Regeringsrätten referat RÅ 2008 ref. 90

Court
Regeringsrätten
Reference
RÅ 2008 ref. 90
Målnummer
494-08
Avdelning
1
Avgörandedatum
2008-11-17
Rubrik
Reglerna om medlemskap i en arbetslöshetskassa har ansetts inte utgöra hinder mot att en arbetslös medlem behåller sitt medlemskap när hon arbetat utomlands och varit ansluten till arbetslöshetsförsäkringen där.
Lagrum
•  3 §, 4 §, 6 § och 7 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring
•  Artikel 4.1 g och artikel 13.1-2 a rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen
•  34 § lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor

Akademikernas erkända arbetslöshetskassa (nedan kallad arbetslöshetskassan) vidhöll vid omprövning den 14 juli 2004 sitt tidigare beslut om att L.G. var berättigad till ersättning enligt grundförsäkringen från och med den 3 april 2002. Arbetslöshetskassan motiverade beslutet enligt följande. L.G. blev medlem i arbetslöshetskassan den 1 maj 1996. Av intyg E 301 framgår att L.G. har arbetat för en spansk arbetsgivare under perioden den 21 augusti 2001 till den 31 mars 2002. Hon var arbetslöshetsförsäkrad i Spanien under samma tid. L.G. omfattas inte av undantagen i Inspektionens för Arbetslöshetsförsäkringen (IAF) föreskrifter om bibehållet medlemskap under arbete utomlands. Detta innebär att hon har brutit sin svenska försäkringstillhörighet i augusti 2001 då hon började arbeta för den spanska arbetsgivaren. Enligt rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (nedan kallad EG-förordningen) skall man omfattas av försäkringen i det land man är anställd för att arbeta. Man skall endast omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat. Detta gäller oavsett om man under utlandsvistelsen valt att kvarstå som medlem i den svenska arbetslöshetskassan. Enligt huvudregeln måste den som har arbetat i ett annat EU/EES-land och som återvänder till Sverige ha ett arbete för att återigen omfattas av den svenska arbetslöshetsförsäkringen. För att omfattas av den frivilliga inkomstrelaterade försäkringen krävs att personen söker och beviljas inträde i en arbetslöshetskassa. L.G:s arbete i Spanien upphörde den 31 mars 2002. Hennes ansökningshandlingar inkom till arbetslöshetskassan den 26 mars 2004. L.G. kan enligt artikel 71 EG-förordningen anses vara en s.k. oäkta gränsarbetare och kan som sådan åter omfattas av svensk arbetslöshetsersättning utan att arbeta. Medlemskap kan enligt lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor, LAK, beviljas tidigast från och med den första i den kalendermånad ansökan om inträde eller ersättning inkom till arbetslöshetskassan. Således kan L.G. åter anses omfattad av svensk försäkring från och med den 1 mars 2004. Det faktum att L.G. har valt att kvarstå i arbetslöshetskassan under tiden hon har arbetat för en spansk arbetsgivare ändrar inte denna bedömning. Vid ansökningstillfället den 11 februari 2004 omfattades L.G. inte av svensk arbetslöshetsförsäkring. L.G. kan därmed inte få ersättning enligt inkomstbortfallsförsäkringen. L.G. uppfyller arbetsvillkoret. Hon har därmed rätt till ersättning enligt grundförsäkringen.

L.G. överklagade arbetslöshetskassans beslut hos länsrätten och yrkade att beslutet skulle upphävas samt att hon skulle beviljas inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning från och med den 1 april 2002, alternativt från och med den 3 april 2002. Hon anförde bl.a. följande. Det är omöjligt att åter söka om inträde i något när man inte vet om man har åkt ur. Beviset för att hon inte var medveten om detta är att hon var noga med att se till att medlemsavgiften till arbetslöshetskassan regelmässigt blev betald när hon arbetade utomlands. Ingen betalar ju avgift till en försäkring som inte är giltig. Det är möjligt att hon inte visste tillräckligt, men hon har handlat efter bästa förstånd. Hon har heller inte ansökt om medlemskap i eller betalat avgift till någon annan arbetslöshetskassa än den svenska såvitt hon vet. Hon var i god tro när hon utgick från att allt var i sin ordning när hon hade anmält sig på arbetsförmedlingen med detsamma efter ankomsten till Sverige från arbetet i utlandet.

