Regeringsrätten referat RÅ 2002 ref. 48

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 2002 ref. 48
Målnummer
1002-00
Avdelning
2
Avgörandedatum
2002-06-26
Rubrik
Nedsättning av arbetsförmågan - när fråga är om rätt till sjukpenning - har för försäkrad, som vid sidan av heltidsanställning också varit anställd på deltid som brandman, bedömts med utgångspunkt i den försäkrades totala arbetsutbud utan hänsyn tagen till jourtid i anställningen som brandman.
Lagrum
3 kap. 2 b §, 4 §, 5 §, 7 §, 10-10 b § och 12 a § lagen (1962:381) om allmän försäkring

L-O.Ö. hade en heltidsanställning som planerare hos TGOJ i Åmål samt en deltidsanställning som brandman inom Räddningstjänsten i Åmåls kommun. Enligt vad som upplysts omfattade anställningen som brandman årligen ca 6 dagar s.k. brinntid, jourtid 24 timmar per dygn i en hel vecka var tredje vecka (ca 17 veckor) och övningstid om minst 50 timmar. Övningstiden fullgjordes både under jourtid och fritid. Hans inkomst från heltidsanställningen hos TGOJ uppgick till ca 250 000 kr och inkomsten som deltidsbrandman till ca 65 000 kr. Fr.o.m. den 10 november 1997 hade L-O.Ö. varit helt sjukskriven på grund av knäbesvär i arbetet som brandman men fullgjort sitt heltidsarbete som planerare. Han beräknades kunna återgå till arbetet som brandman efter sjukskrivningen. Han hade sedan den 16 mars 1998 uppburit halv sjukpenning.

Älvsborgs läns allmänna försäkringskassa beslutade den 4 november 1998 att dra in L-O.Ö:s sjukpenning fr.o.m. den 7 september 1998, då hans arbetsförmåga inte ansågs nedsatt med minst en fjärdedel av hans normala arbetstid.

L-O.Ö. överklagade försäkringskassans beslut och yrkade sjukpenning motsvarande inkomstförlusten från Räddningstjänsten.

Länsrätten i Vänersborg (1999-01-21, ordförande Williamson) yttrade: Av 3 kap. 7 § första, fjärde-sjätte styckena lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) och av förarbetena till AFL (prop. 1996/97:28 s. 24) framgår bl.a. följande. Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om sjukdom föreligger skall bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Om den försäkrade kan antas kunna återgå till sitt vanliga arbete skall arbetsförmågans nedsättning göras i förhållande till tidigare arbetsutbud eller förvärvsinkomster och sjukpenning bör lämnas oavsett arbetsutbud. – L-O.Ö. har två olika anställningar, som heltidsanställd planerare och deltidsbrandman och är p.g.a. sjukdom inte arbetsför på tjänsten som brandman. Eftersom L-O.Ö. beräknar kunna återgå till sitt arbete som brandman efter sjukperioden skall nedsättningen av arbetsförmågan beräknas i förhållande till båda anställningarna. För att rätt till sjukpenning skall föreligga krävs att arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel. Fråga i målet gäller hur stor del av L-O.Ö:s årsarbetstid som utgörs av brandmansarbetet. I målet är ostridigt att brinntid och övningstid skall inräknas i årsarbetstiden. Försäkringskassan gör därutöver gällande att jourtiden inte skall inräknas i årsarbetstiden. Jourtiden uppgår till ca 17 veckor per år och under jourtiden måste L-O.Ö vara tillgänglig 24 timmar per dygn. Han får ersättning för jourtiden. Mot bakgrund härav anser länsrätten att vid bedömning av L-O.Ö:s årsarbetstid som brandman skall även jourtiden beaktas. Vid en skälighetsbedömning anser länsrätten att L-O.Ö:s arbetsförmåga som brandman i förhållande till hans totala arbetsförmåga därmed är nedsatt med minst en fjärdedel. Länsrätten lämnar målet åter till försäkringskassan för beräkning av sjukpenning och för fördelning och fastställande av sjukpenninggrundande inkomst (SGI) på varje anställning för sig. – Länsrätten bifaller överklagandet och överlämnar handlingarna i målet till försäkringskassan för beräkning av sjukpenning.

