Svea hovrätt referat RH 1994:24

Court
Svea hovrätt
Reference
RH 1994:24
Målnummer
B3139-93
Avdelning
5
Avgörandedatum
1994-02-25
Rubrik
Förberedelse till människorov m.m. ("Wallenbergärendet"); frågor om bevisvärdering, faran för det planerade brottets fullbordan, frivilligt tillbakaträdande, innebörden av begreppet hjälpmedel enligt 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken samt medverkan till brott på grund av tvång.
Lagrum
23 kap. 2 §, 3 § och 5 § brottsbalken
Rättsfall
•  NJA 1962 s. 56
•  NJA 1960 s. 442
•  NJA 1981 s. 1057

Åklagaren yrkade ansvar på M.S., A.S., O.R., A.C. och O.V. för förberedelse till människorov och på M.S., A.S. och O.V. för olovlig befattning med smuggelgods enligt följande gärningsbeskrivningar:

Förberedelse till människorov

M.S., O.V., A.S., O.R. och A.C. har tillsammans med andra personer beslutat att bortföra P.W. med uppsåt att öva utpressning avseende 10 miljoner USD och har med uppsåt att utföra och främja brottet under tiden sommaren 1992  -  26 augusti 1993 i bl.a. Stockholms och Värmdö kommuner mottagit pengar som förlag för brottet eller anskaffat, förvarat, fortskaffat och/eller tagit annan dylik befattning med vapen (en handgranat, en revolver och en pistol), handbojor, tape, kikare, kartor, dykarutrustning, en s.k. undervattensmoped, en trälåda att förvara pengarna i, tält, sovtäcken, kamouflagekläder, våtdräkt, hacka, spade, såg, båtar, div. tillbehör till båt, presenningar, finska registreringsskyltar, translator, walkie-talkies, självsökande radio, mobiltelefon och röstförvrängare jämte tillbehör till föremålen. Faran för brottets fullbordan har ej varit ringa.

M.S. har sålunda som förlag mottagit i vart fall 23 000 kr för att anskaffa båtar  -  en kabinbåt och en mindre båt  -  anskaffat båtarna, anskaffat eller i vart fall mottagit, förvarat och fortskaffat förenämnda vapen och handbojor, anskaffat tält, sovtäcken, våtdräkt, kamouflagekläder, hacka spade, såg, finska registreringsskyltar, walkie-talkies, självsökande radio, mobiltelefon och en trälåda att förvara pengarna i, varjämte han tillsammans med A.S. har rekognoserat och på en karta markerat platser av betydelse för överlämnandet av penningsumman.

O.V. har rekognoserat öar och utfört transporter med den förenämnda mindre båten och genom att fortskaffa och utnyttja (för att simulera ett vägarbete) hackan och spaden tagit befattning med dessa föremål samt har gemensamt med gärningsmännen innehaft och medfört förenämnd övrig utrustning.

A.S. har monterat och kontrollerat dykarutrustningen och undervattensmopeden (vilken han för övrigt tidigare har målat om med en mörk färg) och har tillsammans med M.S. rekognoserat och på en karta markerat platser av betydelse för överlämnandet av penningsumman samt har gemensamt med medgärningsmännen innehaft och medfört förenämnd övrig utrustning.

O.R. och A.C. har som förlag mottagit i vart fall 51 USD och 1 300 kr respektive 190 USD och har gemensamt med medgärningsmännen innehaft och medfört utrustningen. De har i vart fall varit de övriga gärningsmännen behjälpliga genom att upprätta en lägerplats på en ö och ställa sin chafförskompetens till förfogande.

Olovlig befattning med smuggelgods

En militär dykarutrustning och en modifierad ursprungligen militär s.k. undervattensmoped har i strid med införselförbud eller avgiftsplikt införts till Sverige från Ryssland utan att detta givits tillkänna hos tullmyndighet.

M.S. och O.V. har i augusti 1993 fraktat eller låtit frakta utrustningen i en M.S. tillhörig personbil till en lägenhet i Frescati. M.S. har burit utrustningen från bilen till lägenheten, A.S. har bl.a. i lägenheten i Frescati dolt och förvarat godset. M.S., O.V. och A.S. har insett eller i vart fall haft skälig anledning att anta att godset varit föremål för varusmuggling.

M.S. erkände gärningarna. Han bestred ansvar för förberedelse till människorov eftersom faran för brottets fullbordan hade varit ringa och eftersom han frivilligt hade tillbakaträtt.

A.S. förnekade förberedelse till människorov eftersom han aldrig hade haft avsikt att begå brott. Han förhindrade dessutom att brottet begicks. A.S. medgav att han hade befattat sig med det påstådda smuggelgodset men bestred ansvar eftersom han därmed inte hade begått brottslig gärning.

O.V. förnekade båda brotten. Han uppgav att han reste till Sverige för att ha semester och söka affärskontakter. Han hade aldrig för avsikt att delta i brottslighet.

O.R. och A.C. förnekade brott. Sammanfattningsvis invände de mot åtalet att de aldrig hade haft för avsikt att begå brott och att de  -  när de förstod att ett brott planerades  -  bidrog till att brottet inte kom till stånd.

Nacka tingsrätt (1993-11-23, rådmannen Lars Qwist samt nämndemännen Sven Esplund, Inga-Lisa Dahlbäck och Bertil Jansson) dömde M.S. för förberedelse till människorov och olovlig befattning med smuggelgods i enlighet med åtalen till fängelse sex år samt ogillade åtalen mot övriga personer.

Tingsrätten anförde i domskälen: Den huvudsakliga utredningen i målet är uppgifter som de tilltalade själva lämnat. Det har inte varit möjligt för tingsrätten att på grundval av dessa uppgifter bilda sig en entydig uppfattning om vad som hänt. Det finns inte något klart händelseförlopp som kan läggas till grund för bedömningen av om de tilltalade gjort sig skyldiga till brott.

Det står klart att det för M.S. varit en viktig del av brottsplanen att de som utsågs att utföra den informerades selektivt. Var och en skulle bara informeras om sin del av den. Riskerna skulle annars vara alltför stora.

Tingsrätten fäster mot den bakgrunden tilltro till O.V:s, A.S:s, A.C:s och O.R:s försäkran att de när de kom till Sverige inte kände till det brott som M.S. planerade och att ingen av dem någonsin haft för avsikt att deltaga i förberedelserna till ett människorov.

Det är också utrett att de när de fick reda på M.S:s planer tagit avstånd från brottet men att de av olika skäl inte omedelbart kunnat dra sig ur.

O.V. har inte vetat vilka han har haft att göra med och har på grund av den höga lösensumman fruktat att någon brottsorganisation låg bakom det planerade brottet. Han har fruktat för sitt eget liv och har velat avvakta händelseutvecklingen. Han har uppgivit att han informerats av M.S. och att han på dennes uppdrag vidarebefordrat informationen till A.C.. Tingsrätten tror på hans försäkran att han inte vågat göra något annat och att hans avsikt inte varit att medverka i förberedelse eller stämpling till människorov.

A.S., A.C. och O.R. har inte heller vetat vilka som varit inblandade och som de har haft att göra med. A.S. har bott i Frescati och A.C. och O.R. på öar i skärgården. Tingsrätten tror på deras försäkran att de inte velat medverka i brott men att de inte vågat agera förrän de träffades och att det inte skedde förrän den 23 augusti då M.S. skjutsade A.S. och A.C. till Stavnäs vinterhamn där de träffade O.C..

Tingsrätten finner sålunda det inte styrkt att O.V., A.S., A.C. och O.R. medverkat i förberedelse till människorov och åtalet mot dem skall ogillas.

