Regeringsrätten referat RÅ 2008 ref. 88

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 2008 ref. 88
Målnummer
6911-07
Avdelning
2
Avgörandedatum
2008-12-19
Rubrik
Rätt till färdtjänst har ansetts föreligga för (I) 85-årig kvinna som gick med rollator samt led av kärlkramp m.m., och (II) 79-årig kvinna som gick med rollator utomhus samt led av kraftiga ryggsmärtor.
Lagrum
7 § första stycket lagen (1997:736) om färdtjänst

I.

Servicenämnden i Malmö kommun avslog genom beslut den 3 oktober 2006 L.G:s ansökan om färdtjänst med motiveringen att hennes funktionshinder inte medförde väsentliga svårigheter att resa med allmänna kommunikationer.

L.G. yrkade i överklagande hos länsrätten att hon skulle beviljas färdtjänst och anförde bl.a. följande. Det bifogade läkarintyget ger tydligt vid handen att hon inte kan lyfta sin rollator ombord på bussen. Hon blir vidare yr och lätt nervös. Hon lever dessutom ensam i sin lägenhet och har därför ingen tillgång till hjälp som kan transportera henne dit hon behöver åka. – Servicenämnden ansåg att överklagandet skulle avslås och anförde bl.a. följande. L.G. kom till besöket på Trafikövervakningscentralen gående i normal takt med rollator. Hon gick från receptionen till besöksrummet, en sträcka på 50 meter utan märkbara svårigheter. Hon gick upp och ner för de fem trappstegen som finns inne på Trafikövervakningscentralen utan märkbara svårigheter och inga böjsvårigheter i höft eller knä kunde noteras då hon satt eller reste sig under besöket. Det har inte framkommit några uppgifter som tyder på att L.G:s funktionshinder medför väsentliga svårigheter för henne att använda allmänna kommunikationer. Att inte kunna genomföra resa med allmänna kommunikationer obehindrat eller att det finns vissa svårigheter berättigar inte till färdtjänst. I kollektivtrafiken i Malmö är alla bussar så kallade låggolvbussar med nigningsfunktion, vilket innebär att det inte är någon skillnad eller endast en liten nivåskillnad mellan buss och markplan. Gånghjälpmedel som käpp, krycka, rollator och liknande anses inte längre vara ett hinder att anlita lokaltrafikens bussar.

Länsrätten i Skåne län (2007-01-26, nämndemännen Mirosavic, Persson, Öhman) yttrade: Enligt 7 § lagen (1997:736) om färdtjänst skall tillstånd till färdtjänst meddelas för den som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel. – I förarbetena till lagen om färdtjänst anförs bl.a. följande (prop. 1996/97:115 s. 78). Avsikten är inte att vidga personkretsen i förhållande till nuvarande reglering i socialtjänstlagen. Inriktningen är tvärtom att, genom att kollektivtrafiken görs mer tillgänglig för funktionshindrade, det antal personer som behöver utnyttja färdtjänsten skall minska. Är de allmänna kommunikationerna så utformade att det är rimligt att kräva att även en funktionshindrad person skall kunna använda dem, föreligger alltså ingen rätt att få färdtjänst. – I läkarutlåtande utfärdat den 31 maj 2006 anför distriktsläkaren M.K. bl.a. följande. L.G. har haft hjärtinfarkt 2001 och i efterloppet kärlkramp. Hon går med rollator, även kortare sträckor. Hon klarar inte att få upp rollatorn på bussen, på grund av yrsel och ostadighet i benen, svag muskelstyrka i armar och ben, dessutom blir hon nervös och får känningar av kärlkramp. Hon orkar inte lyfta benen för att komma upp på trappsteg till buss. L.G. rekommenderas färdtjänst. – Länsrätten gör följande bedömning. – Enligt länsrättens mening är det genom det medicinska underlaget i målet visat att L.G., på grund av sitt funktionshinder, har sådana väsentliga svårigheter att resa med allmänna kommunikationer att det inte är rimligt att kräva att hon skall använda dessa. Hon skall därför beviljas tillstånd till färdtjänst. – Länsrätten bifaller överklagandet och förklarar L.G. berättigad till färdtjänsttillstånd.

