 skulle därför betala samma miljöavgift. Tillägget i miljöklass 3 utgick med lika stort belopp, dvs. 2 000 kr, oavsett om det är ett inhemskt fordon eller ett fordon infört från annat EG-land. Någon diskriminering i skattehänseende skedde därför inte. Till den del försäljningsskatten således utgjorde en miljöavgift kunde den inte anses strida mot artikel 95 Romfördraget. Enligt Riksskatteverkets mening motsvarade emellertid den svenska försäljningsskatten på motorfordon till övrig del den försäljningsskatt som var aktuell i det berörda målet C-345/93. Denna del av den svenska försäljningsskatten på motorfordon fick därför anses strida mot artikel 95 Romfördraget, under förutsättning att skattebeloppet översteg beloppet av den återstående skatt som inkorporerats i värdet av liknande fordon, vilka redan registrerats i landet. Detta innebar att det kunde finnas skäl att sätta ned den försäljningsskatt som tagits ut på begagnade bilar som tagits in till Sverige. – Fråga var då i vilken utsträckning försäljningsskatten borde sättas ned i det nu aktuella målet. Som vägledning gav EG-domstolens avgörande i ovan nämnda mål C-345/93 ingen annan hjälp än att skatten skall vara proportionell mot värdet och därför reduceras i takt med värdeminskningen. Vidare framgick det av avgörandet att det inte var nödvändigt med en exakt beräkning utan det var tillåtet med schabloner efter skälighet för att förenkla beräkningsförfarandet. – Det i målet aktuella fordonet var en Ford Escort av 1992 års modell. Fordonet hade registrerats i det svenska bilregistret den 20 april 1995 och var att hänföra till miljöklass 3. Den genomsnittliga livslängden på en Ford Escort får anses uppgå till åtminstone 12-15 år. Värdeminskningen på en personbil är dock regressiv vilket innebär att värdeminskningen är större då bilen är ny. Enligt Riksskatteverkets mening är, vid en skälighetsbedömning, en reducering av försäljningsskatten med 40 procent på det belopp som kvarstår efter avräkning av den del som får anses utgöra miljöskatt väl avvägd. Riksskatteverket tillstyrkte därför en nedsättning av försäljningsskatten med skäliga 40 procent av påförd skatt efter avdrag med 2 000 kr eller med 3 072 kr till 4 608 kr. – Enligt 9 § bilskrotningslagen (1975:343) skall bilskrotningsavgift betalas för personbil med totalvikt av högst 3 500 kg i de fall försäljningsskatt skall betalas. Bilskrotningsavgiften hade införts för att förebygga och avhjälpa de olägenheter som orsakas av misskötta skrotbilsupplag och övergivna bilvrak (se prop. 1975:32 s. 55). Bilskrotningsavgiften var således inte knuten till en konsumtion av ett fordon utan till den nedskräpning och förorening som skrotade fordon medförde. Den miljöförstöring som uppkom i detta avseende blev inte mindre på grund av att det skett en värdeminskning av fordonet. Alla fordon borde därför betala samma avgift. Bilskrotningsavgiften utgår med lika stort belopp, oavsett om det är ett inhemskt fordon eller ett fordon infört från annat EU-land. Någon diskriminering i skattehänseende sker således inte. Bilskrotningsavgiften kan därför inte anses strida mot artikel 95 Romfördraget.

I yttrande över Riksskatteverkets svar på överklagandet bestred P.H. att otillåten taleändring skulle anses föreligga.

