Regeringsrätten referat RÅ 2008 ref. 64

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 2008 ref. 64
Målnummer
5188-03
Avdelning
2
Avgörandedatum
2008-06-24
Rubrik
Lagen om färdtjänst ska tillämpas på sådana tillstånd till färdtjänst som beviljats enligt 1980 års socialtjänstlag.
Lagrum
12 § lagen (1997:736) om färdtjänst

C.E. beviljades den 17 december 1981 tillstånd till färdtjänst enligt då gällande regler i socialtjänstlagen (1980:620), SoL. Tillståndet gällde tills vidare. Genom beslut den 6 augusti 2002 återkallade Socialnämnden i Laholms kommun tillståndet med åberopande av bestämmelser i lagen (1997:736) om färdtjänst (färdtjänstlagen). Beslutet motiverades med att C.E. klarade att förflytta sig viss sträcka med rollator och att åka med allmänna kommunikationer såsom lågstegsbuss och närtrafik.

C.E. överklagade beslutet och åberopade bl.a. att hon inte klarade att ta sig till en busshållplats samt att hon hade svårigheter att ta sig upp på bussen.

Socialnämnden vidhöll sitt beslut.

Länsrätten i Hallands län (2002-10-04, ordförande Klint) yttrade: Såvitt kan utläsas av handlingarna har C.E. beviljats färdtjänst enligt SoL. Enligt lagen (1999:388) om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) skall färdtjänstlagen från och med den 1 juli 2002 tillämpas på färdtjänsttillstånd som meddelats före den 1 januari 1998. – Enligt 7 § färdtjänstlagen skall tillstånd till färdtjänst meddelas för dem som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel. – Enligt 12 § färdtjänstlagen får en tillståndsgivare återkalla ett tillstånd att anlita färdtjänst, bl.a. om förutsättningarna för tillståndet inte längre finns. – Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. Av föreliggande läkarutlåtande daterat den 16 juli 2002 framgår bl.a. följande. C.E. har en balansrubbning sedan 1970-talet och behöver alltid rollator vid förflyttning. Hon behöver inga insatser under resa och kan resa i vanlig personbil. Enligt till utlåtandet fogat läkarintyg kan C.E. inte gå till affären med rollator och har svårt att klara trottoarkanter och backar samt även svårt att ta sig på en buss med rollator. C.E. uppges vidare ha blivit svagare i muskulaturen. Vid telefonsamtal den 1 augusti 2002 har intygsskrivande läkare uppgett att C.E. klarar att åka med lågstegsbuss och att C.E. vidare klarar av att använda sig av närtrafiken. 1 faxmeddelande samma dag uppger intygsskrivande läkare att C.E. uppger att hon inte klarar av att åka med lågstegsbuss på egen hand i kollektivtrafiken. Hon uppges ha klarat det när hon åkt på sällskapsresa och haft reseledare till hands som kunnat rycka in och hjälpa till och haft den tryggheten och ett annat krav på tempot när hon ska åka. – Enligt uppgift är gångsträckan mellan C.E:s bostad och lågstegsbussen 30 meter och till vanlig buss 160 meter. Vidare uppges att det inte är svårare att kliva på och av lågstegsbussen än en taxi. – Länsrätten gör följande bedömning. – I målet är utrett att C.E. har ett funktionshinder – balansrubbning – som inte endast är tillfälligt. Av handlingarna framgår dock att C.E. kan förflytta sig med hjälp av rollator och att hon kan ta sig upp på en buss med rollator. Vid dessa förhållanden finner länsrätten att socialnämnden haft fog för sitt beslut att återkalla C.E:s tillstånd till färdtjänst. Överklagandet skall således avslås. Den omständigheten att C.E. inte kan bära eller transportera kassar med sin rollator medför ingen annan bedömning. – Länsrätten avslår överklagandet.

C.E. vidhöll sin talan hos kammarrätten och yrkade skadestånd om 500 000 kr samt anförde bl.a. följande. Det fanns inte någon möjlighet för henne att ta sig fram med rollatorn till busshållplatsen, upp på bussen, ned från bussen samt till affärer och andra ställen. Hennes nuvarande hälsotillstånd var om möjligt sämre än för tjugo år sedan. Det blev absolut inte enklare på vintern. Semesterresor med buss hade gått bra men på dessa resor fanns det ingen tidtabell och de kunde därför inte jämföras med Hallandstrafikens turer. – C.E. åberopade ett utlåtande den 26 november 2002 av en leg. psykoterapeut.

Socialnämnden ansåg att kammarrätten skulle avslå C.E:s yrkanden och anförde bl.a. följande. Vid omprövningen av C.E:s färdtjänsttillstånd hade en sådan ändring av förutsättningarna inträffat att tillståndet återkallades. Ändringen bestod i att Hallandstrafiken börjat trafikera sträckan Halmstad-Laholm via Lilla Tjärby med låggolvsbuss. Det gick att kliva direkt in i låggolvsbussen med rollator och det var lättare att kliva in i bussen än i en taxi. C.E:s läkare ansåg vid förfrågan den 1 augusti 2002 att C.E. skulle klara detta. I centrala Laholm var det 200-300 meter mellan busshållplatsen och affärerna kring torget.

