Regeringsrätten referat RÅ 2007 ref. 42

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 2007 ref. 42
Målnummer
7227-04
Avdelning
2
Avgörandedatum
2007-03-26
Rubrik
Tillämpning av principen om att den enskilde är försäkrad i "befintligt skick" inom arbetsskadeförsäkringen.
Lagrum
2 kap. 1 § och 2 § i deras lydelse före den 1 juli 2002 samt 3 kap. 3 § och 9 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
Rättsfall
•  FÖD 1982:33
•  FÖD 106/86
•  FÖD 1987:23
•  FÖD 1987:37

I beslut den 7 januari 1998 avslog Malmöhus allmänna försäkringskassa en ansökan av S.O. om tandvårdsersättning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF. Som skäl för beslutet angav kassan att de för broterapi aktuella överkäksframtänderna vid skadetillfället befunnit sig i ett så försvagat eller bräckligt tillstånd att ett vårdbehov oavsett olycksfallet hade förelegat. Vid omprövning den 25 maj 1998 vidhöll försäkringskassan sitt beslut.

S.O. överklagade försäkringskassans omprövningsbeslut och yrkade att hon skulle få arbetsskadeersättning. Till stöd för sin talan anförde hon bl.a. följande. Försäkringskassan stödjer hela sitt resonemang på vad hennes behandlande tandläkare U.R. skriver. På fråga om behandlingsbehovet ändå skulle ha uppstått svarar han jakande. Han anser att det skulle behövas vård för att få ett funktionellt bett återskapat. Om hans bedömning skall gälla så skulle hon haft ett icke funktionellt bett innan olyckan. Eftersom detta inte var fallet utan hon kunde äta normalt så måste hans resonemang utgå ifrån att det handlar om ett 100 procent normalt bett som han menar med orden funktionellt bett. Hon ställer sig mycket frågande om utlåtandets skrivare och läsare har samma infallsvinkel. U.R. gör ingen bedömning utifrån hennes olycka.

Länsrätten i Skåne län (1999-03-08, ordförande Marcus) yttrade efter att först ha redogjort för tillämpliga bestämmelser: Av utredningen framgår att ifrågavarande tänder hade omfattande kariesangrepp med omfattande kompositfyllningar. Såväl behandlande tandläkare U.R. som försäkringstandläkaren H.L. är eniga om att S.O. skulle behöva den nu aktuella tandbehandlingen inom en överskådlig tid även om olycksfallet inte inträffat. Med hänsyn härtill och då den övriga utredningen i målet inte visar annat kan ifrågavarande tandskada inte anses vara orsakad av olycksfallet i så hög grad som krävs enligt LAF. S.O. är därför inte berättigad till ersättning för tandvården enligt LAF. – Länsrätten avslår överklagandet.