Ordföranden Stensbäck var skiljaktig och anförde följande. – Jag anser, även med beaktande av det åberopade läkarintyget, att det inte har visats att L.G. har sådana väsentliga svårigheter att resa med allmänna kommunikationsmedel som krävs för att hon i nuläget skall anses berättigad till färdtjänsttillstånd. Överklagandet skall därför avslås.

Servicenämnden överklagade och yrkade att kammarrätten, med ändring av länsrättens dom, skulle fastställa servicenämndens beslut den 3 oktober 2006 att inte bevilja L.G. färdtjänst. Nämnden anförde bl.a. följande. Färdtjänst ska betraktas som en del i det kollektiva trafiksystemet och som ett komplement till linjetrafik. Genom att göra kollektivtrafiken mer tillgänglig för funktionshindrade ska antalet som behöver nyttja färdtjänsten minska. Kan man, även med vissa svårigheter, åka med de kollektiva färdmedlen föreligger ingen rätt till färdtjänst. Servicenämnden bedömer att L.G. med vissa svårigheter kan använda allmänna kommunikationer så som dessa numera är utformade. Samtliga stadsbussar och mer än hälften av regionbussarna är i dag handikappanpassade. De flesta hållplatser har byggts om för att bl.a. underlätta på- och avstigning. Trottoarkanterna är högre vilket gör att hållplatsen är i bättre nivå med bussen. Ombord på bussen finns minst två handikappanpassade sittplatser närmast framdörren. Av det åberopade läkarintyget framkommer att sökanden inte orkar lyfta benen för att komma upp på trappsteg till buss. – Servicenämnden vill poängtera att stadsbussarna har lågt insteg och golv utan nivåskillnad i den främre delen. Servicenämnden vidhåller beslutet att L.G. inte har ett funktionshinder som medför väsentliga svårigheter att nyttja allmänna kommunikationer.

L.G. bereddes tillfälle att yttra sig, men avhördes inte.

Kammarrätten i Göteborg (2007-10-15, Grankvist, Henriksson, referent, Almqvist) yttrade: Enligt 7 § första stycket lagen om färdtjänst ska tillstånd till färdtjänst meddelas för dem som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationer. – Av läkarintyg den 31 maj 2006 av distriktsläkaren M.K. framgår bl.a. följande. L.G. hade en hjärtinfarkt år 2001. I efterförloppet av den har hon fått kärlkramp. Hon behöver ta nitroglycerin 2-3 gånger/vecka vid kall väderlek och då hon blir nervös. L.G. går med rollator, även kortare sträckor. Hon klarar inte av att få upp rollatorn på bussen på grund av yrsel och ostadighet i benen samt svag muskelstyrka i armar och ben. Dessutom blir hon nervös och får känningar av kärlkramp. L.G. orkar inte lyfta benen för att komma upp på trappsteg till en buss. Han rekommenderar färdtjänst. – I specialmotiveringen till 7 § lagen om färdtjänst (prop. 1996/97:115 s. 78) anges att avsikten med den nya lagen inte är att vidga personkretsen i förhållande till tidigare reglering i socialtjänstlagen. Inriktningen är tvärtom att det antal som behöver utnyttja färdtjänsten ska minska genom att kollektivtrafiken görs mer tillgänglig för funktionshindrade. Det föreligger alltså ingen rätt till färdtjänst om de allmänna kommunikationerna är så utformade att det är rimligt att kräva att även en funktionshindrad person ska kunna använda dem. – Såvitt framkommit är kollektivtrafiken i Malmö väl utbyggd och anpassad till de funktionshindrades behov. Med hänsyn härtill är det enligt kammarrättens mening inte visat att L.G. har sådana väsentliga svårigheter att använda allmänna kommunikationer som avses i 7 § lagen om färdtjänst. Rätt till färdtjänst föreligger därför inte. – Kammarrätten upphäver länsrättens dom och fastställer Servicenämndens i Malmö stad beslut.

L.G. fullföljde sin talan hos Regeringsrätten och anförde att hon fortfarande önskade färdtjänst.