M.S. har uppgivit att han fått pengar av en person vid namn X. i S:t Petersburg. Han betraktade pengarna som arvode för utvecklandet av ett gemensamt affärsprojekt i Östländerna och gjorde av med pengarna på att betala gamla skulder. X. betraktade pengarna som ett lån och krävde återbetalning. M.S. kunde inte betala och råkade i beroendeställning. Han försökte hålla sig undan men hittades snart av två män som förklarade att han skulle kontaktas av en person som han kände. X. kontaktade honom och han fick i uppdrag att utvärdera kidnappningen av någon förmögen person. Valet föll på P.W.. M.S:s avsikt var att begränsa sin medverkan till att enbart planera brottet men fick i uppdrag att också sköta förhandlingarna om lösensumman. Den slutliga planeringen av hur bortrövandet skulle ske har inte färdigställts. M.S. fick till slut klart för sig att P.W. skulle kunna komma till skada och ville inte själv medverka i brottet. Han beslöt sig för att själv dra sig ur men var rädd för sin och sin familjs säkerhet om han omintetgjorde möjligheterna för andra att fullfölja brottet.

Det finns inte någon anledning att betvivla M.S:s uppgift att han råkat i beroendeställning och planerat brottet på andras uppdrag och att han velat dra sig ur när han insåg konsekvenserna. Han har inte själv vidtagit någon åtgärd för att förhindra att brottet skulle komma att fullbordas och han skall på de grunder som åklagaren angivit i stämningsansökan dömas för förberedelse till människorov och olovlig befattning med smuggelgods.

M.S. är också åtalad för framkallande av fara för annan men utredningen i målet räcker inte för att fälla M.S. för detta brott.

A.S. är åtalad för olovlig befattning med smuggelgods. Han har uppgivit att han kontaktat KGB i Sotji och fått besked att dykarutrustningen inte var militärmateriel. Det är inte visat att den uppgiften är felaktig. Det är heller inte visat att A.S. haft anledning efterforska om undervattensmopeden förts in till Sverige utan att moms erlagts. Åtalet skall därför ogillas.

Det är inte styrkt att O.V. tagit befattning med undervattensmopeden. Åtalet för olovlig befattning med smuggelgods skall därför ogillas.

Åklagaren och M.S. fullföljde talan.

Åklagaren yrkade att M.S. skulle dömas till längre fängelsestraff samt att åtalen mot övriga skulle bifallas.

M.S. yrkade frikännande eller i vart fall strafflindring.

Svea hovrätt (1994-02-25, hovrättslagmannen Christer Rune, hovrättsrådet Mats Jender, referent, t.f. hovrättsassessorn Ulrika Hansson samt nämndemännen Rune Schneider och Uno Welen) ändrade tingsrättens dom i fråga om M.S. endast så att påföljden bestämdes till fängelse fyra år. I fråga om A.S., O.R. och A.C. fastställde hovrättens majoritet tingsrättens domslut; A.S. (Rune, Jender och Welen) samt O.R. och A.C. (Rune, Jender, Hansson och Welen). Hovrättens dom behandlar inte åklagarens vadetalan beträffande O.V. eftersom denne uteblev från huvudförhandlingen.

I domen anförde hovrätten bl.a. följande.

1 Inledning

På kvällen den 23 augusti 1993 kallades polis till finansmannen P.W.s bostad Breviks gård på Värmdö. Det var P.W.s gårdskarl som hade tillkallat polis eftersom fyra okända personer uppförde sig märkligt utanför grinden. De fyra personerna var M.S. som är svensk medborgare samt ryska medborgarna A.S., O.R. och A.C..

M.S. är av polskt ursprung och kom till Sverige år 1975. Han är gift och har två barn. Han har sysslat med affärer i olika branscher och under 1980-talet hade han god ekonomi. I början av 1990 gick rörelsen sämre och han gjorde flera resor till Ryssland för att undersöka möjligheterna att göra affärer där.

A.S., O.R. och A.C. kommer från Sotji vid ryska Svartahavskusten. De känner varandra sedan flera år och är mycket nära vänner. A.S. är 14 år äldre än O.R. och A.C. och utgör något av en ledargestalt för dem; en roll som även A.S. framhållit.

När polis kommit till platsen överlämnades M.S. av de andra. Polisen kunde konstatera att det runt M.S:s hals fanns märken som tydde på att en snodd eller liknande hade dragits till runt halsen. Han hade vidare ett blödande sår i huvudet och var belagd med handfängsel. A.S. överlämnade en del vapen till polisen, nämligen en revolver, en tårgaspistol samt en handgranat. Polisen grep de fyra personerna och beslag gjordes, dels omedelbart på platsen hos personerna och i M.S:s personbil och dels senare i M.S:s bostad.

Vid förhör kom det fram att A.S. hade kommit till Sverige den 11 augusti 1993 samt O.R. och A.C. den 20 augusti 1993. Det visade sig vidare att det fanns en plan att med våld bortföra P.W. men att operationen hade avbrutits senast genom händelserna utanför dennes bostad. Ytterligare beslag gjordes, bl.a. av en fritidsbåt (en träsnipa). I båten fanns bl.a. en dykarutrustning med andningsaggregat m.m. och en s.k. undervattensmoped.

Utrustningen var rysk och dykaraggregatet var av s.k. sluten typ, vilket innebär att det i motsats till konventionella aggregat inte lämnar luftbubblor ifrån sig.

Den 26 augusti 1993 greps ryske medborgaren O.V. på Fårholmen i Älgöfjärden strax öster om Värmdölandet. O.V., som är från S:t Petersburg, hade anlänt till Sverige den 2 augusti 1993. Polisen gjorde fynd efter lägerplatser på Fårholmen samt ytterligare öar, nämligen på Storholmen söder om Grisslinge och på Norra Berghamn belägen mellan Stavsnäs och Runmarö.

Utredningen ledde till att åklagaren väckte åtal för förberedelse till människorov mot M.S., A.S., O.V., O.R. och A.C. samt för olovlig befattning med smuggelgods mot M.S., A.S. och O.V..

2 De tilltalades inställning

2.1 M.S.

2.1.1 Förberedelse till människorov

M.S. har bestritt ansvar för förberedelse till människorov beroende på att han frivilligt tillbakaträtt från förberedelsebrottet. Han har i andra hand yrkat strafflindring enligt 23 kap. 5 § brottsbalken eftersom han förmåtts medverka till brott genom tvång.

M.S. har vitsordat att han tillsammans med andra personer, med uppsåt att utföra och främja förberedelse till människorov, under tiden januari 1993 till den 23 augusti 1993 i bl.a. Stockholms och Värmdö kommuner mottagit 23 000 kr för inköp av två båtar, innehaft tejp, burit dykarutrustning och en undervattensmoped från sin bil till A.S:s lägenhet i Frescati, köpt material till en trälåda att förvara löseskillingen i och delvis tillverkat lådan, köpt ett tält och överlämnat detsamma till O.V., överlämnat sovtäcken till O.V., överlämnat en våtdräkt till A.S., placerat hacka och spade i snipan, köpt en stilettsåg som skulle överlämnas till A.S., köpt två båtar och diverse tillbehör till dem, köpt presenningar och överlämnat dem till O.V., innehaft walkie-talkies och en självsökande radio och röstförvrängare jämte tillbehör till föremålen.

Dessutom har M.S. vid ett tillfälle skjutsat A.S. i sin bil och visat Stockholms kajer.

M.S. har förnekat följande moment av gärningsbeskrivningen; nämligen att han tillsammans med andra personer beslutat att bortföra P.W. med uppsåt att öva utpressning avseende 10 miljoner USD och att han sysslat med brottsplanering eller förberedelse under tiden sommaren 1992 till januari 1993. Han har slutligen förnekat varje befattning med vapen handbojor, kikare, kartor, kamouflagedräkt, translator och mobiltelefon.