Arbetslöshetskassan anförde bl.a. följande. L.G. kunde betraktas som en oäkta gränsarbetare varför hon kunde beviljas inträde i arbetslöshetskassan den 1 mars 2004. L.G. hade inte en obruten försäkringsperiod under tolv månader varför hon inte uppfyllde medlemsvillkoret. Hon uppfyllde arbetsvillkoret och beviljades ersättning med grundbeloppet från den 3 april 2002. För den tid L.G. har arbetat i Spanien skall hon omfattas av den spanska arbetslöshetsförsäkringen enligt artikel 13 EG-förordningen. När den som har arbetat utomlands återvänder krävs att denne ånyo ansöker om inträde i en arbetslöshetskassa för att vara försäkrad för inkomstrelaterad ersättning. För en obruten försäkringsperiod krävs att den sökande återkommer till Sverige och ansöker om inträde senast månaden efter det att försäkringen upphörde i arbetslandet. L.G:s försäkringsperiod i Spanien upphörde den 31 mars 2002. Hennes ansökan om ersättning inkom till arbetslöshetskassan den 26 mars 2004. Medlemskap beviljas tidigast från den första i den kalendermånad ansökan om inträde eller ersättning kom in till arbetslöshetskassan. L.G. kan återigen anses omfattad av svensk försäkring från och med den 1 mars 2004. Av handlingarna har inte framkommit att L.G. före eller under utlandsvistelsen har varit i kontakt med arbetslöshetskassan. Arbetslöshetskassan har därmed inte haft möjlighet att informera henne närmare om reglerna kring utlandsarbete.

Länsrätten i Stockholms län (2007-04-27, ordförande Nilsson) redogjorde för tillämpliga bestämmelser och yttrade: Av utredningen i målet framgår sammanfattningsvis följande. L.G. har under perioden den 21 augusti 2001 till den 31 mars 2002 varit anställd som arbetsterapeut och arbetat på Teneriffa i Spanien. Av blankett E 301 framgår att hon under ovan nämnda period har varit försäkrad på grund av arbete i Spanien. L.G. har därefter innehaft en tidsbegränsad säsongsanställning under perioden den 29 augusti 2002 till den 8 september 2002 på Grand Hotel Djerba i Tunisien. Under perioderna den 1 juli 2002 till den 5 juli 2002 samt den 8 juli 2002 till den 2 augusti 2002 har hon arbetat i Staffanstorps kommun. L.G. anmälde sig den 3 april 2002 på arbetsförmedlingen. Hennes ansökningshandlingar inkom till arbetslöshetskassan den 26 mars 2004. L.G. har åter beviljats medlemskap i arbetslöshetskassan från och med den 1 mars 2004. Hon har under hela sin vistelse utomlands betalat medlemsavgift till arbetslöshetskassan. – Länsrätten gör följande bedömning. – Frågan i målet är huruvida L.G. har rätt till inkomstrelaterad ersättning från och med den 3 april 2002. Enligt huvudregeln i artikel 13 EG-förordningen skall personer för vilka EG-förordningen gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. Vidare gäller att den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna medlemsstats lagstiftning. Härav följer att L.G. utförsäkrades ur den svenska arbetslöshetsförsäkringen i samband med att hon påbörjade sin anställning i Spanien. Av artikel 67.3 EG-förordningen följer att den som återvänder till Sverige efter att ha arbetat i ett annat EU- eller EES-land och ansöker om arbetslöshetsersättning måste ha arbetat i Sverige i sådan omfattning som krävs enligt svensk lag för att han eller hon skall ha rätt att inträda i arbetslöshetskassan. Vilka dessa krav är regleras i 34 § LAK. Från denna regel finns dock undantag i artikel 71 EG-förordningen rörande s.k. äkta och oäkta gränsarbetare. L.G. har av arbetslöshetskassan ansetts vara en s.k. oäkta gränsarbetare. Länsrätten finner inte anledning att frångå denna bedömning. – Av artikel 71 EG-förordningen framgår att en s.k. oäkta gränsarbetare som blir helt arbetslös och som anmäler sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen inom den medlemsstats territorium där han är bosatt eller som återvänder till detta territorium skall få förmåner enligt denna stats lagstiftning som om han senast hade varit anställd där. Denna undantagsbestämmelse innebär att den som omfattas av bestämmelsen inte behöver arbeta i Sverige på nytt för att få inträde i den svenska arbetslöshetsförsäkringen. – Av IAF:s föreskrift framgår att om en person som omfattas av artikel 71.1 a) ii eller b) ii skall få sin rätt till arbetslöshetsersättning prövad enligt svensk lagstiftning och har rätt till arbetslöshetsersättning i Sverige har denna person rätt till inträde i den arbetslöshetskassa vars verksamhetsområde närmast motsvarar den sysselsättning han eller hon hade i arbetslandet. Länsrätten finner att L.G. har lämnat den svenska arbetslöshetsförsäkringen då hon började arbeta i Spanien och fick tillgång till detta lands arbetslöshetsförsäkring. Att hon har fortsatt att betala ersättning till den svenska arbetslöshetskassan under den tid hon har arbetat i Spanien medför ingen annan bedömning. – Arbetslöshetskassan har bedömt att L.G. omfattas av undantaget i artikel 71.1 b) ii i EG-förordningen och har beviljat henne inträde i arbetslöshetskassan från och med den 1 mars 2004. Hon har även beviljats arbetslöshetsersättning enligt grundförsäkringen från och med den 3 april 2002. För att L.G. skall vara berättigad till inkomstrelaterad ersättning krävs enligt 7 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, ALF, att hon i anslutning till ansökan om inträde i arbetslöshetskassan har varit försäkrad i ett annat EU-land eller i den svenska arbetslöshetsförsäkringen under minst tolv månader oavbrutet. L.G:s försäkringstid i Spanien upphörde den 31 mars 2002 och hon har därefter inte varit försäkrad förrän den 1 mars 2004. Mot denna bakgrund kan L.G. inte beviljas ersättning enligt inkomstbortfallsförsäkringen. Arbetslöshetskassan har därmed haft fog för sitt beslut. Överklagandet skall således avslås. – Länsrätten avslår överklagandet.