Servicenämnden bestred bifall till L.G:s yrkande och hemställde att Regeringsrätten skulle fastställa kammarrättens dom. Servicenämnden anförde bl.a. följande. Även med beaktande av det ingivna läkarintyget och L.G:s uppgifter har det inte visats att hon har sådana väsentliga svårigheter att nyttja allmänna kommunikationer som krävs för att ha rätt till färdtjänsttillstånd.

Servicenämnden meddelade senare att då nya uppgifter inkommit till förvaltningen hade L.G. numera beviljats färdtjänst med specialfordon och extra behjälplighet för tiden den 1 oktober 2008 – den 30 september 2009.

L.G. bereddes tillfälle att yttra sig men svarade inte. Av inkomna uppgifter framgick att hon hade drabbats av en stroke och inte hade möjlighet att skriva.

Regeringsrätten (2008-12-19, Billum, Nordborg, Fernlund, Knutsson, Stenman) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 7 § lagen om färdtjänst ska tillstånd till färdtjänst meddelas för dem som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel.

När det gäller innebörden av kravet ¿väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel¿ anfördes i propositionen (prop. 1996/97:115) bl.a. följande (s. 52 och 78).

Hög ålder ska inte i sig vara ett tillräckligt kriterium för att tillstånd till färdtjänst ska kunna meddelas. Endast funktionshindret ska vara avgörande. Detta hindrar inte att en förhållandevis stor andel av de äldre blir, liksom nu, berättigade till färdtjänst. Som exempel kan nämnas att ca 60 % av alla personer som är äldre än 85 år nu har tillstånd till färdtjänst. En tredjedel av de personer som är äldre än 65 år är färdtjänstberättigade. Funktionshindret kan alltså bero på svaghet på grund av hög ålder, liksom också av sjukdom. – Avsikten är inte att vidga personkretsen i förhållande till nuvarande reglering i socialtjänstlagen. Inriktningen är tvärtom att, genom att kollektivtrafiken görs mer tillgänglig för funktionshindrade, det antal personer som behöver utnyttja färdtjänsten ska minska. Är de allmänna kommunikationerna så utformade att det är rimligt att kräva att även en funktionshindrad person ska kunna använda dem, föreligger alltså ingen rätt att få färdtjänst. Å andra sidan kommer det alltid att finnas ett antal funktionshindrade som är i behov av att färdas i särskilt anpassade fordon eller i taxibilar. – Hög ålder ska i sig inte vara ett kriterium för att färdtjänst ska tillhandahållas. Däremot kan funktionshindret naturligtvis bero på t.ex. ålder eller sjukdom.

Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. L.G. var när hon i oktober 2006 fick avslag på sin ansökan om tillstånd till färdtjänst 85 år gammal. Av ingivet läkarintyg framgick att hon haft hjärtinfarkt 2001 och i efterförloppet kärlkramp. Hon behövde ta nitroglycerin 2-3 gånger i veckan vid kall väderlek och då hon blev nervös. Hon gick med rollator, även kortare sträckor. Hon klarade inte att få upp rollatorn på bussen på grund av yrsel och ostadighet i benen samt svag muskelstyrka i armar och ben. Dessutom blev hon nervös och fick känningar av kärlkramp. Hon orkade inte lyfta benen för att komma upp på trappsteg till bussen. Läkaren rekommenderade färdtjänst. – Själv uppgav L.G. bl.a. att hon hade balansproblem och blev yr. Hon vågade inte åka buss eftersom hon var rädd att ramla.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Av lagtext och förarbeten framgår att det är den enskildes funktionshinder och de svårigheter som detta orsakar som är avgörande för rätten till färdtjänst. Uttalandena i propositionen om att hög ålder i sig inte är ett kriterium för att bevilja färdtjänst innebär endast att det måste göras en individuell bedömning av funktionshindrets svårighetsgrad och att det inte gäller någon presumtion för rätt till färdtjänst vid viss ålder. Uttalandena ger inte något stöd för att funktionshinder hos en person med hög ålder ska betraktas som något naturligt eller bedömas efter andra kriterier än samma funktionshinder hos en yngre person. Ett funktionshinder hos någon med hög ålder kan dock ofta medföra större svårigheter än hos en yngre person till följd av andra hälsoproblem och allmän svaghet. Härtill kommer de risker som är förenade med fallolyckor av olika slag och den befogade oro för att ramla som många äldre därför känner. Att kollektivtrafiken anpassas för att bättre kunna utnyttjas av funktionshindrade kan visserligen medföra att behovet av färdtjänst för den som är gammal inträder senare än det annars skulle ha gjort. Färre personer behöver därmed utnyttja färdtjänst. Till slut får man dock räkna med att svårigheterna blir för stora och att det inte rimligtvis kan begäras av en person med mycket hög ålder att vederbörande ska kunna förflytta sig på egen hand eller med allmänna kommunikationer.