Försäkringskassan överklagade länsrättens dom och yrkade att den skulle upphävas och försäkringskassans beslut den 4 november 1998 fastställas. Försäkringskassan anförde bl.a. följande. Under den tid som är i fråga har L-O.Ö:s arbetsförmåga inte varit nedsatt med minst en fjärdedel av hans normala arbetstid. Länsrättens dom innebär en avvikelse från etablerad rättstillämpning när det gäller beräkningen av vad som ingår i en försäkrads normala arbetstid. Gällande lag och rättstillämpning medger inte att SGI, för den som har mer än en anställning, skall fastställas för varje anställning för sig. – Om en försäkrad på grund av sjukdom behöver avstå från förvärvsarbete under minst en fjärdedel av sin normala arbetstid en viss dag skall hans arbetsförmåga anses vara nedsatt i minst motsvarande mån den dagen (3 kap. 7 § AFL). I prop. 1996/97:28 s. 23-24 utvecklas principer för lagtillämpningen när en sjukskriven person normalt arbetar mer än heltid. Det anges där att så länge den sjukskrivne beräknas kunna återgå till sitt vanliga arbete efter sjukskrivningstiden bör graden av arbetsförmågans nedsättning relateras till hans faktiska ordinarie arbetstid. Detta i motsats till när han inte beräknas kunna återgå i ordinarie arbete, då graden av nedsättning bör relateras till högst ett normalt heltidsarbete. Så långt föreligger inte någon skillnad mellan de tolkningar som gjorts av försäkringskassan och länsrätten. Däremot har frågan om vad som ingår i begreppet ordinarie arbetstid inte givits någon ny tillämpning i den nämnda propositionen. Vägledning får i stället sökas i principerna för beräkning av årsarbetstid (prop. 1986/87:69 s. 30-31). Där anges att årsarbetstid skall fastställas med ledning av den ordinarie arbetstid som anges i respektive avtal mellan arbetsmarknadens parter. Tid som avser regelbundet återkommande övertid och mertid, tid i jour och beredskap och liknande skall i princip inte inräknas i ordinarie arbetstid. Däremot skall inkomsten av sådant arbete ingå i SGI. För den som har två eller flera anställningar bör årsarbetstiden fastställas på grundval av den sammanlagda ordinarie arbetstiden. Enligt 3 kap. 5 § AFL skall av ett beslut om SGI framgå i vad mån SGI:n är att hänföra till anställning eller till annat förvärvsarbete (sistnämnda begrepp avser egenföretagare). Därav följer att SGI för den som har två eller flera arbeten såsom anställd skall fastställas endast som en sammanlagd årsinkomst och inte fördelas på respektive anställning. Enligt 3 kap. 12 a § AFL skall i vissa fall en SGI som består av två eller flera anställningsinkomster räknas isär. Det gäller i sådana fall där det för samma sjukskrivningsdag blir aktuellt med sjuklön från den ene arbetsgivaren och sjukpenning från försäkringskassan med avseende på bortfallet av inkomst från den andre arbetsgivaren. I dessa fall är ändå inte SGI:n fastställd på anställningarna var för sig, utan delningen av inkomsten görs först i utbetalningssituationen. Några andra situationer, där sådan delning av anställningsinkomster ska göras, framgår inte av 3 kap. AFL. – L-O.Ö:s arbetsförmåga har vid tidpunkten för försäkringskassans beslut om indragning av sjukpenning varit nedsatt på så vis att han har kunnat fullgöra sitt ordinarie heltidsarbete men varit tvungen att avstå från sitt arbete som deltidsbrandman. L-O.Ö. var sjukskriven fr.o.m. den 10 november 1997. Den tidpunkt som försäkringskassans beslut avser, den 7 september 1998, ligger långt efter den dåvarande 28-dagarsperiod då arbetsgivaren betalade ut sjuklön. Någon sådan situation som avses i 3 kap. 12 a § AFL föreligger alltså inte. L-O.Ö:s ordinarie arbetstid utgörs enligt utredningen av 260 dagar per år (5 dagar x 52 veckor) i hans