L.G. fullföljde sin talan hos kammarrätten och anförde som skäl bl.a. följande. Hon har under utlandsvistelsen betalat sin medlemsavgift. Hon har inte fått något beslut om att hon blivit utesluten. Eftersom hon hela tiden uppfattat sig som medlem ansökte hon inte om återinträde.

Arbetslöshetskassan bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Med beaktande av artikel 13.1 och 13.2 rådets förordning (EEG) 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen måste medlemsvillkoret i 7 § ALF innebära att den sökande oavbrutet och i anslutning till ansökan om ersättning skall ha tillhört den svenska inkomstbortfallsförsäkringen då svensk lagstiftning är tillämplig, eller försäkringssystemet mot arbetslöshet i ett annat land vars lagstiftning pekats ut av förordningens lagvalsregler. Detta är en tvingande lagstiftning som skall tillämpas i Sverige. Förordning 1408/71 innebär att den som omfattas av spansk lagstiftning varken omfattas av den svenska grund- eller inkomstbortfallsförsäkringen. L.G:s försäkringstillhörighet i Sverige, oberoende av att hon erlagt medlemsavgift till kassan, upphörde att gälla när hon började arbeta i Spanien. Eftersom inkomstbortfallsförsäkringen är en frivillig försäkring krävs, för att åter omfattas av den svenska försäkringen, en skriftlig ansökan. L.G:s spanska försäkringsperiod upphörde den 31 mars 2002. Hennes ansökningshandlingar inkom till kassan först den 26 mars 2004. Hon kan omfattas av den svenska inkomstbortfallsförsäkringen tidigast från den 1 mars 2004. Kassan hemställde om att kammarrätten skulle inhämta yttrande från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF).