I fråga om L.G. är upplyst att hon var 85 år gammal, gick med rollator även kortare sträckor samt led av kärlkramp efter en hjärtinfarkt. Hon hade svag muskelstyrka i armar och ben och hade balansproblem och yrsel. Enligt Regeringsrättens mening står det klart att detta utgör sådana väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel som avses i lagen om färdtjänst. L.G:s ansökan om färdtjänst borde därför ha bifallits redan år 2006.

L.G. har enligt vad servicenämnden upplyst nu beviljats färdtjänst för tiden den 1 oktober 2008 – den 30 september 2009 på grund av nya uppgifter. L.G:s talan i målet får emellertid förstås så att hon yrkar att beviljas färdtjänst tills vidare. Regeringsrätten finner mot bakgrund av L.G:s ålder och hälsotillstånd att det saknas skäl att anta att hennes hälsa skulle förbättras på ett sådant avgörande sätt att det finns skäl att ompröva hennes rätt till färdtjänst. Hennes yrkande bör därför bifallas. Det ankommer på servicenämnden att besluta om närmare föreskrifter.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och förklarar att L.G. är berättigad till färdtjänsttillstånd tills vidare.

II.

Färdtjänstnämnden i Stockholms läns landsting beslutade den 8 oktober 2007 att avslå W.H:s ansökan om tillstånd till färdtjänst. Som skäl för beslutet angavs bl.a. följande. Inkomna handlingar bedöms inte visa att W.H. har ett funktionshinder som medför att hon har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel.

W.H. yrkade i överklagande hos länsrätten att hennes ansökan om färdtjänst skulle beviljas och anförde bl.a. följande. Hon kan inte åka pendeltåg eller buss då hon använder rollator och det finns trappor på pendeltågsstationer och i bussar. Hon kan därför inte hälsa på sina nära släktingar som bor i Järfälla och Bålsta. Som situationen är nu måste hon ibland åka med kommunala färdmedel för att uträtta ärenden. Hon vågar emellertid bara åka en hållplats. Varje gång hon går ombord på en tunnelbanevagn med sin rollator är hon väldigt rädd på grund av startskakningarna. Det var nämligen just en sådan skakning som för fyra år sedan föranledde att hon ramlade baklänges och ådrog sig en kotfraktur som åsamkade henne svåra sviter och smärtor vilka håller i sig än i dag. Hon råkade ut för ytterligare en svår incident 2006 då bussen hon färdades med körde i en grop på vägen. Hon for nästan upp i taket och damp ner i sätet med en hård smäll. Efter den händelsen har hon fått en sättning i ryggraden. Skadan dokumenterades senare vid röntgen och har alltsedan den aktuella olyckshändelsen förvärrat hennes smärtor i sådan mån att de stundtals är fruktansvärda när hon är i rörelse.

Färdtjänstnämnden vidhöll sitt beslut och anförde bl.a. följande. De skakningar som uppges förvärra W.H:s besvär torde även emellanåt vara ofrånkomliga vid de resor som hon genomför med färdtjänstfordon. Nämndens inställning är vidare att moderna kollektiva färdmedel inte utsätter resenärer för kraftigare påfrestningar än vad som är fallet vid bilkörning, vid färd i privat bil eller taxi.