Kammarrätten i Sundsvall (1998-12-22, Wennerström, Larsson, Mobacke, referent), yttrade: Vid tiden för P.H:s införsel av hans tidigare i Sverige oregistrerade bil från Tyskland gällde att försäljningsskatt skulle tas ut för fordon som registreras i bilregistret men att beskattningsmyndigheten under vissa förutsättningar kunde medge befrielse från skatten om fordonet infördes som s.k. flyttsaksfordon. – Om fordon för vilka befrielse medgetts överläts inom ett år från det att skattskyldigheten inträtt uppkom dock en skyldighet att betala försäljningsskatt och även bilskrotningsavgift som för P.H:s del i nu aktuellt fall uppgick till sammantaget 10 980 kr. Omständigheterna i målet är också sådana att förutsättningar i sig föreligger att påföra P.H. dessa avgifter. – P.H. synes emellertid i målet ifrågasätta om det svenska systemet med försäljningsskatt och skrotningsavgift som det förelåg vid tiden för skattemyndighetens beskattningsbeslut är förenligt med de åtaganden som följer av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Hans talan i denna del torde vara att förstå så att hinder mot att uttaga nu aktuell skatt och avgift för bilar som införs från en medlemsstat till Sverige skulle föreligga mot bakgrund främst av vad som i Romfördraget stadgas i artiklarna 9-16 om förbud mot tullar eller avgifter med motsvarande verkan, artikel 30 om förbud mot kvalitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan och artikel 95 om förbud mot diskriminerande skatter och avgifter. (I domen refererades artiklarna med de nummer som gällde före den genom Amsterdam-fördraget företagna omnumreringen.) – När det först gäller frågan om P.H. i kammarrätten ändrat sin talan på ett otillåtet sätt gör kammarrätten följande bedömning. De artiklar i Romfördraget som aktualiserats har alla direkt effekt och skapar rättigheter för individer som de nationella domstolarna skall skydda. P.H., som redan i länsrätten till stöd för sin talan gav uttryck för att han med hänsyn till att Sverige och Tyskland var med i EU inte trodde att han skulle betala nu ifrågasatta avgifter, kan inte heller genom åberopandet i kammarrätten av den omständigheten att de svenska bestämmelserna om försäljningsskatt på motorfordon och om bilskrotningsavgift eventuellt strider mot EG-rätten anses ha ändrat sin talan som går ut på ett bifall till framställt yrkande om befrielse från påförda avgifter. Riksskatteverkets yrkande om avvisning av P.H:s talan i vad den avser frågan om de svenska bestämmelsernas förenlighet med EG-rätten skall därför avslås. – Vad härefter gäller P.H:s invändningar rörande den svenska försäljningsskattslagens förenlighet medan Romfördraget gör kammarrätten följande bedömning. – Av EG-domstolens praxis följer att artiklarna 9 till 16 eller 30 eller 95 inte är tillämpliga samtidigt (jfr generaladvokatens yttrande i mål C-47/88, Kommissionen mot Danmark, REG 1990, s. I- 4509, punkt 7 s. 4522 och där anförda rättsfall). – Enligt domstolen kan således även en extensiv tolkning av artikel 30 inte medföra att den omfattar även åtgärder som täcks av andra artiklar i Romfördraget. Hinder som är av fiskal natur eller har motsvarande verkan regleras således uteslutande av artiklarna 9-16 och 95 i fördraget och faller inte in under förbudsbestämmelserna i artikel 30 (jfr domen i målet C-74/76 Iannelli mot Meroni, REG 1977, s. 557 punkt 9). Inte heller kan artiklarna 9-16 och artikel 95 tillämpas samtidigt, då de förstnämnda artiklarna tar sikte på ett förbud mot tullar eller avgifter med motsvarande verkan medan artikel 95 tar sikte på interna avgifter, där det inte uppställs några hinder mot avgiften förutsatt att den inte har en diskriminerande verkan mot varor som införs från ett annat land (jfr domen i mål C-77/76 Cucchi mot Avez, REG 1977, s. I-987 punkt 9-14 och domen i mål C-28/96 Fazenda pública mot Fricarnes SA, REG 1997, s. I-4939 punkt 19.) – Sammanfattningsvis måste således en bedömning göras i det enskilda fallet till vilken typ av åtgärd som i förekommande fall en skatt eller avgift är att hänföra. – Vad angår registreringsavgifter eller motsvarande för fordon torde de flesta, om inte alla medlemsstater inom