heltidsarbete på TGOJ samt ca 6 dagar per år övnings- och brinntid i hans anställning som deltidsbrandman hos Åmåls kommun. Därutöver fullgör han jourtid ca 17 veckor per år, heldygn i dessa fall. Mot bakgrund härav motsvarar nedsättningen av L-O.Ö:s arbetsförmåga kvoten 6 dagar av 266, alltså mindre än en fjärdedel. De timmar som avser jourtid skall inte medräknas som ett mått på ordinarie arbetstid. Däremot ingår inkomsten av jour i hans fastställda SGI fr.o.m. den 24 januari 1997 respektive den 28 september 1998. L-O.Ö:s SGI skall fastställas som hans sammanlagda årsinkomst och inte av inkomsterna från hans anställningar var för sig. De timmar som L-O.Ö. har jour som brandman är redan medräknade i hans årsarbetstid till den del de infaller samtidigt med hans ordinarie arbetstid hos TGOJ. – Sjukförsäkringen enligt 3 kap. AFL ger inte ekonomisk kompensation för varje grad av nedsatt arbetsförmåga. En lägsta gräns på en fjärdedels nedsättning har slagits fast i lag och därutöver är ersättningen graderad i trappsteg om en fjärdedel vardera. Beslut om SGI och årsarbetstid är ett annat beslut än bedömningen av arbetsförmågans nedsättning. Reglerna i sjukförsäkringen skall tillämpas så att dessa båda beslut fattas i konsekvens med varandra. Det är inte frågan om att relatera arbetsförmågans nedsättning till ett ordinarie arbete som omfattar mer än heltid som är tvistig mellan parterna utan frågan om jourtid skall räknas som arbetstid.

Prövningstillstånd meddelades.

L-O.Ö. ansåg att kammarrätten skulle avslå överklagandet och anförde bl.a. följande. Frågan i målet är om hans arbetsförmåga har varit nedsatt med minst en fjärdedel. – Syftet med sjukpenningen för de försäkrade som efter sjukfallet kan återgå till sitt vanliga arbete är att ge en kompensation för de försörjningsekonomiska konsekvenserna av sjukfallet bedömt efter det arbetsutbud den försäkrade presterade före sjukfallet. Detta är av väsentlig betydelse för tolkningen av arbetsförmågebegreppet i 3 kap. 7 § AFL och därmed också för hans rätt till sjukpenning. Försäkringskassan gör i målet gällande att bedömningen av hur stor nedsättningen av arbetsförmågan är i det enskilda fallet skall relateras till den försäkrades faktiska ordinarie arbetstid. Försäkringskassan hänvisar till prop. 1996/97:28 s. 23 f. För ordningens skull bör här påpekas att lagstiftaren i åberopade delar av propositionen inte använder begreppet "ordinarie arbetstid" utan de vidare begreppen "tidigare arbetsinsatsen" eller "arbetsutbudet". Försäkringskassan hävdar vidare att ledning för tolkningen av det av lagstiftaren inte använda begreppet "ordinarie arbetstid" bör sökas i principerna för beräkning av årsarbetstid (prop. 1986/87:69 s. 30 f.). Denna proposition utgör förarbeten till de nya bestämmelser vilka genom införandet av bl.a. 3 kap. 2 b och 10 a §§ AFL syftade till att komma till rätta med brister i kompensationsnivån i den obligatoriska sjukförsäkringen vid kortare sjukfall. – Den nya metod som infördes för beräkning av sjukpenning vid kortare sjukdomsfall innebar att en sjukpenning per timme räknades fram genom att 90 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten delades med den försäkrades årsarbetstid uttryckt i timmar. Genom den valda metoden kom bestämmandet av årsarbetstid att bli av väsentlig betydelse. Då det gällde frågan huruvida jour- och beredskapstid skulle medräknas i årsarbetstiden konstaterade departementschefen att "ersättning för regelbundet återkommande övertid och mertid, tid i jour och beredskap och liknande räknas enligt gällande regler med vid fastställande av SGI. Sådan tid bör dock inte räknas in i årsarbetstiden vid timberäkning av sjukpenning. Ersättningen för jour och beredskap är ofta väsentligt lägre än genomsnittlig timersättning för ordinarie arbetstid". Såvitt kan förstås torde lagstiftarens motiv för att inte inkludera jour- och beredskapstid i årsarbetstiden stå att finna i sista meningen av det återgivna uttalandet. På grund av att ersättningen för sådan tid oftast väsentligen understiger ersättningen för ordinarie arbetstid skulle ett medräknande av jour- och beredskapstid få den konsekvensen att sjukpenningersättningen skulle komma att bli lägre vilket skulle strida mot det övergripande målet om 90 procent ersättningsnivå (jfr. här även sjukpenningens grundläggande syfte att utgöra en kompensation för de försörjningsekonomiska konsekvenserna av sjukfall). Mot bakgrund av lagstiftarens motiv för att beräkna årsarbetstiden utan hänsynstagande till jour- och beredskapstid och till sjukpenningens grundläggande syfte att utgöra en kompensation för de försörjningsekonomiska konsekvenserna av sjukfall är det direkt felaktigt att låta grunderna för beräkning av "årsarbetstid" tjäna till ledning för tolkningen av vad som skall förstås med "den tidigare arbetsinsatsen". Utgångspunkten bör i stället sökas i sjukpenningens grundläggande syfte att utgöra en kompensation för de försörjningsekonomiska konsekvenserna av sjukfall. Bedömningen av arbetsförmågan bör göras mot hans samlade arbetsutbud inklusive beredskapstjänst. En sådan tillämpning av lagen står i bättre överensstämmelse med lagstiftarens intentioner med sjukpenningsystemet än den som försäkringskassan har gjort. – När det gäller frågan om hel eller delad SGI kan man konstatera att varken lagstiftningen eller dess förarbeten ger någon ledning vad gäller tillämpningen i ett mål av detta slag. Viss vägledning kan dock sökas i tillämpningen i fall där sjuklön och sjukpenning betalas samtidigt. I Allmänna råd 1998:2 s. 83 sägs att "om en arbetsgivare skall svara för sjuklön enligt lagen om sjuklön för samma dag som sjukpenning kommer i fråga, beräknas sjukpenningens storlek på grundval av en sjukpenninggrundande inkomst som inte omfattar anställningsförmåner från den arbetsgivaren". Enligt uppgift tillämpas detta stadgande analogt vid i vart fall en lokal försäkringskassa i ärenden av nu ifrågavarande slag. Sammanfattningsvis kan sägas att den fråga som skall bedömas inte synes vara övervägd av lagstiftaren. Vägledning får därför sökas i lagstiftningens allmänna grunder för att nå en ändamålsenlig lösning.