Länsrätten i Stockholms län (2007-11-23, ordförande Groth) yttrade: Enligt 7 § lagen (1997:736) om färdtjänst skall tillstånd till färdtjänst meddelas för dem som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel. – Utredningen i målet. – W.H. har i ansökan om färdtjänst uppgett bl.a. följande. Hon använder rollator och kan gå maximalt 100 meter på plan mark med vilopaus. Hon kan göra resor med den allmänna kollektivtrafiken och gör cirka tolv enkelresor med tunnelbana per månad. Hon tycker att det är svårt att åka med den allmänna kollektivtrafiken framför allt på grund av trängseln, men startskakningarna är också extremt svåra. Dessutom är det svårt att komma upp på trappstegen. – Av kommunens utredning framgår bl.a. följande. W.H. har haft färdtjänst tidigare. Hon kan ta sig till och åka med den allmänna kollektivtrafiken. Hon klarar även av att göra byten inom den allmänna kollektivtrafiken om det finns hiss. Hon bedöms vara i behov av fortsatt färdtjänst då hon har stora svårigheter att åka med den allmänna kollektivtrafiken på grund av sina ryggsmärtor. – I läkarintyg utfärdat den 22 augusti 2007 av specialisten i ortopedi E.H. vid Handens Specialistvård anges bl.a. följande. W.H. har sedan en tunnelbaneolycka 2003, då hon ådrog sig en kraftig kompression på den nedersta kotan i bröstryggen, besvär med kraftig rörelsesmärta. På grund av detta kan hon gå maximalt 100 meter med rollator innan hon måste stanna. Hon är därför synnerligen beroende av färdtjänst. Tillståndet är kroniskt och kommer med största sannolikhet att vara resten av livet. – I kompletterande läkarintyg av E.H. anges bl.a. följande. W.H. råkade ut för en ytterligare olycka den 6 oktober 2006 då bussen hon åkte med körde ner i ett stort hål i vägen och hon fick på grund av detta mycket mer ont i ryggen. En magnetröntgen gjordes den 1 november 2006 vid vilken en kilformad kompressionsfraktur på den nedersta bröstryggskotan konstaterades. Hon har även fått en liten knyck i ryggraden på grund av frakturen. Om hon utsätter sig för skakningar som exempelvis vid resor med tunnelbanetåg eller pendeltåg förvärras tillståndet ytterligare och hon får outhärdliga smärtor i ryggen. Hon bedöms ha väsentliga svårigheter att utnyttja kommunala färdmedel på grund av sina smärtor. – Länsrättens bedömning. – Som följer av lagtexten krävs för rätt till färdtjänst att funktionshindret medför väsentliga svårigheter för den enskilde att förflytta sig på egen hand eller att resa med de allmänna kommunikationsmedlen. Att denna förflyttning eller resa inte kan genomföras obehindrat eller endast med vissa svårigheter berättigar således inte till färdtjänst. – Av utredningen i målet framkommer att W.H. tidigare haft färdtjänst. I kommunens utredning anges att hon kan ta sig till och åka med allmänna kommunikationsmedel, men att hon är i behov av färdtjänst på grund av sina ryggsmärtor. Hon har själv uppgett att hon gör tolv enkelresor med tunnelbana i månaden. Hon åker för att uträtta ärenden men är livrädd för att ramla och vågar bara åka en station. Vidare har intygande läkare uppgett att W.H. har kompressionsfraktur på den nedersta bröstryggskotan som följd av en olycka i tunnelbanan 2003 och om hon utsätter sig för skakningar som exempelvis vid resor med tunnelbanetåg eller pendeltåg förvärras tillståndet ytterligare så att hon får outhärdliga smärtor i ryggen. Mot bakgrund av det nu anförda finner länsrätten att de besvär W.H. har i dag medför att hon har sådana väsentliga svårigheter att resa med allmänna kommunikationsmedel att rätt till färdtjänst enligt 7 § lagen om färdtjänst föreligger. Vad färdtjänstnämnden anfört föranleder inte någon annan bedömning. – Överklagandet skall därför bifallas.