Bakgrunden till hans medverkan i planeringen att röva bort P.W. var hans bekantskap med ryssen N.P. som han under år 1992 lärde känna vid ett besök i S:t Petersburg. N.P. föreföll vara en seriös affärsman och kontakten mellan dem utvecklades till ett affärssamarbete. Han tog vid ett tillfälle emot 50 000 DEM av honom. Pengarna skulle lämnas som mutor till polska kontaktmän för kommande affärsuppgörelser. Han behöll emellertid pengarna för egen del och hoppades att N.P. skulle tro att mutpengarna inte hade gjort avsedd verkan och att det därför inte hade blivit någon affär av. N.P., som tillhörde den "ryska maffian", lät emellertid inte saken bero utan krävde pengarna tillbaka under hösten 1992. Efter att ha träffat honom och hans chef förstod M.S. att han hamnat i en hotfull situation. Han beslöt sig därför för att gå under jorden men blev efter en kort tid uppsökt och vapenhotad av N.P:s män. N.P. krävde att han med råd och dåd deltog i en rysk plan som gick ut på att kidnappa en förmögen svensk.

Från den tidpunkten, januari 1993, agerade han på grund av hot om brottslig gärning mot honom eller hans familj. Hans insatser i den ryska kidnappningsplanen var först blygsamma, såsom att föreslå lämpligt kidnappningsoffer och ordna falska pass. N.P. ställde emellertid allt större krav på honom samtidigt som han hotade att låta likvidera honom och hans familj. Han tvingades därför att ta del i den konkreta planläggningen och i slutet av april 1993 gick han med på att vara med om att kidnappa P.W.. På order av N.P. undersökte han bl.a. P.W.s rutiner och omgivningen runt Brevik. Han ombads att utvärdera olika alternativ till hur P.W. skulle övermannas och köpte en båt som denne skulle förvaras i. Han träffade N.P. ca åtta gånger under våren 1993. För att hålla reda på dennes order förde han minnesanteckningar.

O.V. kom till Sverige och övertog ledningen av planläggningen från N.P.. Därefter kom A.S. till Sverige och tog i sin tur ledningen av operationen. O.V. och A.S. hotade honom, den senare genom att bl.a. vid ett tillfälle skjuta mot honom i Frescatilägenheten. Han beslöt sig för att fortsätta medverka i kidnappningsplanen men att göra så litet som möjligt. Hans plan gick ut på att, så snart han kunde, hoppa av och tillsammans med sin familj sätta sig i säkerhet i Polen. Den 23 augusti 1993 ville han inte längre medverka och sade det till A.S.. Denne och A.C. försökte då döda honom och tvingade sedan honom att försöka locka ut P.W. genom Å.S. vid Breviks gård. Genom sitt agerande där hindrade han att brottsplanen fullföljdes.

2.1.2 Olovlig befattning med smuggelgods

M.S. har vidgått att han tagit befattning med undervattenutrustningen och undervattensmopeden. Han hade dock ingen kännedom om hur föremålen hade kommit in i Sverige, än mindre att de hade smugglats in i landet. Han bestrider därför ansvar för brott.

2.2 A.S.

2.2.1 Förberedelse till människorov

A.S. har bestritt ansvar. Han lärde under sommaren 1992 känna N.P. när denne besökte Sotji för att dyka i Svarta havet. Under våren 1993 erbjöd N.P. honom dykarbete i Sverige. Han tackade ja i tron att det var fråga om hederligt arbete. Arbetsgivaren i Sverige hade även behov av två chaufförer så han frågade O.R. och A.C. om de var intresserade. Under mars 1993 träffade han N.P. vid tre tillfällen. Vid det första blev han i Sotji ombedd att mot ersättning kontrollera viss dykarutrustning, nämligen en undervattensmoped, ett dykaraggregat med slutet system och en dykardräkt. Undervattensmopeden kände han väl till eftersom sådana används av sportdykare i Svarta havet. Dykaraggregatet var av en typ som inte lämnar luftbubblor efter sig. Sådana är mycket uppskattade av sportdykare som ägnar sig åt undervattensjakt eftersom luftbubblor bullrar och röjer dykaren. En annan fördel med det slutna systemet är att dykaren kan vara under vatten betydligt längre än med konventionellt system med komprimerad luft. Det slutna systemet är dock mera riskabelt att använda än konventionell utrustning och kräver särskild kunskap. Han undersökte utrustningen, målade om undervattensmopeden från orange till svart eftersom den slets vid upp- och neddragning på stranden och åkte med utrustningen till S:t Petersburg där N.P. bodde. Att han åkte till denne berodde på att han skulle hämta hem de två utombordsmotorer som han hade fått som ersättning för uppdraget. Det var inte N.P:s utrustning som han skulle använda i Sverige eftersom det var avtalat att han där skulle arbeta med konventionell  dykarutrustning.

Han kom till Sverige den 11 augusti 1993 övertygad om att han skulle utföra ett lagligt arbete. M.S., "firmans" representant, mötte och hänvisade honom till en studentbostad i Frescati.

Fram till den 18 augusti 1993 träffade han M.S. vid flera tillfällen. Det var aldrig något konkret tal om vad han skulle arbeta med. Under denna inledande period var han turist i Stockholm.

Den 16 augusti 1993 överlämnade M.S. N.P:s utrustning i Frescatilägenheten. Dykarutrustningen och undervattensmopeden var nedmonterade och förvarades i lådor. Han gick igenom utrustningen och bad M.S. köpa kondomer som skulle användas för att täta vissa ventiler. Den 17 augusti hämtade M.S. utrustningen. Avsikten var att A.S. med utrustningen skulle utföra ett privat dykaruppdrag åt M.S..

Den 18 augusti 1993 beskrev M.S. vilket dykuppdrag han skulle utföra åt honom. Närmare bestämt skulle han simma under vattnet fram till en kaj på Skeppsholmen och hämta en väska med pengar. Han skulle få bra betalt och M.S. försäkrade att det inte var fråga om något kriminellt. Något tvång eller hot förekom inte i detta skede. Han misstänkte att uppdraget kunde vara olagligt och vägrade. M.S. talade om att A.S. var olagligen i Sverige och han blev alltmera misstänksam. När han skulle möta O.R. och A.C. vid Vikingterminalen den 20 augusti 1993 kände han på sig att han var bevakad och han förstod att det var lämpligast att hålla sig undan. Han såg några av M.S:s män vid Vikingterminalen och lyckades från en plats i närheten göra tecken åt kamraterna att inte röja honom.

Under de följande dagarna försökte han komma i kontakt med O.R. och A.C. men M.S. såg till att detta inte blev möjligt. Söndagen den 22 augusti 1993 fortsatte M.S. sina övertalningsförsök. M.S. hotade med att han inte skulle kunna finna O.R. och A.C. om han inte samarbetade. M.S. blev våldsam och sköt ett skott mot honom inne i lägenheten samma dag. Han bestämde sig för att spela med och försöka komma i kontakt med O.R. och A.C.. Därefter skulle de tillsammans kunna ta sig ur den situation de blivit inlurade i. Den 23 augusti 1993 träffades de tre vännerna för första gången och han fick då av A.C. reda på planen att röva bort P.W.. De lyckades därefter stoppa brottsplanen genom att övermanna M.S. och lämna honom till polis.

2.2.2 Olovlig befattning med smuggelgods

A.S. har vidgått att han tagit viss befattning med föremålen i Frescatilägenheten. Han hade dock ingen aning om hur de hade kommit in i landet. Han bestrider därför brott.

2.3 O.R. och A.C.

O.R. och A.C. har bestritt ansvar. De hade tidigare drivit ett företag i transportbranschen tillsammans med A.S.. Efter att ha blivit tillfrågade av A.S. accepterade de att resa till Sverige för att under högst en månad arbeta som chaufförer. A.S. ordnade resan till Sverige och de anlände dit den 20 augusti 1993. M.S., som de uppfattade som representant för den "firma" som skulle anlita dem, mötte vid Vikingterminalen. De kördes direkt till Storholmen av O.V.. De var lite undrande över arrangemanget men lät sig nöjas med förklaringen att det endast var fråga om en kortare vistelse på ön eftersom det inte fanns lediga hotellrum i Stockholm.