S.O. fullföljde sin talan hos kammarrätten och yrkade att hon skulle medges ersättning enligt LAF för erforderlig behandling till följd av tandskada. Hon anförde i huvudsak följande. Vid ett olycksfall på väg till arbete den 17 oktober 1997 skadade hon fyra tänder i överkäken. Försäkringskassan har inte tillerkänt henne ersättning med motiveringen att de aktuella tänderna vid skadetillfället befunnit sig i ett så försvagat eller bräckligt tillstånd att ett vårdbehov oavsett olycksfallet förelegat. Enligt 3 kap. 3 § LAF ersätter försäkringen nödvändiga kostnader för tandvård. Det finns inte något krav i försäkringen på att tänderna skall ha varit oskadade när arbetsskadan inträffar för att ersättning skall utbetalas. Inför ändringen av lagen om arbetsskadeförsäkring anfördes i prop. 1992/93:30 s. 25 bl.a. att principen om försäkrad i befintligt skick tillämpas också i fråga om orsakssamband mellan skadlig inverkan i arbetet och en ådragen skada. Vid den bedömningen tas hänsyn till individfaktorer som kan bidra till t.ex. längre läkningstid än normalt eller att skadan blivit svårare än annars skulle ha blivit fallet. Försäkringsöverdomstolen har i referatet FÖD 1982:33 godkänt en tandskada till följd av annan skadlig inverkan i arbetet. Försäkringsöverdomstolen har i målet funnit att den skadade var berättigad till ersättning, trots att den aktuella tanden hade en omfattande fyllning och enligt sakkunnigutlåtande skulle ha kommit att brista efter hand. Man kan till och med konstatera att tandens status faktiskt var en förutsättning för att skadan skulle uppstå, vilket inte hindrade att rätt till ersättning förelåg. – I målet är ostridigt att hon skadat sina tänder vid ett färdolycksfall. Ett akut tandvårdsbehov har då uppkommit. Enligt behandlande tandläkare är det en hypotetisk fråga om bilden skulle ha varit annorlunda, om hennes tänder inte redan hade varit angripna av karies. Likaså anger han att frågan om ett vårdbehov förelegat redan vid olyckstillfället är hypotetisk. Även om tandvårdsbehovet blivit mer omfattande på grund av hennes tandstatus före skadan, är hon omfattad av arbetsskadeförsäkringen för erforderlig behandling. Det kan givetvis inte vara så att man för att vara omfattad av arbetsskadeförsäkringen när man råkar ut för ett trauma mot munnen måste ha intakta tänder. Hennes egen uppfattning är att det inte förelåg något vårdbehov med avseende på tänderna före olycksfallet. Inte heller har hon under de år som förflutit sedan olyckan upplevt något vårdbehov avseende övriga tänder. Med hänsyn härtill förefaller påståendet att de fyra framtänderna skulle ha krävt behandling 1997 oavsett olycksfallet mindre sannolikt, förutsatt att hennes samtliga tänder haft ungefär samma status med avseende på karies och kompositfyllningar. I den hittills enda refererade domen från Regeringsrätten efter 1993, som berör frågan om befintligt skick, uttalar Regeringsrätten att det i viss mån är osäkert i vilken utsträckning hänsyn kan tas till en mycket uttalad bräcklighet hos den försäkrade. Eftersom hon inte ansett sig vara i behov av åtgärder med avseende på tänderna innan hon råkade ut för olycksfallet, kan man inte påstå att det förelåg en mycket uttalad bräcklighet. Hennes befintliga skick har dock medfört att hennes skada blivit svårare än vad som annars skulle ha varit fallet.

Riksförsäkringsverket bestred bifall till överklagandet och anförde i huvudsak följande. S.O. har i sin arbetsskadeanmälan uppgivit att hon den 17 oktober 1997, när hon cyklade till sitt arbete, blev knuffad och föll på en parkerad bil. Frågan i målet är huruvida övervägande skäl talar för att de tandskador som S.O. ådrog sig vid olycksfallet skall anses orsakade av detta. I målet aktualiseras även frågan om vilken betydelse som skall tillmätas den i förarbeten och praxis omnämnda principen att man är försäkrad i befintligt skick. Försäkringskassans tandläkare H.L. konstaterar i utlåtande den 5 december 1997 att tänderna 12, 11 och 22 är gravt angripna av karies samt att tänderna 12, 11, 21 och 22 alla är försedda med omfattande kompositfyllningar. Det kan således enligt honom konstateras att S.O:s ifrågavarande tänder befunnit sig i ett så försvagat eller bräckligt tillstånd, att det nu presenterade vårdbehovet förelegat redan då olycksfallet inträffade eller att vårdbehovet oavsett olycksfallet ändå skulle ha uppstått inom en överskådlig tid därefter. Riksförsäkringsverket har inhämtat yttranden från sin övertandläkare, docenten J.H., som har granskat hela det medicinska materialet samt inhämtat de röntgenbilder som S.O:s behandlande tandläkare tog tio dagar efter olycksfallet. Enligt J.H. beror frakturerna på S.O:s tänder på hennes grava kariesskador, eftersom de delar som frakturerats saknat frisk tandsubstans under de frakturerade delarna. Tänderna har enligt J.H. haft så omfattande kariesskador att frakturerna kunde ske när som helst och inte specifikt i samband med olycksfallet. Enligt Riksförsäkringsverkets mening visar den medicinska utredningen i målet att S.O:s tänder varit i så dåligt skick att de skulle ha frakturerats alldeles oavsett om olycksfallet inträffat eller inte. Principen att man är försäkrad i befintligt skick kan inte ges den innebörden att den som är så extremt känslig att han eller hon oavsett olycksfall skulle ådra sig en viss skada ändå skall anses vara berättigad till ersättning enligt LAF. Övervägande skäl kan därför inte anses tala för att S.O:s tandskador orsakats av olycksfallet.