EU ha någon form av registreringsavgift även om systemen är olika utformade i medlemsländerna och avgifternas storlek varierar högst avsevärt (jfr RSV Rapport 1993: 10, försäljningsskatt på motorfordon i ett EG-perspektiv). – Det svenska systemet med forsäljningsskatt på fordon som registreras första gången i Sverige är i sig inte relaterat till att motorfordon förs in i landet utan uttas efter samma grunder oavsett om fråga är om importerade bilar eller bilar som tillverkats i Sverige. Det är inte heller till någon del avsedd att möjliggöra någon form av stöd till bilförsäljning eller bilindustrin. Den uppfyller också i övrigt enligt kammarrättens mening kriterierna för vad som enligt EG-domstolens praxis är att bedöma som en genuin skatt (jfr mål C-90/79 Kommissionen mot Frankrike, REG 1981, s. 283 och ovannämnda mål C-28/96 punkt 33). Vid angivna förhållanden är försäljningsskatten inte att betrakta som en förbjuden åtgärd enligt artiklarna 9-16 (jfr målet C-77/76 Cucchi mot Avez, REG 1977, s. 987) och den regleras med avseende på Romfördragets bestämmelser då inte heller av artikel 30 utan uteslutande av bestämmelserna i artikel 95. – I målet är också ostridigt att den svenska försäljningsskatten på motorfordon strider mot artikel 95 i Romfördraget. Detta genom att skattebeloppet enligt intern rätt för importerade begagnade bilar kommer att överstiga beloppet av den återstående skatt som inkorporerats i värdet av liknande fordon som säljs begagnade inom Sverige och där någon ny registreringsavgift inte betalats. Fråga uppstår därefter om den svenska skatten skall underkännas i sin helhet eller nedsättas. I målet C-28/96 Fazenda pública mot Fricarnes SA, REG 1997, s. I-4939 fann EG-domstolen att en diskriminerande intern avgift som är förbjuden enligt artikel 95 i EG-fördraget skall bli föremål för en proportionell reduktion. Med ledning härav och mot bakgrund av vad Riksskatteverket anfört i denna del finner kammarrätten att den försäljningsskatt som påförts P.H., med stöd av artikel 95 i EG-fördraget, skall bli föremål för en proportionell reduktion. – Riksskatteverket synes göra gällande att försäljningsskatten för fordon i miljöklass 3, vilken klass det i målet aktuella fordonet tillhör, delvis består av en icke diskriminerande miljöavgift. Varken lagen om försäljningsskatt på motorfordon eller förarbetena till lagen känner begreppet miljöavgift. Av förarbetena till lagen framgår däremot att ekonomiska styrmedel i form av en högre registreringsavgift för vissa fordon infördes för att påskynda introduktionen av fordon med goda miljöegenskaper. Skäl att bedöma den högre registreringsavgift som påförs fordon i klass 3 på annat sätt än avgiftsbelopp som påförs andra fordon föreligger inte. Även för begagnade fordon tillhörliga klass 3 som importerats kommer nämligen skattebeloppet att överstiga beloppet av den återstående skatt som inkorporerats i värdet av liknande fordon som säljs begagnade inom Sverige och där någon ny registreringsavgift inte betalats. Enligt kammarrätten mening utgör därför den försäljningsskatt som påförts P.H. i sin helhet en sådan diskriminerande skatt som skall utgöra utgångspunkt för en proportionell reduktion. – När det gäller frågan i vilken utsträckning den påförda försäljningsskatten skall reduceras ansluter sig kammarrätten till Riksskatteverkets bedömning. Det innebär att försäljningsskatten skall nedsättas med 40 procent eller med 3 872 kr till 5 808 kr. – Enligt kammarrättens mening kan den omständigheten att bilskrotningsavgiften uppbärs för ett bestämt ändamål inte medföra att avgiften faller utanför tillämpningsområdet för artikel 95 i Romfördraget (jmf målet C-74/76 Ianelli mot Meroni, REG 1977, s. 557). Även bilskrotningsavgiften bör därför bli föremål för reduktion på i allt väsentligt samma grunder som försäljningsskatten. Avgiften skall därför nedsättas med 40 procent eller med 520 kr till 780 kr. – Kammarrätten ändrar länsrättens dom och skattemyndighetens beslut och bestämmer att den P.H. påförda försäljningsskatten skall nedsättas från 9 680 kr till 5 808 kr och att den honom påförda bilskrotningsavgiften skall nedsättas från 1 300 kr till 780 kr.