Färdtjänstnämnden yrkade i överklagande att kammarrätten skulle upphäva länsrättens dom och fastställa nämndens beslut att inte bevilja W.H. tillstånd till färdtjänst. Färdtjänstnämnden anförde till stöd för sin talan bl.a. följande. W.H. har i ansökan om färdtjänst uppgett att hon gör tolv "dubbelresor" i månaden med tunnelbana, vilket torde motsvara 24 enkelresor. Resorna går till olika platser inom Stockholmsområdet. Av resmålen att döma reser W.H. inte bara med tunnelbana utan också med buss och/eller pendeltåg. Hon har vidare uppgett att hon med viss svårighet klarar att resa med allmän kollektivtrafik på egen hand. Enligt överklagandet till länsrätten reser W.H. mindre frekvent än vad som anges i ansökan. Hon uppger också att hon bara kan resa med ett trafikslag, tunnelbana. Till skillnad från vad som anges i ansökan kan hon inte längre resa till olika orter inom Stockholmsområdet, utan endast en station med tunnelbana till Farsta strand. Några rimliga skäl till de ändrade uppgifterna framkommer inte, men W.H. hävdar att hon inte kan gå i trappor eftersom hon använder rollator och därför skulle det vara omöjligt för henne att resa med pendeltåg från Farsta strand. Pendeltågsstationen i Farsta strand är anpassad för funktionshindrade. Många pendeltåg har idag lågt insteg i nivå med plattformen, särskilt på den linje som trafikerar Nynäshamn – Bålsta/Kungsängen. Två av tre bussar inom den allmänna kollektivtrafiken är av låggolvstyp. Detta innebär att även personer med rullstol eller rollator ska kunna komma på och av utan att vara beroende av någon annans hjälp. De ersättningsbussar som satts in i Farsta är samtliga sänkbara bussar. Stationer och färdmedel i den övriga kollektivtrafiken såsom tunnelbana och pendeltåg är redan till största delen anpassade till funktionshindrades behov. De allmänna kommunikationerna i W.H:s närmiljö är så utformade att det är rimligt att kräva att även hon ska kunna använda dem. Det saknas belägg för att moderna färdmedel som tunnelbana och pendeltåg skulle utsätta henne för större påfrestningar på kroppen än vad som är fallet vid t.ex. bilkörning. Färdtjänstnämnden åberopar Försäkringsöverdomstolens avgörande FÖD 1991:5.

W.H. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Det har nu blivit ännu svårare för henne att åka kollektivt eftersom tunnelbanan slutat gå i Farsta och hon därför måste åka buss istället. Hon har svårt att komma upp på bussar med rollatorn och är beroende av att andra hjälper henne att lyfta upp den. Hon har dessutom fruktansvärda smärtor i sin rygg när hon är i rörelse.

W.H. gav in ett läkarintyg utfärdat av ST-läkaren G.R. daterat den 11 december 2007. Av läkarintyget framgick bl.a. följande. W.H. lider av smärtor i rygg som förvärras vid rörelse. Värken avklingar och kan vid enstaka tillfällen helt ge vika vid vila. Vid gång och stående tilltar smärtan kraftigt och efter 100 meter med rollator klarar hon på grund av smärtan inte att fortsätta utan vila. Det är svårt att nå fram till kollektivtrafikens hållplatser då det ofta kräver mer än 100 meter gång. – Smärtorna och spänningarna ger nedsatt balans, vilket omöjliggör användande av kollektivtrafik även om hon skulle få hjälp till lämplig hållplats. Behov av färdtjänst föreligger för all framtid.

Kammarrätten i Stockholm (2008-06-17, Lénberg Karlsson, Eke, Borgstedt, referent) yttrade: För rätt till färdtjänst krävs, enligt 7 § lagen om färdtjänst, att det finns ett funktionshinder som inte är tillfälligt samt att sökanden har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel.- W.H. har i ansökan om färdtjänst uppgett att hon använder rollator och att hon kan förflytta sig maximalt 100 meter med vilopaus. Hon har vidare uppgett att hon med viss svårighet klarar av att resa med allmän kollektivtrafik på egen hand och att det som framför allt är påfrestande är trängseln, trappstegen samt skakningarna vid start. – Utredningen i målet visar att W.H. har vissa besvär med att förflytta sig och att resa med allmänna kommunikationer. Hon klarar trots sina besvär att ta sig till kollektivtrafiken och reser även med denna. Kammarrätten konstaterar att det saknas grund för att anta att de påfrestningar genom trafikrörelser som W.H. kan komma att utsättas för vid färd med allmänna kommunikationsmedel skulle vara påtagligt mer kännbara än vad som skulle kunna drabba henne vid färd med färdtjänstfordon. Mot bakgrund härav och till vad som är upplyst om hur den allmänna kollektivtrafiken är utformad i W.H:s närområde finner kammarrätten det inte visat att W.H. uppfyller förutsättningarna för att få färdtjänst. Överklagandet ska därför bifallas. – Kammarrätten upphäver länsrättens dom och fastställer färdtjänstnämndens beslut.