Riksförsäkringsverkets tandläkare, docenten J.H., anförde i yttrande daterat den 11 september 2003 följande. Av de i akten ingående handlingarna fick jag uppfattningen att de skadade tänderna hade frakturerats vinkelrätt mot roten och bedömde det därför som mycket svårbedömt om kariesskadorna verkligen var så djupa att man skulle kunna uttala att frakturerna skulle kunna ske när som helst, vilket framgår av tidigare tandläkares yttranden. De röntgenbilder som togs direkt efter skadan visar dock att frakturerna skett i tändernas längdriktning i direkt anslutning till kariesskadorna. Dessa skador anser jag emellertid bero på patientens grava kariesskador, eftersom de delar av tänderna som frakturerats saknat frisk tandsubstans under de frakturerade delarna. Patienten har med andra ord haft så omfattande kariesskador på sina tänder, att dessa frakturer kunnat ske när som helst och inte specifikt i samband med arbetsskadan. Sammanfattningsvis gör jag samma bedömning som tidigare tandläkare gjort i målet och anser att en lagning av patientens kariesskador på de aktuella tänderna, vilket de var i stort behov av snarast, troligen skulle ha orsakat samma defekter som den anmälda arbetsskadan.

Kammarrätten i Göteborg (2004-10-07, Stenstad, Bodin, Hägglund, referent, nämndemannen Berglund) yttrade efter att först ha redogjort för tillämpliga bestämmelser: I målet aktualiseras frågan om s.k. befintligt skick. Från förarbetena till LAF i den lydelse som är tillämplig kan hämtas följande. Fråga om en faktor är skadlig eller inte avgörs enligt praxis inte enbart utifrån vad som normalt är skadligt. Prövningen relateras till den enskilde försäkrade och sker med beaktande av dennes förutsättningar. Detta uttrycks som att man är försäkrad i "befintligt skick"./…/ Principen måste rimligen tillämpas så att faktorer i arbete som rent allmänt inte kan anses som skadliga inte heller för en extremt känslig person skall kunna anses utgöra skadlig inverkan (prop. 1992/93:30 s. 20). Principen om försäkrad i befintligt skick tillämpas också i fråga om orsakssamband mellan skadlig inverkan i arbetet och en ådragen skada. Vid den bedömningen tas hänsyn till individfaktorer som kan bidra till t.ex. längre läkningstid än normalt eller att skadan har blivit svårare än annars skulle bli fallet. Förslaget om ett ökat krav på orsakssamband innebär inte någon ändring såvitt avser tillämpningen av principen vid bedömningen av om det föreligger orsakssamband. Individfaktorer som kan bidra till t.ex. längre läkningstid än normalt skall således alltjämt beaktas (a. prop. s. 25). I SOU 1992:39, som föregick nyssnämnda proposition, tas frågan om "försäkrad i befintligt skick" upp till diskussion. Mot bakgrund av att syftet med den särskilda ersättningen vid arbetsskada bl.a. är att lämna ekonomisk kompensation för skada som kan uppkomma till följd av den extra risk, som är förenad med förvärvsarbete, anför utredningen att man kan ifrågasätta huruvida ersättning skall lämnas till försäkrad vars fysiska eller psykiska tillstånd är så försvagat att skada uppstår utan att en sådan "överrisk" förelegat. Avsikten med arbetsskadeförsäkringen har sannolikt inte varit att lämna ersättning i de fall där den utlösande faktorn har varit av så underordnad betydelse att uppkomsten av besvär har kunnat orsakas av vilken slumpmässigt vald faktor som helst (s. 100). – Kammarrätten gör följande bedömning. – I målet är ostridigt att S.O. den 17 oktober 1997 då hon cyklade till arbetet knuffades omkull och ådrog sig frakturer på fyra framtänder. Hon har därefter begärt ersättning från arbetsskadeförsäkringen för protetisk terapi av de aktuella tänderna. Frågan i målet är huruvida övervägande skäl talar för att olycksfallet orsakat det behov av tandvård, som S.O. ansökt om ersättning för, eller om detta behov hade kunnat uppstå ändå. Vid tillämpningen av principen om att man är "försäkrad i befintligt skick" måste enligt kammarrättens mening en gräns dras mellan ett tillstånd, som redan innan en olycka inträffat kräver åtgärder, och ett tillstånd, som visserligen inte kräver omedelbart åtgärdande men som kan medföra en särskild sårbarhet vid en eventuell skada. – S.O:s behandlande tandläkare har uttalat att skadans art är sådan som frekvent förekommer i samband med tandtrauma. Om bilden skulle ha varit annorlunda om tänderna inte hade varit kariesangripna anser han vara en hypotetisk fråga som beror på traumats kraft, riktning osv., men man kan inte helt bortse från tandstatus innan traumatillfället. Behov av behandling av denna karaktär skulle ändå ha uppstått för dessa tänder, om man vill återskapa ett funktionellt/socialt bett, då tänderna är så beskaffade att omfattande kompositlagning inte kan anses som den bästa lösningen. Försäkringstandläkaren har ansett att vårdbehovet förelegat redan då olycksfallet inträffade. Riksförsäkringsverkets övertandläkare har ansett att en lagning av S.O:s kariesskador på de aktuella tänderna, vilka de var i behov av snarast, troligen skulle ha orsakat samma defekter som den anmälda arbetsskadan. – Med hänsyn till de återgivna tandläkaruttalandena angående tandstatus finner kammaträtten att det beträffande nu aktuella tänder redan innan skadan inträffade förelåg ett så omfattande och trängande vårdbehov, att övervägande skäl inte talar för att den tandvård som S.O. vill ha ersatt från arbetsskadeförsäkringen utgör nödvändig kostnad orsakad av färdolycksfallet. Överklagandet skall därför avslås. – Kammarrätten avslår överklagandet.