Kammarrätten i Göteborg (1999-12-23, Dyhre, Svensson, referent, Brüsin) yttrade: Enligt 3 kap. 7 § AFL utges sjukpenning vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid denna bedömning skall bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. – Enligt 3 kap. 2 b § AFL skall årsarbetstid beräknas av försäkringskassan för försäkrade som har en sjukpenninggrundande inkomst som helt eller delvis är att hänföra till anställning när detta är av betydelse för beräkning av ersättning. Årsarbetstiden är det antal timmar per år som en försäkrad kan antas komma att ha tills vidare i ifrågavarande förvärvsarbete som ordinarie arbetstid eller motsvarande normal arbetstid. – Regeln infördes i samband med att man ville komma till rätta med brister vad gällde kompensationsnivån inom den obligatoriska sjukförsäkringen. Då infördes ett nytt sätt – en timberäkning – för att beräkna sjukpenning för försäkrade vars SGI helt eller delvis utgjordes av inkomst av anställning. I samband därmed uttalades bl.a. följande (prop. 1986/87:69 s. 30 f.). Ersättning för regelbundet återkommande övertid och mertid, tid i jour och beredskap och liknande räknas enligt gällande regler med vid fastställande av SGI. Sådan tid bör dock i princip inte räknas in i årsarbetstiden vid timberäkning av sjukpenning. Ersättningen för jour och beredskap är ofta väsentligt lägre än genomsnittlig timersättning för ordinarie arbetstid. – - – Årsarbetstiden bör så långt som möjligt beräknas med ledning av den ordinarie arbetstiden. – - – För den som har två eller flera anställningar bör årsarbetstiden fastställas på grundval av den sammanlagda ordinarie arbetstiden. – - – Kammarrätten gör följande bedömning. – För att L-O.Ö. skall ha rätt till sjukpenning skall hans arbetsförmåga ha varit nedsatt med minst en fjärdedel. Vid denna bedömning blir det avgörande om hans jourtid på grund av tjänsten som frivillig brandman skall räknas in i arbetstiden. Enligt kammarrättens mening bör regeln i 3 kap. 2 b § AFL samt det som i anslutning härtill sagts i förarbetena tjäna till ledning vid en bedömning av om arbetsförmågan är nedsatt. Detta bör gälla trots att timberäkning av sjukpenning inte är aktuell. L-O.Ö:s årsarbetstid skall således bestämmas utan beaktande av hans jourtid. Till följd härav delar kammarrätten försäkringskassans bedömning att L-O.Ö. på grund av sjukdom inte har avstått från arbete med minst en fjärdedel från och med den 7 september 1998. Sjukpenning skall således inte betalas ut. Skäl att fastställa SGI för varje anställning för sig föreligger inte. – Kammarrätten upphäver länsrättens dom och fastställer försäkringskassans beslut.