W.H. överklagade kammarrättens dom hos Regeringsrätten och yrkade att Regeringsrätten skulle bevilja henne tillstånd till färdtjänst. Hon anförde bl.a. följande. Hon är som handikappad extremt beroende av färdtjänst. Hennes ryggsmärtor gör sig fortfarande starkt gällande och avklingar endast i viloläge. Både tunnelbanetåg och bussar orsakar mycket smärtsamma skakningar. Hon har inte på över ett år kunnat besöka sin ortoped då hon inte kunnat komma upp med sin rollator på bussarna dit, vilka inte har låggolv för påstigning. – I kompletterande inlaga framhåller W.H. att hon har fått kotfrakturer i ryggen både 2003 och 2006 på grund av olyckor vid färd med tunnelbana respektive buss.

Färdtjänstnämnden bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Resor till sjukvård berättigar till ersättning enligt lagen (1991:419) om resekostnadsersättning vid sjukresor. Den allmänna kollektivtrafikens tillgänglighet i W.H:s närmiljö är god. Den omständigheten att W.H. använder rollator vid förflyttning medför inga större hinder för henne att resa med den allmänna kollektivtrafiken. Det saknas fog för påståendet att färdmedlen skulle utsätta henne för fruktansvärda skakningar. Nämnden ifrågasätter inte att hon har ryggbesvär när hon är i rörelse, men medicinering ger avsedd smärtlindring. Nämnden anser inte att W.H. uppfyller förutsättningarna för tillstånd till färdtjänst.

Regeringsrätten (2008-12-19, Billum, Nordborg, Fernlund, Knutsson, Stenman) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 7 § lagen om färdtjänst ska tillstånd till färdtjänst meddelas för dem som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel.

När det gäller innebörden av kravet ¿väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel¿ anfördes i propositionen (prop. 1996/97:115) bl.a. följande (s. 52 och 78).

Hög ålder ska inte i sig vara ett tillräckligt kriterium för att tillstånd till färdtjänst ska kunna meddelas. Endast funktionshindret ska vara avgörande. Detta hindrar inte att en förhållandevis stor andel av de äldre blir, liksom nu, berättigade till färdtjänst. Som exempel kan nämnas att ca 60 % av alla personer som är äldre än 85 år nu har tillstånd till färdtjänst. En tredjedel av de personer som är äldre än 65 år är färdtjänstberättigade. Funktionshindret kan alltså bero på svaghet på grund av hög ålder, liksom också av sjukdom. – Avsikten är inte att vidga personkretsen i förhållande till nuvarande reglering i socialtjänstlagen. Inriktningen är tvärtom att, genom att kollektivtrafiken görs mer tillgänglig för funktionshindrade, det antal personer som behöver utnyttja färdtjänsten ska minska. Är de allmänna kommunikationerna så utformade att det är rimligt att kräva att även en funktionshindrad person ska kunna använda dem, föreligger alltså ingen rätt att få färdtjänst. Å andra sidan kommer det alltid att finnas ett antal funktionshindrade som är i behov av att färdas i särskilt anpassade fordon eller i taxibilar. – Hög ålder ska i sig inte vara ett kriterium för att färdtjänst ska tillhandahållas. Däremot kan funktionshindret naturligtvis bero på t.ex. ålder eller sjukdom.

Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande.