Nämndemannen Håkansson var av skiljaktig mening och anförde. Jag anser att vid bedömningen av om övervägande skäl föreligger för att S.O:s skada orsakats av arbetet hänsyn skall tas endast till det inträffade traumat och inte till S.O:s tandstatus. Jag anser att överklagandet skall bifallas.

S.O. överklagade kammarrättens dom och yrkade att hennes talan om tandvårdsersättning enligt LAF skulle bifallas. Till stöd för sin talan anförde hon bl.a. följande. Frågan i målet är om övervägande skäl talar för att olycksfallet orsakat tandskadan. De åberopade förarbetsuttalandena (SOU 1992:39 s. 100 och prop. 1992/93:30 s. 20) om tillämpning av principen om befintligt skick avser endast skadlighetsprövningen vid annan skadlig inverkan än olycksfall och är därför inte tillämpliga på den i målet aktuella skadan. Det är ostridigt att hon vid olycksfallet ådrog sig frakturer på fyra framtänder. Det omedelbara tidsmässiga sambandet ger fog för bedömningen att det också finns ett orsakssamband mellan olycksfallsvåldet och frakturerna. Det är möjligt att olycksfallet inte skulle ha åstadkommit några frakturer om hennes tänder varit oskadade före olycksfallet och att hennes grava kariesskador utgjort en nödvändig förutsättning för att olycksfallet skulle medföra ifrågavarande tandfrakturer. Hon är dock försäkrad i befintligt skick enligt LAF. Till detta befintliga skick hör de grava kariesskador som hennes tänder hade när olycksfallet inträffade. Med hänsyn härtill måste olycksfallsvåldet anses ha orsakat tandfrakturerna. I vart fall talar övervägande skäl för ett sådant orsakssamband. Den motsatta bedömning av orsakssammanhanget som Försäkringskassans tandläkare gjort beror på att han inte har beaktat den försäkringsrättsliga principen om befintligt skick. När en skada blivit påskyndad eller tidigarelagd på grund av skadlig inverkan i arbetet är det ändå en arbetsskada trots att samma skada skulle ha uppkommit vid ett senare tillfälle. Mot denna bakgrund är det uppenbart att de tandfrakturer hon ådragit sig vid färdolycksfallet är att bedöma som arbetsskada enligt 2 kap. LAF. – Vilken tandvård som är nödvändig på grund av denna arbetsskada ankommer i första hand på tandläkare att bedöma de lege artis. En särskild fråga vid bedömningen av rätten till ersättning enligt 3 kap. 3 § LAF är vilken betydelse som skall tillmätas det förhållandet att tänderna redan före olyckan var i behov av omfattande behandling. När det gäller ersättningsrätten vid samverkande orsaksmoment gäller enligt LAF att ersättning skall utgå för hela skadan. När lagen tillkom ersatte arbetsskadeförsäkringen enligt 3 kap. 4 § inte bara nödvändiga kostnader för tandvård efter samordningstidens slut utan även nödvändiga kostnader därefter för bl.a. läkarvård och sjukvårdande behandling. Även om behovet av den sjukvårdande behandling, som äger rum efter det att försämringsskadan visat sig, enligt sakkunnig medicinsk bedömning i efterhand förelegat redan före visandedagen eller skulle ha uppkommit kort därefter även utan skadlig inverkan i arbetet, har den försäkrade rätt till ersättning enligt LAF för hela kostnaden för den sjukvårdande behandlingen förutsatt att det efter samordningstidens slut föreligger erforderligt orsakssamband mellan den skadliga inverkan och de sjukdomsbesvär som föranlett behandlingen.