Kammarrätten i Stockholm (2007-11-15, Jansson, Åberg, Arnljots, referent) yttrade: Enligt 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall rätten tillse att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Kammarrätten finner inte skäl att inför avgörandet av målet inhämta yttrande från IAF och avslår kassans yrkande härom. – I 7 § ALF stadgas att ersättning enligt inkomstbortfallsförsäkringen lämnas till den som varit medlem i en arbetslöshetskassa under minst tolv månader, under förutsättning att medlemmen efter det senaste inträdet i kassan uppfyllt arbetsvillkoret enligt 12-14 a §§. – Av 37, 40 och 45 §§ lagen om arbetslöshetskassor följer att ett medlemskap i en kassa kan upphöra antingen genom att kassans styrelse utesluter en medlem, att medlemmen själv skriftligen begär utträde eller att medlemmen inte betalar medlemsavgiften till kassan. – Kammarrätten gör följande bedömning. – I målet är ostridigt att L.G. erlagt medlemsavgifter i kassan sedan maj 1996. Hon har under perioden september 2001 – mars 2002 arbetat i annat EU-land. Kassans styrelse har emellertid inte fattat något beslut om uteslutning av henne med anledning härav. Inte heller har hon frivilligt utträtt ur kassan. Eftersom hon kontinuerligt har betalat medlemsavgiften finns inte stöd för att anse att hon har trätt ut ur kassan på grund av utebliven betalning av medlemsavgiften. Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda eller egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen innehåller inte någon bestämmelse som innebär att medlemskapet skall anses ha upphört på grund av att L.G. arbetat i Spanien. – Kammarrätten finner därför att L.G. vid tidpunkten för ansökan om ersättning varit medlem i kassan under minst tolv månader. Det saknas därför skäl att på den grund som åberopats av kassan avslå hennes ansökan om inkomstrelaterad ersättning. Den omständigheten att hon enligt förordningen 1408/71 inte omfattats av den svenska försäkringen under den tid hon utfört arbete i Spanien föranleder ingen annan bedömning. Överklagandet skall därför bifallas i enlighet härmed och målet visas åter till kassan för vidare handläggning rörande L.G:s rätt till ersättning enligt inkomstbortfallsförsäkringen. – Kammarrätten avslår yrkandet om att inhämta yttrande från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen. – Kammarrätten upphäver underinstansernas avgöranden och visar målet åter till arbetslöshetskassan för prövning av L.G:s rätt till inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning.