L-O.Ö. överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle fastställa länsrättens dom. Han hänvisade i huvudsak till vad han anfört tidigare i inlagor till kammarrätten.

Prövningstillstånd meddelades.

Riksförsäkringsverket bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Av utredningen framgår inte att L-O.Ö. inte skulle kunna återgå i sitt arbete som brandman. Han är därför berättigad till sjukpenning om han på grund av sjukdom måste avstå från förvärvsarbete under minst en fjärdedel av sin normala arbetstid. Verket konstaterar att det saknas stöd i lag för att, vid bedömningen av rätten till sjukpenning, hänföra sjukpenningen till olika anställningar. Nedsättningen av arbetsförmågan skall relateras till den försäkrades totala arbetstid. I prop. 1986/87:69 om förbättrad kompensation vid korttidssjukdom och vid tillfällig vård av barn angav föredragande statsråd att jourtid inte skall inräknas i den ordinarie arbetstiden då det gällde att bestämma årsarbetstiden. Genom samma proposition infördes i ett annat lagrum begreppet normal arbetstid. Det finns, enligt verkets uppfattning, inga tungt vägande skäl för antagande att begreppet ordinarie arbetstid eller normal arbetstid skulle tolkas på olika sätt. Verket anser därför att jourtiden inte skall medräknas i den ordinarie arbetstiden. I detta fall kan även påpekas att L-O.Ö:s inkomst från arbetet som brandman understiger en fjärdedel av hans totala inkomst.

Regeringsrätten (2002-06-26, Billum, Nordborg, Nilsson, Wennerström, Nord) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 3 kap. 7 § första stycket lagen AFL utges sjukpenning vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel.

Frågan i målet är vilken betydelse det har för rätten till sjukpenning att den försäkrade har två anställningar varav den ena är förenad med relativt omfattande jourtid och där nedsättningen av arbetsförmågan är hänförlig endast till denna anställning.

Den allmänna sjukförsäkringen i sin nuvarande utformning bygger på att den som är anställd, när fråga är om korta sjukfall, skall erhålla sjuklön från arbetsgivaren enligt lagen (1991:1047) om sjuklön. Varar sjukfallet längre än sjuklöneperioden, för närvarande högst 14 dagar, utgår sjukpenning enligt AFL.

Sjukpenning är en dagersättning vars storlek enligt huvudregeln i 3 kap. 4 § AFL för dag utgör 80 procent av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365. För försäkrade som inte har rätt till sjuklön utges under tid motsvarande sjuklöneperioden dock en s.k. timberäknad sjukpenning, som för vissa försäkrade under t.ex. utbildning även kan avse hela sjukperioden.

Den sjukpenninggrundande inkomsten, SGI, är enligt 3 kap. 2 § AFL den årliga inkomst i pengar som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få för eget arbete antingen såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller på annan grund (inkomst av annat förvärvsarbete).

För den som har SGI av anställning men ändå inte omfattas av sjuklönelagen gäller enligt 3 kap. 10-10 b §§ AFL att sjukpenning utbetalas med belopp som beräknas per timme med utgångspunkt från SGI och uppgifter om årsarbetstid. Årsarbetstiden utgör därvid enligt 3 kap. 2 b § AFL det antal timmar per år som en försäkrad kan antas komma att ha tills vidare i ifrågavarande förvärvsarbete som ordinarie arbetstid eller motsvarande normala arbetstid. – Enligt vad som uttalades i förarbetena till lagstiftningen i denna del borde årsarbetstiden för den som hade två eller flera anställningar fastställas på grundval av den sammanlagda ordinarie arbetstiden. Den ordinarie arbetstid som angavs i respektive överenskommelse på arbetsplatserna kunde därvid tjäna till ledning vid beräkning av årsarbetstid för bestämmande av sjukpenning. När uppgift om ordinarie arbetstid inte fanns att tillgå borde vad som i övrigt gällde som normal arbetstid för den försäkrade kunna beaktas när årsarbetstid skulle fastställas. Ersättning för regelbundet återkommande övertid och mertid, tid i jour och beredskap och liknande liksom förberedelsetid för sammanträden skulle dock i princip inte räknas in i årsarbetstiden (prop. 1986/87:69 s. 30 och 31).