Den 22 augusti 1993 berättade O.V. om planerna på att kidnappa P.W.. De vägrade att delta i något brottsligt. O.V. och M.S. antydde på ett hotfullt sätt att de kände till var deras familjer bodde samt framhöll att de skulle få mycket bra betalt för sitt deltagande. De beslöt sig för att så snart som möjligt dra sig ur och den 23 augusti 1993 avväpnades M.S. av A.S. och A.C.. Syftet med att därefter besöka Brevik var att komma i kontakt med polis så att M.S. kunde gripas.

3 Utredningen i hovrätten

Hovrätten har hört M.S., A.S., O.R. och A.C.. Förhöret vid tingsrätten med O.V., som togs upp på band, har förebragts genom uppläsning av utskrift från förhöret.

Förhören vid tingsrätten med vittnena Å.S., A.E., Y.S. och A.O. har spelats upp.

Samma skriftliga bevisning och utredning i övrigt som vid tingsrätten har förekommit i hovrätten.

Hovrätten har hållit syn vid Vikingterminalen i Stadsgården.

4 Hovrättens domskäl

4.1 Skuldfrågan

4.1.1 Inledning

Åklagarens huvudsakliga bevisning utgörs av de tilltalades egna uppgifter. En framträdande roll i åklagarens utredning spelar också de handlingar och föremål som tagits i beslag under förundersökningen samt de fynd som gjorts vid olika platsundersökningar. Åklagaren menar att M.S:s beslagtagna anteckningar entydigt visar att han i detalj planerat bortförandet av P.W. och penningutpressningen. M.S. däremot, som vitsordar att han gjort anteckningarna, har hävdat att det endast är fråga om hans minnesanteckningar från samtal med N.P. och att de inte ger uttryck för några självständiga funderingar.

De tilltalade har i hovrätten uttalat sig utförligt och har väl utstått förhör, motförhör och återförhör. M.S. har betonat att hans roll i brottsplanen var underordnad O.V:s och A.S:s. Han har hävdat att han först tog order av N.P.. Så snart O.V. och därefter A.S. kom till Sverige tog de dock över ledningen.

Inledningsvis kan genom utredningen konstateras att det då polisen ingrep vid Brevik fanns en plan som gick ut på att med våld föra bort P.W. och öva utpressning. Planen var detaljerad men det är inte klarlagt huruvida den var fullständig eller när den skulle sättas i verket. De inblandade personerna har lämnat olika förklaringar till att operationen slutade som den gjorde. M.S. å sin sida menar att det var fråga om ett desperat försök att genomdriva kidnappningen medan ryssarna å den andra sidan påstår att de ville förhindra brott genom att överlämna M.S. till polis. Hur det än förhåller sig med detta satte händelserna den 23 augusti 1993 utanför P.W.s bostad punkt för planerna på att kidnappa honom.

Hovrätten vill redan här slå fast att M.S:s berättelse om anledningen till att han drogs in i förberedelsen att röva bort P.W. inte är vederlagd och därför måste godtas. Utgångspunkten är således den att M.S. genom att förskingra medel kom i beroendeställning till ryska kriminella kretsar genom förbindelsen med N.P. och blev indragen i Wallenbergaffären. Att det verkligen förekom ett samband mellan M.S. och N.P. styrks av det faktum att M.S. i sin besittning hade en kamera som innehöll film med bilder tagna i Ryssland föreställande N.P:s fästmö. En annan fråga är däremot med vilken aktivitet och med vilken grad av självständighet M.S. kom att agera.

4.1.2 M.S.

När det gäller åtalet mot M.S. har hovrätten först att pröva om han deltog i brottet i större utsträckning och vidtog andra åtgärder än vad han erkänt. Vad som avses är huruvida M.S., som åklagaren påstått, beslutat att bortföra P.W. och tagit befattning med vapnen m.m. och inte bara som han vidgått främjat brottet och tagit befattning med färre föremål än vad som påstås.

Hovrätten anser att följande bild i fråga om M.S:s inblandning framkommer genom utredningen.

Efter att ha försatt sig i beroendeställning till ryska kriminella kretsar accepterade han att samarbeta i en plan som gick ut på att föra bort en förmögen svensk person för att utöva utpressning. Hans deltagande begränsades först till relativt allmänt hållna uppgifter. Alltefter som tiden gick och planen inriktades på P.W. blev det fråga om mer konkreta sysslor. Redan M.S:s egna uppgifter visar att han blev djupt inblandad i planläggningen. Han beslöt sig i slutet av januari 1993 för att delta i planen på att röva bort P.W.. Hovrätten godtar som nämnts M:S:s uppgift att brottsplaneringen styrdes från Ryssland av N.P.. Frågan är dock hur pass självständigt M.S. agerade. Var det så att han endast handlade osjälvständigt på order av N.P. eller deltog han aktivt med råd och dåd i planläggningen? Åklagaren har här, utöver medtilltalades uppgifter, främst stött sig på de anteckningar som tagits i beslag hos M.S..

När det först gäller de medtilltalades berättelser bör enligt hovrättens mening beaktas att de inblandade har motstridiga intressen. Det är naturligt att den som står under åtal för allvarlig brottslighet först och främst ser till sin egen situation. Tilltalades uppgifter som går ut på att fokusera intresset på medtilltalade och förringa den egna inblandningen har därför, typiskt sett, ringa bevisvärde. A.S:s, O.R:s och A.C:s uppgifter är mot den bakgrunden inte tillräckliga för att vederlägga M.S:s egen version av sin inblandning.

Men åklagaren har även åberopat en mängd skriftligt material till stöd för sin talan. Innehållet i M.S:s anteckningar tyder onekligen på att han spelade en betydligt aktivare roll än vad han själv vill medge. Många av anteckningarna har visserligen karaktär av minnesanteckningar och motsäger inte M.S:s uppgift om hur de kom till. Andra anteckningar är emellertid så detaljerade och har sådant innehåll i övrigt att de knappast kan vara fråga om enkla minnesanteckningar. Som exempel kan nämnas följande handlingar i förundersökningsprotokollet del D: sid. 67 som gäller en utvärdering av vilken typ av båt som är lämpligast att använda, sid. 71 och 73 som gäller planläggning och som visar att författaren har lokalkännedom, sid. 76 som beskriver bl.a. kidnappningsplatsen, sid. 105 som på ett resonerande sätt tar upp frågor i samband med bortförandet och överlämnandet av lösensumman.

Enligt hovrättens mening ger en sammanfattande värdering av anteckningarna vid handen att M.S. spelade en betydligt aktivare roll i planeringen av brottet mot P.W. än vad han själv vidgår. Slutsatsen blir att operationen visserligen må ha styrts från Ryssland men att M.S. hade en förhållandevis självständig roll. Hovrätten finner därför styrkt att M.S. från början av år 1993 medverkat i föreberedelsen att föra bort P.W. och att öva utpressning. Överfört på åklagarens gärningsbeskrivning bedömer hovrätten vad som utretts så:

Till att börja med påstås att M.S. tillsammans med annan besluta att föra bort P.W. och utöva utpressning och att lösensumman skulle uppgå till tio miljoner USD. Det är styrkt att M.S. i slutet av april 1993 fattade ett sådant beslut tillsammans med N.P..

Det är vidare styrkt att M.S. i april 1993 tog emot 23 000 kr som förlag för brottet.