IAF överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och fastställa länsrättens dom. IAF anförde bl.a. följande. Frågan i målet är om den som tar arbete i ett annat EU/EES-land och omfattas av det landets försäkring, men samtidigt kvarstår som medlem i svensk arbetslöshetskassa, måste ansöka om inträde i kassan på nytt vid hemkomsten för att få tillgång till den svenska inkomstbortfallsförsäkringen. Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen har till syfte att samordna bl.a. arbetslöshetsförsäkringssystemen inom EU. Förordningen innehåller regler för bestämmande av tillämplig lagstiftning för den som omfattas av dess personkrets. Dessa bestämmelser utgör ett fullständigt system av lagvalsregler som får den verkan att den nationella lagstiftaren undandras behörigheten att fastställa omfattningen av och villkoren för tillämpningen av den nationella lagstiftningen, både i fråga om den personkrets på vilken den är tillämplig och i fråga om dess territoriella tillämpningsområde (EG-domstolens dom den 11 november 2004 i mål C-372/02, punkt 18). Av artikel 13.1 förordningen följer att en arbetstagare inom EU/EES-området kan omfattas av endast ett lands lagstiftning. Av artikel 13.2 a följer huvudregeln att den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium är hänvisad till det landets arbetslöshetsförsäkring. Förordningens artikel 71 utgör en särskild regel om tillämplig lagstiftning. Enligt artikel 71.1 b ii ska den som anses vara s.k. oäkta gränsarbetare eller sällanhemvändare, som är helt arbetslös och under sin senaste anställning var bosatt i ett annat land än arbetslandet, få arbetslöshetsersättning i bosättningslandet som om han eller hon senast hade varit anställd där. – Medlemsvillkoret i 7 § ALF innebär, i beaktande av förordningens regler om tillämplig lagstiftning, att den sökande oavbrutet har omfattats av den svenska inkomstbortfallsförsäkringen under åtminstone tolv månader. För detta ändamål kan även försäkrade perioder som har fullgjorts i andra EU-länder som ligger i anslutning till inträdet i den svenska inkomstbortfallsförsäkringen tillgodoräknas enligt artikel 67 i förordningen. L.G. har enligt intyg E 301 omfattats av den spanska arbetslöshetsförsäkringen när hon arbetade i Spanien mellan september 2001 och mars 2002. Till följd av reglerna om tillämplig lagstiftning i förordning 1408/71 har hon lämnat den svenska arbetslöshetsförsäkringen på grund av detta arbete, oaktat att hon fortsatt vara medlem i en svensk arbetslöshetskassa. Artikel 71 i förordning 1408/71 har bedömts vara tillämplig när L.G. lämnat sin anställning i Spanien. Därmed har svensk lagstiftning varit tillämplig från denna tidpunkt. L.G. uppfyller dock inte den sammanhängande tid som försäkrad som krävs för rätt till inkomstrelaterad ersättning. – Till följd av kammarrättens tillämpning kan den som, i strid med nationella regler om medlemskap i arbetslöshetskassa och gemenskapsrättliga regler om tillämplig lagstiftning, kvarstår som medlem i en svensk arbetslöshetskassa under arbete i annat EU-land upprätthålla sin status i den svenska inkomstbortfallsförsäkringen, trots att denne får tillgång till arbetslöshetsförsäkringen i en annan medlemsstat på grund av detta arbete. Om personen i fråga väljer att ansöka om arbetslöshetsersättning i den svenska inkomstbortfallsförsäkringen, kan denne beviljas detta utan att på nytt uppfylla svensk arbetslöshetskassas villkor för inträde eller anslutning, oberoende av om artikel 71 i förordningen är tillämplig. Medlemsperioden kan beaktas för ett medlemsvillkor oavsett om personen i fråga har omfattats av arbetslöshetsförsäkringen i ett annat land sedan inträde eller anslutning senast beviljades. Denna tillämpning medger att den som utför arbete i ett annat EU-land, och som underlåter att underrätta arbetslöshetskassan om detta och fortsätter att erlägga medlemsavgiften till kassan, kan upprätthålla sin status i den svenska inkomstbortfallsförsäkringen under en i princip obegränsad tid. Den som i enlighet med gällande regler lämnar sin svenska arbetslöshetskassa vid arbete i annat EU-land måste däremot uppfylla villkoren för inträde i svensk arbetslöshetsförsäkring när detta arbete upphör för att få sin rätt till arbetslöshetsersättning prövad av en svensk arbetslöshetskassa. Om artikel 71.1 a ii eller b ii är tillämplig, medges undantag från dessa villkor, men den sökande måste likväl lämna en skriftlig ansökan om inträde i eller anslutning till en arbetslöshetskassa för att få tillgång till den svenska inkomstbortfallsförsäkringen. För att inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning ska kunna utgå krävs därtill att den sökande i anslutning till ansökan om inträde sammanhängande varit försäkrad i ett annat EU-land eller i den svenska inkomstbortfallsförsäkringen under minst tolv månader. Den tillämpning som anvisas i kammarrättens dom får således konsekvensen att den som handlar i enlighet med nationella regler om medlemskap i arbetslöshetskassa och gemenskapsrättsliga regler om tillämplig lagstiftning hamnar i en sämre ställning än den som i strid med dessa regler upprätthåller sitt medlemskap i svensk arbetslöshetskassa vid arbete i ett annat EU-land. En sådan tillämpning strider mot principen om likabehandling och åsidosätter den enskildes rättssäkerhet.

L.G. bestred bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (2008-11-17, Heckscher, Eliason, Nord, Kindlund, Lundin) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 3 § första stycket ALF har endast personer som i Sverige uppfyller ersättningsvillkoren enligt lagen rätt till ersättning, om inte något annat följer av förordningen 1408/71.

Arbetslöshetsförsäkringen består av en grundförsäkring och en inkomstbortfallsförsäkring (4 § ALF). Ersättning enligt grundförsäkringen lämnas till den som inte är medlem i en arbetslöshetskassa, eller är medlem i en arbetslöshetskassa men inte uppfyller de villkor som gäller för rätt till en inkomstrelaterad ersättning (6 §). Ersättning enligt inkomstbortfallsförsäkringen lämnas enligt 7 § till den som varit medlem i en arbetslöshetskassa under minst tolv månader, under förutsättning att medlemmen efter det senaste inträdet i kassan uppfyllt arbetsvillkoret enligt 12-14 a §§ (medlemsvillkor).

Av artikel 4.1 g i förordningen 1408/71 framgår att förordningen gäller all lagstiftning om förmåner vid arbetslöshet. Enligt artikel 13.1 ska personer för vilka förordningen gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. Av artikel 13.2 a framgår att den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium ska omfattas av denna medlemsstats lagstiftning.