Försäkringskassan bestred S.O:s yrkande. Försäkringskassan vidhöll vad som tidigare anförts i länsrätten och kammarrätten samt underströk bl.a. följande. Omfattningen av S.O:s tandvårdsbehov före olyckstillfället ger en uppfattning om hur allvarliga hennes tandskador var före detta. Omfattningen av tandskadorna före olyckstillfället ger i sin tur en uppfattning om "den utlösande faktorn har varit av så underordnad betydelse att uppkomsten av besvär kunnat orsakas av vilken slumpmässigt vald faktor som helst" (SOU 1992:39 s. 100), dvs. en uppfattning om principen om befintligt skick bör tillämpas utan förbehåll i S.O:s fall. Försäkringskassan delar inte S.O:s uppfattning att det resonemang om befintligt skick som kammarrätten hämtat ur SOU 1992:39 s. 100 är begränsat till annan skadlig inverkan än olycksfall. Resonemanget är således relevant även när det gäller orsakssamband mellan olycksfall och skada. Även i Arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd (Grönwall m.fl. 5 u., 1990, s. 96 f. och 6 u., 2003, s. 98) sägs att principen befintligt skick ibland måste tillämpas med viss modifikation. Därvid gör författarna ingen åtskillnad mellan olycksfall och annan skadlig inverkan. S.O:s kariesskador var så grava att principen om befintligt skick bör tillämpas med sådan modifikation som avses här. Det tidsmässiga sambandet mellan olyckan och frakturernas uppkomst är inte tillräckligt för att kostnaderna för tandvården skall ersättas enligt LAF. Sammantaget anser Försäkringskassan att övervägande skäl inte talar för att S.O:s tandskador är orsakade av det aktuella olycksfallet. Skulle Regeringsrätten finna att hennes tandskador är orsakade av olycksfallet anser Försäkringskassan, mot bakgrund av vad som anförts beträffande orsakssambandet, att övervägande skäl inte talar för att kostnaderna för den aktuella tandvården är nödvändiga i den mening som avses i 3 kap. 3 § LAF. Skälen för detta är desamma som anförts beträffande orsakssambandet.

Regeringsrätten (2007-03-26, Nordborg, Eliason, Kindlund, Hamberg, Knutsson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Med arbetsskada förstås enligt 2 kap. 1 § första stycket LAF, i dess lydelse före den 1 juli 2002, skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Enligt tredje stycket i samma bestämmelse räknas olycksfall vid färd till eller från arbetsstället som olycksfall i arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.

Om en försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, skall enligt 2 kap. 2 § LAF i dess lydelse före den 1 juli 2002 skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om övervägande skäl talar för det.

Enligt 3 kap. 3 § LAF ersätter arbetsskadeförsäkringen nödvändiga kostnader för bl.a. tandvård.