När det gäller befattningen med hjälpmedel har M.S. erkänt att han därefter tog befattning med de flesta föremålen. Det är visserligen inte visat att han handgripligen tog befattning med övriga föremål som anges i gärningsbeskrivningen. Uttrycket "befattning" i 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken skall dock inte förstås så inskränkt att det under alla omständigheter skulle krävas att den tilltalade själv hållit i det ifrågavarande föremålet (jmf rättsfallet NJA 1962 sid. 56). Utredningen visar att M.S. var en betydelsefull kugge i operationen med detaljerad kännedom och eget ansvar för planläggningen. Han måste därför anses ha haft rådighet över angivna föremål inklusive de för brottsplanen viktiga vapnen. Enligt hovrättens mening tog han därmed befattning med föremålen i den mening som avses i 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken.

Frågan är dock i vilken utsträckning föremålen är sådana hjälpmedel som enligt 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken medför straffansvar för förberedelse. Att vapnen faller under bestämmelsen är klart. Men hur förhåller det sig med övriga föremål? Handbojorna, dykarutrustningen, undervattensmopeden, registreringsskyltarna och röstförvrängaren hade anskaffats för att de var särskilt lämpliga att använda som brottsredskap vid det aktuella brottet. De bör därför anses vara sådana hjälpmedel som avses i 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken. Detsamma bör gälla kartan med markeringar för brottets utförande.

Övriga föremål framstår inte som typiska brottsverktyg, (tape, kikare, trälåda, tält, sovtäcken, kamouflagekläder, våtdräkt, hacka, spade, såg, båtar, diverse tillbehör till båt, presenningar, translator, walkie-talkies, självsökande radio och mobiltelefon). Det är här fråga om sådant som visserligen kan användas som hjälpmedel vid brott men som inte är typiska brottsverktyg vid människorov och som dessutom har en rad legala användningsområden. Föremål som var för sig inte är sådana hjälpmedel som avses i 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken kan emellertid vara det om de tillsammans utgör en samling. För att man överhuvudtaget skall kunna tala om en sådan samling förutsätts att föremålen tillsammans bildar en enhet och att samlingen som sådan är särskilt lämplig att använda vid vissa typer av brott. Det måste ifrågasättas om det i det aktuella fallet verkligen är fråga om en samling med tanke på att föremålen fanns på olika platser och var av helt olika slag. Och om det skulle vara fråga om en samling är den knappast typiskt sett lämplig som hjälpmedel vid människorov, (jmf rättsfallet NJA 1960 sid. 442). Befattningen med nu behandlade föremål kan därför inte medföra straffansvar för förberedelse. Åtalet i den delen skall därför ogillas.

Hovrätten har vidare inte funnit styrkt att M.S. skulle ha tillsammans med A.S. rekognoserat och på en karta markerat platser av betydelse för överlämnandet av lösensumman. Det blir då inte skäl att ta ställning till huruvida ett sådant förfarande är straffbart som förberedelse till människorov.

M.S. har som nämnts tagit befattning med undervattensmopeden och  dykarutrustningen. Det är styrkt att han hanterade föremålen med vetskap om att de skulle användas i samband med brottet mot P.W.. Med den insikt som M.S. hade om brottsplanen är det uppenbart att han måste ha insett att föremålen i vart fall hade i strid mot avgiftsplikt blivit insmugglade till Sverige. Han har alltså olovligen hanterat smuggelgods.

Hovrätten återkommer senare, under avsnitt 4.1.4 och 4.1.5, till frågor om faran för det planerade brottets fullbordan och frivilligt tillbakaträdande.

4.1.3 A.S., O.R. och A.C..

Som ovan nämnts bör medtilltalades uppgifter bedömas försiktigt. På samma sätt som A.S:s O.R:s och A.C:s berättelser i förhållande till M.S:s har behandlats av hovrätten bör den senares uppgifter behandlas i förhållande till ryssarna. I den mån M.S:s berättelse inte stöds av annan utredning har den därför ringa bevisvärde vid bedömningen av åklagarens talan mot de övriga.

De hitresta ryssarnas uppgift om att de kom till Sverige för att utföra hederligt arbete innehåller en hel del oklarheter och förefaller på det hela taget vara osannolik. Förklaringen till resan är emellertid inte så osannolik att den utan vidare kan lämnas utan avseende. Vid prövningen av åtalen mot A.S., O.R. och A.C. har därför hovrätten att utgå från deras version och undersöka om åklagaren genom utredningen förmått vederlägga deras berättelser.

Det är klarlagt att det var N.P. som förmådde A.S., O.R. och A.C. att resa till Sverige. Hovrätten har vidare funnit utrett att N.P. övade inflytande över M.S. och brottsplaneringen; möjligen var det han som låg bakom operationen. N.P. hade alltså kontakt med såväl M.S. som de hitresta ryssarna. Han utgör därför en gemensam länk mellan M.S. å ena sidan samt A.S., O.R. och A.C. å den andra. Denna gemensamme länk spelade en viktig roll i planeringen av avancerad brottslighet både vad gäller svårighetsgrad och utförande.

Flera personer deltog i operationen. N.P. och M.S. planerade och förberedde. Enligt deras plan skulle O.R. och A.C. genomföra bortförandet av P.W. och sedan vakta denne. A.S. skulle sättas in i den kanske mest kritiska delen av planen, nämligen för att hämta lösensumman. De medverkande personerna hade avgränsade uppgifter. I vart fall i fråga om A.S:s roll är också tydligt att planens upphovsmän hade valt ut en specialist. För att brottet skulle gå att genomföra var det av största vikt att de medverkande var motiverade och gjorde vad de skulle.

Med hänsyn till det sagda är det svårt att förstå varför N.P. skulle välja att engagera några av planens nyckelmän genom svek och hot på det sätt som A.S., O.R. och A.C. gör gällande. Genom att anlita personer som var insatta i planen borde förutsättningarna att lyckas ha varit större. Redan detta motiverar tvivel på ryssarnas oskuld.

Vid en närmare granskning av deras berättelser kommer ytterligare omständigheter fram som ökar tvivlet.

Till att börja med förefaller själva researrangemanget märkligt. Den långa färden från Svarta havet till Sverige var välplanerad. Handlingar ordnades och resenärerna slussades fram på de olika reseetapperna som vore de ledda av en osynlig hand. De har själva förklarat detta med att "firman" hade ordnat allt. O.R. och A.C. reste utan sina ryska körkort. För det kommande arbetet i Sverige borde dock körkortet höra till ett av de viktigaste föremålen att ta med. O.R. har förklarat detta med att "firman" skulle ordna formaliteterna och att han skulle kunna avlägga ett körprov i Sverige om det skulle behövas. A.C. har lämnat en annan förklaring. Han trodde att det var förbjudet att utan bil ta med sig ett ryskt körkort utomlands. Hovrätten finner sig svårligen kunna ta dessa förklaringar för goda nog.

Situationen enligt de tre tilltalades version var alltså den att ett okänt företag i ett främmande land hade lagt ner kapital och möda på att organisera resan. Det är mot den bakgrunden märkligt att inte mer detaljerade uppgifter kunde lämnas dem om vilket arbete de skulle utföra; endast att det var fråga om chaufförsarbete (O.R. och A.C.) och dykning efter sjunkna båtar med eventuella möjligheter till framtida affärer i Sverige (A.S.). Till saken hör också att de tre männen bara talar ryska; en omständighet som starkt måste ha begränsat deras användbarhet på den svenska arbetsmarknaden.

Trots att visum fordrades för resa till Sverige utrustades resenärerna endast med tvådagars turistvisum till Finland. Detta arrangemang har förblivit oförklarat. Det förefaller märkligt att en seriös arbetsgivare skulle medverka till att arbetstagare kommer till Sverige utan erforderligt visum. Den förklaring som ligger närmast till hands synes istället vara att inresan till Sverige inte skulle lämna några spår.