L.G. arbetade under perioden den 21 augusti 2001 – den 31 mars 2002 som anställd i Spanien och återvände till Sverige efter denna period. Av intyg E 301, utfärdat av spansk myndighet, följer att hon under perioden fullgjort försäkringsperiod som anställd enligt spansk lagstiftning. Hon har sedan den 1 maj 1996 varit medlem i Akademikernas erkända arbetslöshetskassa (AEA) och fortsatte att betala avgiften till AEA under tiden hon arbetade i Spanien. I anslutning till att hon kom tillbaka till Sverige och upphörde att vara yrkesverksam i Spanien anmälde hon sig på arbetsförmedlingen den 3 april 2002. I en ansökan som kom in till AEA den 26 mars 2004 begärde hon ersättning fr.o.m. den 3 april 2002.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

För att få försäkringsskydd för inkomstbortfall krävs enligt 7 § ALF att den enskilde varit medlem i kassan under minst tolv månader, under förutsättning att ett arbetsvillkor är uppfyllt. Detta mål rör endast frågan om L.G. uppfyller medlemsvillkoret, inte arbetsvillkoret.

En grundförutsättning för inkomstbortfallsförsäkringen är alltså medlemskap i en arbetslöshetskassa. En sådan kassa är en förening för vars bildande och verksamhet det finns närmare bestämmelser i lagen om arbetslöshetskassor. Enligt 34 § den lagen har var och en rätt att bli medlem som uppfyller villkoren i kassans stadgar om arbete inom kassans verksamhetsområde. Därtill kommer några ytterligare krav som inte är aktuella i detta mål. Lagen innehåller också särskilda regler om medlemskapets upphörande, om uteslutning av medlem och om medlems rätt till utträde. Kassorna intar en självständig föreningsrättslig ställning.

I 7 § ALF anges visserligen att endast den som är medlem i en arbetslöshetskassa kan få försäkringsskydd i form av inkomstbortfallsförsäkring. Som nyss sagts kan emellertid också konstateras att arbetslöshetskassorna och frågan om medlemskap i dessa är självständigt reglerad i förhållande till frågan om försäkringsskydd. Som reglerna är konstruerade finns det därför inte något hinder för den enskilde att vara medlem i en arbetslöshetskassa, även om medlemskapet av någon anledning inte skulle medföra rätt till försäkringsskydd.

I förordning 1408/71 finns tydliga s.k. lagvalsregler. Enligt dessa har L.G. under sitt arbete i Spanien omfattats av endast spansk försäkringslagstiftning. Enligt förordningen upphörde således hennes svenska försäkringsskydd när hon började arbeta i Spanien. Om detta också innebar att hennes medlemskap i kassan upphörde är en associationsrättslig fråga som inte omfattas av regleringen i förordningen.

Som kammarrätten konstaterat finns i lagen om arbetslöshetskassor inte några regler av innebörd att ett medlemskap skulle upphöra utan att ett särskilt beslut om detta fattas av kassan. I målet är ostridigt att något sådant beslut inte fattats. I målet har inte heller påståtts eller annars kommit fram att det skulle föreligga någon skyldighet för en enskild medlem att upplysa sin kassa om att denne avser att arbeta utomlands. Inte heller finns någon regel om att ett medlemskap skulle kunna upphöra automatiskt när en medlem arbetar i ett annat land eller ansluts till ett annat lands socialförsäkringssystem.

Vad gäller likabehandlingsprincipen bygger klagandens argumentation på en jämförelse med situationen att någon handlar i strid med svenska regler och gemenskapsrättsliga principer och situationen att någon handlar i enlighet med dessa regler och principer. Vad ovan anförts innebär dock att den första situationen inte föreligger i målet.

Det nu sagda leder till slutsatsen att L.G. måste anses ha upprätthållit sitt medlemskap i AEA under den tid hon arbetat i Spanien. Vid sådant förhållande och då, som tidigare sagts, arbetsvillkoret inte är i fråga i målet ska frågan om förutsättningarna i övrigt föreligger för henne att få ersättning prövas av arbetslöshetskassan. Överklagandet ska därför avslås.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

Föredraget 2008-09-17, föredragande K. Dunnington, målnummer 494-08