Riksskatteverket överklagade och yrkade att Regeringsrätten, med ändring av kammarrättens dom i vad den avsåg skrotningsavgiften och den del av försäljningsskatten, 2 000 kr, som påförs fordon i skatteklass 3, skulle bestämma att någon reduktion inte skulle ske i dessa delar.

Prövningstillstånd meddelades.

P.H. bestred bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (2000-06-06, Werner, Swartling, Baekkevold, Nordborg, Schäder) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Som kammarrätten konstaterat föreligger i och för sig förutsättningar för att påföra P.H. försäljningsskatt enligt 8 § lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon med 9 680 kr (6 kr 40 öre x 1 200 kg tjänstevikt, ökat med 2 000 kr) och skrotningsavgift enligt 9 § bilskrotningslagen (1975:343) med 1 300 kr. Frågan i målet är om dels de 2 000 kr av försäljningsskatten som tas ut för fordon i miljöklass 3, dels skrotningsavgiften skall – med beaktande av artikel 90 (tidigare artikel 95) i EG-fördraget – reduceras på grund av att bilen var begagnad när den fördes in i landet.

När det gäller försäljningsskatten delar Regeringsrätten kammarrättens uppfattning att den inte – som Riksskatteverket gör gällande – kan anses bestå av dels en "vanlig" försäljningsskatt, dels en tillkommande miljöskatt om 2 000 kr för fordon i miljöklass 3. Skatten är i stället i sin helhet en försäljningsskatt som skall reduceras på sätt som skett. Riksskatteverkets överklagande skall därför avslås i denna del.

Reglerna om bilskrotning syftar till att säkerställa att bilvrak tas om hand och därmed till att förhindra att olägenheter uppstår från natur- och miljövårdssynpunkt. De skrotningsavgifter som erläggs bildar en fond som i första hand används för att betala skrotningspremier till dem som är antecknade som ägare i bilregistret när deras fordon avregistreras på grund av skrotningsintyg från en auktoriserad bilskrotare eller en kommun. I den mån fondens medel inte tas i anspråk för skrotningspremier kan de användas till att bekosta bidrag till vissa i lagen angivna åtgärder och verksamheter för att omhänderta bilvrak m.m. Skrotningsavgiften är således i själva verket i första hand ett slags depositionsavgift, som är knuten till fordonet så länge detta är registrerat i Sverige.

Enligt de bestämmelser som gällde vid den i målet aktuella tiden betalades skrotningspremie med 1 500 kr för bilar som godkänts vid kontrollbesiktning enligt fordonskungörelsen (1972:595) inom nio månader före den tidpunkt då förutsättningar för utbetalning av premien inträffat och annars med 500 kr. Beroende på inom vilken tid från senaste kontrollbesiktning som bilen skrotades, men oberoende av om den förts in i landet eller ej, kunde alltså skrotningspremien komma att överstiga eller understiga den erlagda skrotningsavgiften. Mot denna bakgrund finner Regeringsrätten att skrotningsavgiften inte kan anses innebära att från utlandet införda begagnade fordon diskrimineras i jämförelse med svenska fordon utan att de behandlas på samma sätt som andra framtida skrotningsobjekt. Riksskatteverkets överklagande skall därför bifallas i den del som avser skrotningsavgiften.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer, med ändring av kammarrättens dom, skrotningsavgiften till 1 300 kr och avslår överklagandet i övrigt.

Föredraget 2000-05-03, föredragande Nilsson, målnummer 328-1999