Kammarrätten i Göteborg (2003-09-03, Nordberg, Nilsson, referent, Svanholm) yttrade: Färdtjänstlagen skall numera tillämpas på C.E:s färdtjänsttillstånd, vilket bl.a. innebär att tillståndsgivaren enligt 12 § nämnda lag får återkalla tillståndet om förutsättningarna för det inte längre finns. – Av utredningen i målet framgår inte att någon förändring till det bättre av C.E:s hälsotillstånd skulle ha skett. Hon har däremot fått tillgång till anpassad kollektivtrafik i form av en linje med låggolvsbuss. Enligt kammarrättens mening har därmed omständigheterna förändrats på så sätt att C.E. inte längre kan anses ha väsentliga svårigheter att resa med allmänna kommunikationer. Eftersom förutsättningarna för tillståndet sålunda inte längre finns har socialnämnden haft rätt att återkalla C.E:s färdtjänsttillstånd. – Kammarrätten kan inte lagligen pröva ett yrkande om skadestånd. – Kammarrätten avvisar yrkandet om skadestånd. – Kammarrätten avslår överklagandet.

I överklagande hos Regeringsrätten fullföljde C.E. sin talan. Hon anförde bl.a. att hennes hälsotillstånd hade försämrats. Hon åberopade ett läkarintyg utfärdat den 3 november 2004 av en specialist i allmän medicin. Hon yrkade vidare skadestånd samt att Regeringsrätten skulle förordna om muntlig förhandling i målet.

Socialnämnden bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. För det fall färdtjänstlagen inte var tillämplig på det aktuella färdtjänsttillståndet fick nämnden hänvisa till avgörandet RÅ 2000 ref. 16 där det sades att när ett beslut avsåg ett fortlöpande bistånd utan någon angiven tidsbegränsning kunde skälen för omprövning vara så starka – exempelvis om biståndsbehovet väsentligen förändrats – att ett absolut förbud mot omprövning på grund av ändrade förhållanden inte borde uppställas. I förevarande fall hade klaganden fått tillgång till kollektivtrafik i form av linje med låggolvbuss. Enligt nämndens mening hade omständigheterna förändrats så att C.E. inte längre kunde anses vara i behov av bistånd i form av färdtjänst.

Regeringsrätten (2008-06-24, Billum, Wennerström, Hamberg, Brickman, Ståhl) yttrade, efter att ha redovisat de inledningsvis i referatet återgivna omständigheterna, följande: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet är om socialnämnden år 2002, med åberopande av reglerna i lagen om färdtjänst, kunnat återkalla ett färdtjänsttillstånd som beviljats år 1981 med giltighet tills vidare enligt den då gällande socialtjänstlagen.

De bestämmelser om färdtjänst som fanns i socialtjänstlagen utmönstrades fr.o.m. den 1 januari 1998 (SFS 1997:739 och 740) för att ersättas av den särskilda regleringen i lagen om färdtjänst. Enligt övergångsbestämmelserna till ändringarna i socialtjänstlagen skulle, i fråga om beslut om färdtjänst som meddelats före ikraftträdandet, gälla äldre bestämmelser. Övergångsbestämmelserna ändrades senare på så sätt att lagen om färdtjänst fr.o.m. den 1 januari 2000 skulle tillämpas på tillstånd till färdtjänst som meddelats före ikraftträdandet (SFS 1999:338).

1980 års socialtjänstlag upphörde att gälla när den nya socialtjänstlagen (2001:453) trädde i kraft den 1 januari 2002.

Regeringsrätten finner att målet kan avgöras utan muntlig förhandling.

Det ankommer inte på Regeringsrätten att pröva frågor om skadestånd. Detta yrkande ska därför avvisas.

I sak gör Regeringsrätten följande bedömning.

Enligt de ovan nämnda övergångsbestämmelserna till vissa ändringar i 1980 års socialtjänstlag skulle fr.o.m. den 1 januari 2000 lagen om färdtjänst tillämpas på tillstånd till färdtjänst som meddelats före ikraftträdandet av lagändringarna, dvs. före tillkomsten av lagen om färdtjänst. Den omständigheten att dessa övergångsbestämmelser upphört att gälla år 2002 i samband med införandet av en ny socialtjänstlag kan inte medföra att lagen om färdtjänst därmed skulle ha upphört att vara tillämplig på dessa tillstånd. Frågan om förutsättningar för återkallelse av sådana tillstånd ska således, som kammarrätten funnit, prövas enligt lagen om färdtjänst.

I målet är numera upplyst att C.E. genom beslut år 2005 åter beviljats färdtjänst. Överklagandet föranleder därför inte något vidare yttrande av Regeringsrätten.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår yrkandet om muntlig förhandling.

Regeringsrätten avvisar yrkandet om skadestånd.

Regeringsrätten avskriver målet.

Föredraget 2008-05-28, föredragande Perttu, målnummer 5188-03