Det finns således mycket i de egna berättelserna som väcker tvivel på att A.S., O.R. och A.C. var i god tro om sitt ärende i Sverige. Därtill kommer att de inför hovrätten uppträtt på ett sätt som tyder på att de inte är personer som lätt låter sig luras. Hovrätten kommer i stället fram till att det genom deras egna berättelser och utredningen i övrigt är ställt utom rimligt tvivel att de var medvetna om att det kunde vara kriminella handlingar som förestod dem i Sverige. Frågan blir då om det är visat att de reste med vetskap om att de skulle delta i Wallenbergoperationen eller om de senare under vistelsen i Sverige beslutade sig för att delta.

Det finns vid denna bedömning anledning att skilja på A.S. och de två andra. A.S. är äldre och är ledande i förhållande till O.R. och A.C.. Han kallar gärna de andra för "mina pojkar". Det var vidare han som vid flera tillfällen hade kontakt med N.P. innan resan till Sverige blev av. Han hade också andra planer med att arbeta utomlands. Han tänkte sig en fortsättning med egna affärer medan O.R. och A.C. gjorde resan för att tjäna pengar. Slutligen kom han till Sverige drygt en vecka före de övriga.

O.R. och A.C. var i Sverige endast några dagar före gripandet, och de intog en betydligt mera underordnad roll än A.S..

Genom M.S:s uppgifter och utredningen i övrigt är klarlagt att den undervattensmoped och dykarutrustning som togs i beslag skulle användas i samband med det planerade brottet mot P.W.. A.S:s befattning med utrustningen går som en röd tråd genom händelseförloppet. Han kontrollerade och provade först utrustningen i mars 1993 i Sotji samt målade undervattensmopeden svart. Den 16 och 17 augusti 1993 monterade och kontrollerade han på nytt utrustningen, nu i Stockholm. En dykarutrustning med slutet system är avancerad och kräver särskild kunskap av användaren. A.S. har själv sagt att en sådan utrustning kan vara farlig att använda och att han själv inte ville arbeta med slutet system. Ändå lade han ned ett ganska omfattande arbete på utrustningen i Stockholm och återlämnade den till M.S.. A.S. har vidare berättat att han provade utrustningen i Sotji därför att N.P. ville ha ett utlåtande om det fanns förutsättningar att marknadsföra sådana i Svartahavstrakten.

Av A.S:s berättelse och av åklagaren åberopat utlåtande om dykarutrustningen framgår att ett aggregat med slutet system endast har speciella användningsområden. A.S. har framhållit att utrustningen är överlägsen ett konventionellt system med komprimerad luft vid undervattensjakt eftersom det slutna systemet inte släpper ut röjande luftbubblor. Med slutet system kan dykaren vidare vara längre tid under vattnet. Åklagarens utredning däremot talar för att utrustningen endast har militära användningsområden.

Mot bakgrund av A.S:s befattning med utrustningen och med beaktande av vad som framkommit om utrustningen är han inte trovärdig när han säger att han inte ens frågade M.S. vad det var för dykararbete han skulle utföra.

M.S. har hävdat att han på begäran av A.S. anskaffade en rad föremål som skulle användas i samband med dennes roll i brottsplanen. A.S. har invänt att han endast bad M.S. köpa de kondomer som han använde för att täta vissas ventiler i utrustningen. M.S:s uppgifter i denna del stöds av den omständighet att det bland hans handlingar finns anteckningar som närmast tyder på att M.S. skaffat flera föremål än kondomer för dykarens räkning (sid. 125 i förundersökningsprotokollet del D).

En karta över Stockholm togs i beslag i Frescatilägenheten. A.S. disponerade kartan och gjorde markeringar på densamma vid Skeppsholmen, Beckholmen samt Vikingterminalen i Stadsgården. Åklagaren och M.S. hävdar att A.S:s markeringar visar platser av betydelse för överlämnandet av penningsumman för P.W.s frisläppande. A.S:s förklaring till markeringarna är att en notering visar en mötesplats med M.S. på Skeppsholmen och att andra markeringar utmärker platser av betydelse för det privata uppdraget att hämta pengar (Vikingterminalen och Beckholmen). Hans förklaringar är inte vederlagda enbart genom M.S:s uppgifter.

Graverande för A.S. är dock de markeringar vid Vikingterminalen som nära nog utvisar sträckningen av en dagvattenkanal med utsläpp under kajen samt en manlucka ca 100 m. från kajen. Enligt M.S. skulle dykaren enligt brottsplanen använda kanalen i samband med transporten av lösensumman. En av åklagaren åberopad videoupptagning visar att det är fullt möjligt för en dykare att ta sig in under vattenytan i dagvattenutloppet samt därifrån in i dagvattenkanalen. A.S. har hävdat att markeringarna inte alls avser dagvattenkanalen utan illustrerar markeringar som gjordes den 20 augusti 1993. Markeringarna gjordes ur minnet när han hade kommit hem från Vikingterminalen och beskriver bl.a. hans observationsplats på berget söder om Folkungagatan. Hans minnesbild var dock oklar och noteringen placerades fel på kartan.

A.S:s förklaring är krystad och osannolik. Hade han över huvud taget någon anledning att märka ut observationsplatsen? Och är det verkligen rimligt att han gjorde ett så allvarligt misstag på kartan? Hovrätten har vid syn kunnat observera förhållandena på platsen. Mot bakgrund av iakttagelserna där är A.S:s förklaring till markeringarna på kartan icke trovärdig.

Mycket tyder således på att A.S. inte talar sanning i fråga om sin hantering av dykarutrustningen och undervattensmopeden. Frågan är dock vilken betydelse detta har vid bedömningen av åklagarens talan mot honom. Att dykarutrustningen och undervattensmopeden ställdes i ordning som ett led i planeringen att röva bort P.W. är M.S. påstående. Likaså är det denne som har hävdat att dagvattenkanalen skulle utnyttjas vid brottet mot P.W.. Bevisvärdet av M.S. berättelse i förhållande till A.S:s utsaga är emellertid som tidigare antytts lågt vilket därför måste påverka bedömningen av de omständigheter som talar mot A.S.. Även om A.S. inte talar sanning om vad utrustningen skulle användas till är det därmed inte sagt att han också kände till att den skulle användas för det ändamål som åklagaren påstår.

Som hovrätten tidigare konstaterat får det anses klarlagt att A.S. kom till Sverige beredd att begå brott. De för honom graverande indicierna rörande dykarutrustningen är visserligen besvärande men knappast i sådan grad att åklagaren kan anses ha uppfyllt sin bevisbörda bortom rimligt tvivel.

I bedömningen bör också vägas in vad som framkommit om det slutliga händelseförloppet. Händelserna utanför P.W.s bostad är i själva verket av central betydelse eftersom utomstående personer har beskrivit skeendet. Det är genom de tilltalades uppgifter, fotografier och rättsintyg beträffande M.S. utrett att A.S. och A.C. övermannande M.S. i bilen. Det är osäkert vad de hade för syfte med våldet men klarlagt är att sällskapet därefter under ledning av A.S. for till Brevik och försökte kommunicera med Å.S.. Efter att ha misslyckats med detta överlämnades M.S. till polis.

Å.S. har förklarat att händelsen framför grinden inte alls var dramatisk. Han brydde sig inte mera om besökarna än att han ansåg sig kunna avlägsna sig från grinden. Det var först när han ungefär 20 minuter senare återkom som han fann att han borde tillkalla polis. Polis som var på platsen har vidare omvittnat att A.S., O.R. och A.C. var lättade, ja närmast uppsluppna. De samtalade livligt och skrattade.

Bilden stämmer således knappast med att det skulle vara fråga om desperata kidnappare som efter att ha misslyckats att komma i kontakt med P.W. beslutade att kasta all skuld på M.S.. Det är svårt att förstå hur de kunde räkna med att kunna övermanna och föra bort P.W. på det sättet. Det är vidare höljt i dunkel hur bortförandet skulle gå till. Skulle fyra personer tränga in sig tillsammans med P.W. i M.S:s Volvo? Vart skulle P.W. i så fall föras och sedan förvaras? Och vem skulle föra förhandlingarna om frisläppande av P.W. när inte längre M.S. ville vara med?