För rätt till sjukpenning vid sjukdom som nedsätter arbetsförmågan gäller som huvudregel att det sjukpenninggrundande tillståndet skall ha förelegat hela dagen (jfr prop. 1986/87:69 s. 59). Om den försäkrade på grund av sjukdomen behöver avstå från förvärvsarbete under minst en fjärdedel av sin normala arbetstid en viss dag, skall dock hans arbetsförmåga enligt 3 kap. 7 § tredje stycket AFL anses nedsatt i motsvarande mån den dagen.

För det fall den försäkrade kan antas återgå till sitt vanliga arbete får nedsättningen av arbetsförmågan bedömas med utgångspunkt från den försäkrades tidigare arbetsutbud medan det i annat fall, enligt 3 kap. 7 § sjätte stycket AFL, gäller att bedömningen av arbetsförmågan skall göras i förhållande till högst ett heltidsarbete (jfr prop. 1996/97:28 s. 23 och 24).

I de fall den försäkrade har flera arbetsgivare kan det inträffa att ett sjukfall inledningsvis medför frånvaro endast från den ena anställningen för att sedan medföra sjukfrånvaro även från andra anställningar. Rätt till sjuklön enligt sjuklönelagen kan då föreligga från sistnämnda anställningar medan sjukpenning kommer ifråga i anledning av frånvaron från den första anställningen. I den situationen gäller enligt 3 kap. 12 a § AFL att sjukpenningens storlek endast beräknas på grundval av en sjukpenninggrundande inkomst som inte omfattar anställningsförmåner från den arbetsgivare som har att utge sjuklön. I förekommande fall sker i denna situation en motsvarande fördelning av årsarbetstiden. I övrigt är sjukförsäkringssystemet uppbyggt på att SGI och årsarbetstid, även när fråga är om flera anställningar, skall beräknas på grundval av den försäkrades sammanlagda inkomster och totala arbetsinsatser under ett år. Som framgår av vad ovan anförts gäller också att rätten till sjukpenning är relaterad i första hand till den tidigare arbetsinsatsen och inte till inkomstförlusten (jfr prop. 1986/87:69 s. 27).

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Vad angår L-O.Ö:s arbetsförhållanden framgår till en början inte annat än att han efter nu aktuell sjukskrivningsperiod beräknades kunna återgå till sin anställning som deltidsbrandman. I enlighet med vad som ovan redovisats skulle då nedsättningen av hans arbetsförmåga i anledning av att han på grund av sjukdom inte kunde utföra sina sysslor som brandman bedömas med utgångspunkt från hans samlade arbetsutbud i de båda anställningarna. De sjukpenningförmåner L-O.Ö. därvid i förekommande fall skulle kunna vara berättigad till fr.o.m. den 7 september 1998 avser vidare en enligt huvudregeln i 3 kap. 4 § AFL beräknad sjukpenning och inte en timberäknad sjukpenning.

Enligt vad som upplysts om L-O.Ö:s anställningsförhållanden omfattar anställningen som brandman brinntid, jourtid och övningstid. Övningstiden fullgörs både under jourtid och fritid. Jourtiden får med hänsyn till dess förläggning och omfattning kunna antas komma att delvis sammanfalla med såväl tid då L-O.Ö. fullgör brinntid som tid i hans ordinarie heltidsarbete hos TGOJ. Jourtid som inte samtidigt utgör brinntid eller övningstid synes inte ställa krav på några direkta arbetsinsatser från L-O.Ö:s sida. Med hänsyn härtill finner Regeringsrätten att det saknas anledning att, vid en bedömning av nedsättningen av arbetsförmågan, ta hänsyn till annan nedsättning än den som följer av att han inte kan fullgöra sin brinn- och övningstid. Denna bedömning överensstämmer också med vad som får anses gälla vid fastställande av hans årsarbetstid. Mot bakgrund av vad som upplysts om omfattningen av L-O.Ö:s arbetsinsatser i anställningen som deltidsbrandman innebär detta i hans fall att deltidsanställningen inte kan anses omfatta minst en fjärdedel av hans totala arbetsutbud i de båda anställningarna. Hans överklagande kan därför inte vinna bifall.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

Föredraget 2002-05-15, föredragande Schéle Fors, målnummer 1002-2000