Inom arbetsskadeförsäkringen tillämpas en princip som innebär att den försäkrade går in i försäkringen sådan han eller hon är utan förbehåll för eventuella sjukdomar, sjukdomsanlag eller lyten. Den brukar uttryckas på det sättet att den enskilde är försäkrad i "befintligt skick".

I propositionen med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring uttalades bl.a. följande (prop. 1954:60 s. 120).

Vad härefter beträffar frågan om ersättningsrätten vid samverkande orsaksmoment och vissa s.k. indirekta skador, är det klart, att frågan inte ligger till på samma sätt inom en obligatorisk yrkesskadeförsäkring som inom en privat olycksfallsförsäkring. Inom sistnämnda försäkring föreligger ju möjlighet att genom avtal begränsa ansvarigheten på ett eller annat sätt, när åkomman står i orsakssammanhang med sjukdom, sjukdomsanlag eller annat kroppsfel. För den sociala olycksfallsförsäkringen har det däremot ansetts naturligt att ersättning skall utgå för hela påföljden av en i lagen avsedd skada, även om påföljden blivit särskilt svårartad till följd av att den skadade var behäftad med sjukdom eller sjukdomsanlag. Sistnämnda princip anser jag självfallet skola tillämpas även inom den nya yrkesskadeförsäkringen. Det synes mig emellertid inte låta sig göra att genom närmare lagbestämmelser lösa detta och övriga hithörande problem.

I den utredning som föreslog de i målet aktuella bestämmelserna uttalades bl.a. följande (SOU 1992:39 s. 100 f.).

Syftet med den särskilda ersättningen vid arbetsskada är bl.a. att lämna ekonomisk kompensation för skada som kan uppkomma till följd av den extra risk som är förenad med ett förvärvsarbete. Av detta får anses följa att det, åtminstone i samband med vissa arbeten, finns en samhälleligt accepterad förhöjd risk att drabbas av skada. – – –

Mot denna bakgrund kan man ifrågasätta huruvida ersättning skall lämnas till en försäkrad vars fysiska eller psykiska tillstånd är så försvagat att skada uppstår utan att en sådan ”överrisk” förelegat. Avsikten med arbetsskadeförsäkringen har sannolikt inte varit att lämna ersättning i de fall där den utlösande faktorn har varit av så underordnad betydelse att uppkomsten av besvär kunnat orsakas av vilken slumpmässigt vald faktor som helst. I specialmotiveringen i prop. 1975/76:197 tangeras denna fråga. Föredragande statsrådet underströk betydelsen av noggranna utredningar beträffande de nya sjukdomar som kom att omfattas av LAF och anförde vidare: Det kan helt naturligt inte accepteras att sjukdomar som drabbar de försäkrade oberoende av om de förvärvsarbetar eller ej blir betraktade som arbetsskador.

Principen om "försäkrad i befintligt skick" måste rimligen tillämpas så att faktorer i arbetet som rent allmänt inte kan anses vara skadliga inte heller för en extremt känslig person skall kunna anses utgöra skadlig inverkan. – – –

Ett något mer modifierat synsätt beträffande principen om ”försäkrad i befintligt skick” avser endast bedömningen av skadlig inverkan. När det däremot gäller bedömningen av samband skall beslutsfattaren alltså även i fortsättningen ta hänsyn till en försäkrads individuella svagheter. På samma sätt som i dag bör man alltså godta de förvärrade skadeföljder som uppkommer till följd av t.ex. annan sjukdom eller åldrande hos den försäkrade. – – –

I den proposition som byggde på betänkandet och där förslag till de nu aktuella bestämmelserna lades fram uttalade föredragande statsrådet bl.a. följande (prop. 1992/93:30 s. 25).

Principen om försäkrad i befintligt skick tillämpas också i fråga om orsakssamband mellan skadlig inverkan i arbetet och en ådragen skada. Vid den bedömningen tas hänsyn till individfaktorer som kan bidra till t.ex. längre läkningstid än normalt eller att skadan blivit svårare än annars skulle ha blivit fallet. Mitt förslag om ett ökat krav på orsakssamband innebär inte någon ändring såvitt avser tillämpningen av principen vid bedömningen av om det föreligger orsakssamband. Individfaktorer som kan bidra till t.ex. längre läkningstid än normalt skall således alltjämt beaktas.