Enligt hovrättens mening talar de slutliga händelserna mer för ryssarnas version än för M.S.. Detta utesluter inte att M.S. dessförinnan i bilen vägrat att delta i brottsplanen. Hans uppgift därom är inte vederlagd av vad ryssarna sagt. Ett sådant händelseförlopp behöver inte heller vara oförenlig med ryssarnas version. De kan mycket väl ha varit uppretade över att ha blivit indragna i operationen och därför velat överlämna den nu tredskande M.S. till polisen.

Sammanfattningsvis, och såvitt det går att urskilja, ligger det nära till hands att anta att brottsplanens upphovsmän hade planerat att engagera A.S., O.R. och A.C. på följande sätt. De tre ryssarna övertalades att resa till Sverige för att tjäna pengar. De var medvetna om att det kunde bli tal om kriminella handlingar. De kände emellertid inte till något närmare om arbetsuppgifterna, än mindre att det var fråga om en avancerad kidnappningsoperation. Komna till Sverige hölls de i sär för att förhindra kontakter dem emellan. Denna slutsats vinner stöd av O.V:s berättelse. De ställdes inför brottsplanen och lockades att delta med hot och löften om penningbelöning. Hovrätten håller inte för uteslutet att övertalningsförsöken främst riktade in sig på att presentera hur välplanerad och vattentät planen var och att de skulle tjäna mycket pengar för en enkel, begränsad insats.

En annan omständighet  -  visserligen svårbedömd men som ändå bör nämnas  -  är att A.S., O.R. och A.C. frivilligt kommit till rättegången i hovrätten. Det är naturligtvis tveksamt vad detta indicerar. Hur det än förhåller sig har hovrätten under hela rättegången noterat deras kraftfulla agerande för att bli rentvådda från misstankar.

Sammanfattningsvis finner hovrätten mot A.S:s O.R:s och A.C:s förnekande annat inte styrkt än att de kommit till Sverige för att arbeta men därvid inte varit främmande för att utföra kriminella gärningar mot betalning. Det är däremot inte visat att de gjort sig skyldiga till förberedelse till människorov.

Hovrätten bedömer åtalet mot A.S. för olovlig befattning med smuggelgods på motsvarande sätt. Det är inte styrkt att A.S.  -  när han tog befattning med utrustningen  -  insåg eller hade skälig anledning inse att föremålen varit föremål för varusmuggling.

4.1.4 Faran för det planerade brottets fullbordan

(M.S.)

Enligt 23 kap 2 § tredje stycket brottsbalken skall ej dömas till ansvar för förberedelse eller stämpling om faran för brottets fullbordan var ringa.

Enligt förarbetena till bestämmelsen (NJA II 1948 sid. 191 ff) skall stämpling eller förberedelse inte vara straffbar om brottets fullbordan var så avlägsen i tiden eller krävde sådana ytterligare åtgärder att det förelåg ringa fara för att brottet skulle komma till stånd. Det är utifrån omständigheterna vid tidpunkten för förberedelse- eller stämplingshandlingen som farebedömningen skall göras. Och om fara då förelåg rubbas inte det av senare inträffade händelser som medför att brottet inte kommer att fullbordas.

M.S. beslöt någon gång i april 1993 tillsammans med annan att bortföra P.W. med uppsåt att öva utpressning. Därefter tog han, i slutet av april 1993, emot förlag för brottet och befattade sig med hjälpmedel.

Bedömningen av faregraden för brottets fullbordan skall göras med utgångspunkt i förhållandena i april 1993 och framåt i tiden. N.P. hade då ännu inte förmått de tre ryssarna att resa till Sverige. Det förflöt åtskilliga månader inna det stod klart att de inte skulle delta i brottet och det var först under den sista veckan av händelseförloppet som deras inställning stod klar för M.S.. Vid den för farebedömningen relevanta tidpunkten var det inte heller uteslutet att planlägga brottet på ett annat sätt som inte krävde deltagande av A.S., O.R. och A.C.. Faran för brottets fullbordan kan därför inte anses ha varit ringa i den mening som avses i 23 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken (jmf rättsfallet NJA 1981 sid. 1057).

4.1.5 Frivilligt tillbakaträdande

(M.S.)

Den som gjort sig skyldig till försök, stämpling eller förberedelse kan enligt 23 kap. 3 § brottsbalken under vissa förutsättningar gå fri från straff genom frivilligt tillbakaträdande. Enligt bestämmelsen skall ansvar ej ådömas den som genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes föranleder att brottet ej fullbordats. Möjligheten att vinna straffrihet bara genom att avbryta gärningens utförande torde endast gälla försök. Med den gärning vars utförande avbryts, avses nämligen det brott som enligt 23 kap. 1 § brottsbalken påbörjats. Ett förberedelse- eller stämplingsbrott är ju redan fullbordat och kan därför inte avbrytas.

Den som begått en straffbar förberedelse- eller stämplingshandling kan inte uppnå straffrihet genom att inte göra någonting och på det sättet föranleda att brottet inte fullbordas. Det straffbara beteendet ligger ju i att gärningsmannen faktiskt begått en handling som anses så allvarlig att det är straffbar på förberedelsestadiet. Att endast passivt ge upp kan därför inte medföra att gärningsmannen går fri. Straffrihet på grund av frivilligt tillbakaträdande kräver därför att viljan att avbryta det brottsliga beteendet manifesteras genom en aktiv åtgärd. Som exempel på sådana aktiva handlingar brukar i doktrinen nämnas att gärningsmannen frivilligt förstör brottsverktyg eller återlämnas förlag för brottet. En annan tänkbar situation som skulle kunna leda till straffrihet är att en av flera gärningsmän frivilligt tillbakaträder och övertalar de andra att inte fullfölja brottsplanen.

Hovrätten utgår från M.S:s icke vederlagda berättelse om att det var under bilfärden ut till Stavsnäs på eftermiddagen den 23 augusti 1993 som han först sade ifrån att han inte längre ville delta i brottet mot P.W.. Viljan att dra sig ur fanns redan tidigare; enligt hans egna uppgifter var han allt sedan han engagerades inställd på detta. Kommen till Stavsnäs vidhöll han sin ståndpunkt och blev övermannad av de andra. Den första frågan hovrätten har att ta ställning till är huruvida hans avsägelse föranledde att brottet inte fullbordades.

M.S. har hävdat att ryssarna i den situationen gjorde ett desperat men misslyckat försök att röva bort P.W.. Ryssarna har i stället påstått att de övermannade M.S. för att överlämna honom till polis. Vad ryssarnas syfte än var ledde deras agerande till att brottet mot P.W. inte kunde fullföljas.

Vid bedömningen av om M.S. skall gå fri från ansvar på grund av frivilligt tillbakaträdande bör detta förhållande räknas honom till godo. Utifrån hans situation ledde ju avsägelsen till att brottsplanen havererade.

Frågan är då om M.S:s avsägelse var tillräckligt aktiv för att medföra straffrihet. Eller skall den jämställas med det fallet där gärningsmannen just inte gör något annat än att ge till känna att han inte längre vill delta i den brottsliga hanteringen? Allmänt sett ger M.S:s handlande intryck av uppgivenhet och passivitet. Han körde faktiskt bilen till Stavsnäs trots att han inte längre ville vara med. I bilen fanns en del hjälpmedel, bl.a. förberedda delar till den låda vari utpressningspengarna skulle förvaras. M.S. hade rådighet över åtskilliga andra hjälpmedel. Han hade både tid och möjlighet att manifestera sin vilja att träda tillbaka genom att tidigare under samma dag eller dessförinnan förstöra eller undanskaffa hjälpmedel. Han kunde också ha valt att överlämna sig till polis. I stället uppträdde han passivt och försatte sig i den situation som ledde till att brottet inte fullbordades. Hans handlande innebar faktiskt att han överlämnade till de andra att utan honom fullfölja planen bäst de ville.