W.H. har tidigare haft färdtjänst. Hon var när hon i oktober 2007 fick avslag på sin ansökan om tillstånd till färdtjänst 79 år gammal. Hon använde rollator som gånghjälpmedel utomhus och kunde förflytta sig högst 100 m med vilopaus. Hon uppgav sig med viss svårighet kunna resa med allmän kollektivtrafik. Det var framför allt trängseln och startskakningarna som var påfrestande. Det var detta som orsakade att hon föll i tunnelbanan 2003 och ådrog sig kotfraktur. Hon hade fortfarande smärtor när hon var i rörelse. De avklingade bara i viloläge. Hon var efter det rädd att åka tunnelbana. – Kommunens utredare ansåg färdtjänstbehov föreligga.

Av läkarintyg den 5 november 2007, utfärdat av ortopedspecialist, framgår bl.a. att W.H. råkat ut för olyckshändelser såväl 2003 som 2006 och därvid skadat sig i ryggen. Magnetröntgen visade kompressionsfraktur och en av frakturen orsakad knyck på ryggraden. Enligt intyget hade W.H. efter det kontinuerliga kroniska smärtor i övergången bröst-ländrygg vilket gjorde att hon hade svårt att gå. Hon kunde gå högst 100 m om hon använde rollator. Om hon utsattes för skakningar förvärrades tillståndet så att hon fick outhärdliga smärtor i ryggen. Läkaren bedömde att W.H. var utomordentligt beroende av färdtjänst. – I ett ytterligare läkarintyg den 11 december 2007, utfärdat av läkare vid vårdcentral, bedömdes W.H. ha behov av färdtjänst för all framtid. Som diagnos angavs smärtor efter skelettskador på kotpelaren efter fall 2003 och 2006. Vid gång och stående tilltog smärtan kraftigt. Smärtan och därav orsakade spänningar gav nedsatt balans.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Av lagtext och förarbeten framgår att det är den enskildes funktionshinder och de svårigheter som detta orsakar som är avgörande för rätten till färdtjänst. Uttalandena i propositionen om att hög ålder i sig inte är ett kriterium för att bevilja färdtjänst innebär endast att det måste göras en individuell bedömning av funktionshindrets svårighetsgrad och att det inte gäller någon presumtion för rätt till färdtjänst vid viss ålder. Uttalandena ger inte något stöd för att funktionshinder hos en person med hög ålder ska betraktas som något naturligt eller bedömas efter andra kriterier än samma funktionshinder hos en yngre person. Ett funktionshinder hos någon med hög ålder kan dock ofta medföra större svårigheter än hos en yngre person till följd av andra hälsoproblem och allmän svaghet. Härtill kommer de risker som är förenade med fallolyckor av olika slag och den befogade oro för att ramla som många äldre därför känner. Att kollektivtrafiken anpassas för att bättre kunna utnyttjas av funktionshindrade kan visserligen medföra att behovet av färdtjänst för den som är gammal inträder senare än det annars skulle ha gjort. Färre personer behöver därmed utnyttja färdtjänst. Till slut får man dock räkna med att svårigheterna blir för stora och att det inte rimligtvis kan begäras av en person med mycket hög ålder att vederbörande ska kunna förflytta sig på egen hand eller med allmänna kommunikationer.

Regeringsrätten finner, med beaktande av vad som upplysts om de allmänna kommunikationerna i W.H:s närmiljö, att hennes rörelsehinder inte ensamt visats innebära sådana väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationer som avses i lagen om färdtjänst. De kraftiga ryggsmärtorna tillkommer emellertid. W.H. har uppgett att hennes ryggsmärtor förvärras kraftigt vid rörelse och skakningar och bara avklingar i vila. Dessa uppgifter har inte ifrågasatts av de intygsskrivande läkarna och framstår inte som orimliga. De bör därför godtas. Tillsammans får dessa funktionshinder anses medföra sådana väsentliga svårigheter för W.H. att förflytta sig att det inte är rimligt att vägra henne tillstånd till färdtjänst. Hennes överklagande ska därför bifallas. Det ankommer på färdtjänstnämnden att besluta om närmare föreskrifter.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och fastställer länsrättens domslut.

Föredraget 2008-11-26, föredragande Lindman, målnummer 6911-07 (I) och 4671-08 (II)