S.O. har i sin anmälan om arbetsskada uppgivit att hon på väg till arbetet den 17 oktober 1997 blev knuffad av en annan cyklist och ramlade på en parkerad bil. Hon ådrog sig vid fallet en tandskada bestående i frakturer på de fyra framtänderna i överkäken. En av tänderna hade en lagning som lossnade.

Försäkringskassans tandläkare H.L. uppgav i ett yttrande till Försäkringskassan att han med stöd av röntgenbilder tagna efter skadan kunde konstatera att tänderna 12, 11 och 22 var gravt angripna av karies (tandröta) samt att tänderna 12, 11, 21 och 22 alla var försedda med omfattande kompositfyllningar. Han konstaterade sammanfattningsvis att patienten befunnit sig i ett så försvagat eller bräckligt tillstånd att det presenterade vårdbehovet förelegat redan då olycksfallet inträffade, eller att vårdbehovet oavsett olycksfallet ändå skulle ha uppstått inom överskådlig tid därefter.

S.O:s behandlande tandläkare U.R. har på förfrågan av henne uppgivit att skadan var av sådan art som förekommer i samband med tandtrauma. Huruvida bilden skulle ha varit annorlunda om tänderna inte varit kariöst angripna finner han vara en hypotetisk fråga vars svar beror på traumats kraft, riktning osv., men att det inte helt går att bortse från tandstatus före traumatillfället. Han anser att behandlingsbehovet skulle ha uppstått ändå om man vill återskapa ett funktionellt bett, då omfattande kompositlagning inte kan anses som den bästa behandlingen.

I ett yttrande hos kammarrätten anför övertandläkaren J.H. på Riksförsäkringsverket, nuvarande Försäkringskassan, bl.a. följande. De röntgenbilder som togs direkt efter skadan visar att frakturerna skett i tändernas längdriktning i direkt anslutning till kariesskadorna. Frakturerna, anser han, beror på patientens grava kariesskador, eftersom de delar av tänderna som frakturerats saknat frisk tandsubstans under de frakturerade delarna. Patienten har med andra ord haft så omfattande kariesskador på sina tänder, att dessa frakturer kunde ske när som helst och inte specifikt i samband med arbetsskadan. Vid en lagning av patientens kariesskador, vilket de var i stort behov av snarast, skulle troligen samma defekter ha orsakats som av den anmälda arbetsskadan.

I målet får anses utrett att S.O. ådrog sig tandfrakturer vid olycksfallet. Frågan i målet är om S.O:s tandstatus skall medföra att det finns skäl att frångå principen om befintligt skick.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Det saknas närmare utredning om olycksfallet och om med vilken kraft S.O. föll mot bilen. Det framstår dock inte som anmärkningsvärt att tandskador skulle uppstå vid ett olycksfall av beskrivet slag. Den behandlande tandläkaren har också uttalat att S.O:s skada var av sådan art som förekommer i samband med tandtrauma. Såtillvida framstår skadan som en typisk skada till följd av olycksfallet. Det är dock klarlagt att S.O. hade kariesangrepp och saknade frisk tandsubstans under de frakturerade delarna av tänderna. Dessa faktorer måste emellertid anses hänförliga till sådana individuella svagheter som kan godtas vid en prövning av om ersättning enligt LAF kan utgå. Även om de individuella svagheterna – som i S.O:s fall – innebär att ett vårdbehov fanns redan före olycksfallet eller skulle komma att uppstå inom överskådlig tid medför detta enligt Regeringsrättens mening inte att det finns tillräcklig grund att bortse från den princip om befintligt skick som tillämpas inom arbetsskadeförsäkringen. S.O. har därmed rätt till ersättning enligt LAF för nödvändiga tandvårdskostnader med anledning av olycksfallet. Det bör ankomma på Försäkringskassan att fastställa beloppet.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver underinstansernas avgöranden och förklarar att S.O. har rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen för nödvändiga kostnader för tandvård med anledning av olycksfallet den 17 oktober 1997. Handlingarna i målet överlämnas till Försäkringskassan för prövning av frågan om ersättningens storlek.

Föredraget 2007-02-07, föredragande Bohlin, målnummer 7227-04