Sammanfattningsvis kommer hovrätten till att M.S. inte på grund av frivillig tillbakaträdande kan undgå ansvar för förberedelse till människorov.

4.2 Påföljdsfrågan

M.S. gjorde sig skyldig till allvarlig brottslighet och annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga. Hovrätten har dessutom att ta ställning till i vad mån M.S. förmåtts medverka genom tvång.

Vid straffmätningen utgår hovrätten från att M.S. anstiftades till sin brottslighet av annan person. Bestämmelsen i 23 kap. 5 § brottsbalken om medverkan genom tvång m.m. är därför i och för sig tillämplig.

M.S. drogs in i brottsligheten på grund av att han kom i beroendeställning till andra personer. Till att börja med var det inte tvång i den mening som avses i 23 kap. 5 § brottsbalken som förmådde honom att medverka. Det var inledningsvis den ekonomiska beroendeställningen till följd av förskingringen av N.P:s pengar som gjorde att han deltog.

M.S. uppgift om att situationen därefter skärptes och att hot mot honom och hans familj förekom och tvingade fram ett djupare engagemang i brottsplanen är inte vederlagd.

Det är för övrigt mycket troligt att den som initierar en så pass avancerad brottsplan som den aktuella inte drar sig för att använda tvång för att få motvilliga personer att medverka. Det är emellertid tveksamt hur pass allvarlig hotsituationen var. M.S:s brottslighet pågick under ganska lång tid och konkreta hot tycks ha uttalats vid ett relativt fåtal tillfällen. Det synes vara så att hotet närmast tog sig uttryck i ett slags påtryckning av utpressningskaraktär.

På grund av det anförda godtar hovrätten att M.S. förmåtts medverka genom tvång. Denna omständighet bör beaktas vid straffmätningen. Fängelsestraffet bör lindras.

Hovrättslagmannen Christer Rune tillade för egen del:

Bevisläget får i denna sak sin särprägel av att de tilltalade åberopar inbördes starkt motstridiga versioner till sitt försvar. Ingen av versionerna kan avfärdas som helt omöjlig. Således måste åklagaren emot var och en av de tilltalade både vederlägga dennes version och styrka att han i stället begått den åtalade gärningen. Det är då inte heller nog att den ena versionen må framstå som mer trolig än den andra. Ty det måste för envar av de tilltalade ställas utom rimligt tvivel att han gjort just det åklagaren påstår att han gjort. Och det är  -  som sägs i domarreglerna (DR 16:12)  -  inte sant allt som är sanning likt.

Det varken ligger eller kan ligga på domstolen i en ackusatorisk process som vår att, likt polis och åklagare, söka utleta sanningen. Ty i en sådan process skall sanningen, om alls tillgänglig i en rättssal, bli blottlagd genom parternas på ömse sidor engagerade processföring. På domstolen ligger det i stället att pröva i vad mån åklagaren lett sina ansvarspåståenden i bevis; så kontrolleras, i rättssäker ordning, om polis och åklagare lyckats med den uppgift som ligger på dem.

Enligt M.S. gick ryssarna, i varje fall A.S., samma brottsliga organisations ärenden som utnyttjade honom att motvilligt medverka i förberedelser till att röva bort P.W. för utpressnings skull. Enligt A.S., A.C. och O.R. var det tvärtom M.S. som på egna och andras vägnar sökte förmå dem, lurade till Sverige under falska förespeglingar som de var, att medverka i hans förberedelser till brottet; förberedelser som de, efter att ha återförenats på svensk mark, satte punkt för genom att övermanna och fängsla honom samt därefter överlämna honom till polisen.

De omständigheter under vilka de tre ryssarna kom med i det som innefattade förberedelser till människorov är starkt suggestiva. De framstår förvisso som besvärande, inte minst för A.S. vars påtalade förehavanden till dels illa uthärdat kritisk granskning inför hovrätten.

Och då de grep in mot M.S. i Stavsnäs den 23 augusti 1993 visade både A.S. och A.C. otvivelaktigt handlingskraft nog för människorov; den senare brukade dessutom uppenbart mera, och brutalare, våld än det påstådda ändamålet gjorde försvarligt. Detta förtätar den besvärande dager som vilar över vad de hade för sig dessförinnan. Därtill bidrar också, i sin mån, vad M.S. påstår om främst A.S:s delaktighet.

Så långt är indicierna besvärande nog för de tre ryssarna. Men de omständigheter under vilka deras förehavanden, liksom de påtalade brottsförberedelserna, nådde sitt slut utanför Breviks grind senare samma dag talar inte samma språk. Och den samlade indiciebilden blir därför svårtolkad.

Enligt M.S. skulle ryssarna  -  med honom i handfängsel  -  ha begivit sig till Brevik för att desperat och improviserat söka fullborda det tilltänkta brottet, fästän han själv avsagt sig fortsatt medverkan.

Detta vore väl tänkbart, om de hade räknat med att M.S. likväl skulle kunna förmås att medverka eller annan kunde engageras för uppgiften att förhandla om lösen för P.W.. Men de yttre omständigheterna ger klent stöd, eller inget alls, för denna version. Och dessutom förutsätter den både förslagenhet och förställningsförmåga på väsentligt högre nivå än det är skäl att utan vidare tillskriva dessa ryssar.

Enligt åklagaren skulle det som förekom utanför Breviks grind ha blivit iscensatt som en reservutväg, från början inbyggd i brottsplanen för det fall att M.S. skulle svika. Syftet skulle då ha varit att i stället för lösen utverka belöning av P.W. för det att brottet förebyggts; O.R. har också antytt tänkbar belöning som skäl att via Brevik överlämna M.S. till polisen.

Men den versionen, utstuderad som den är, synes misstämma med att ett par av ryssarna tidigt sökte sätta polisen på spåret till andra, utländska medverkande i den brottsliga verksamheten, något som blivit omvittnat. Dessa försök kunde visserligen tillskrivas andra motiv än att främja polisundersökningen; såsom fruktan att dessa brottslingar kunde hämnas på dem och därför inte borde förbli på fri fot.

Däremot stämmer de yttre omständigheterna ganska väl med A.S:s, A.C:s och O.R:s version att de begav sig till Brevik för att låta P.W. veta att de hade avvärjt brott mot honom samt därefter, när de påkallat hans uppmärksamhet, invänta att polis kallades till platsen samt överlämna M.S. i dess händer. Så uppfattade behöver omständigheterna inte heller misstämma med att de sökt sätta polisen på spåret till andra delaktiga.

Den bild utredningen sålunda beskriver av händelsernas slutskede är visserligen flertydig. Men den synes, i varje fall till det yttre, ge bättre stöd åt de tre ryssarnas version än åt andra. De eljest så besvärande indicierna förslår då inte till bevis för att vare sig O.R., A.C. eller ens A.S. medverkade i M.S:s påtalade förberedelser till människorov med uppståt att sådant brott skulle begås. De går därmed fria från ansvar för vad de gjort i den delen. Och det oförsvarliga våld som A.C. övade mot M.S. i Stavsnäs faller utom ramen för åtalet

Att de tre ryssarnas version sålunda inte blivit vederlagd vid prövningen av åtalet emot dem innebär ej att den också duger till bevis om att M.S. tagit annan del i brottsligheten än han själv vidgått. Ty därtill förslår ej en konkurrerande version av oklar vederhäftighet. Därför skall M.S:s egen version, och inte ryssarnas, läggas till grund för prövningen av åtalet emot honom.

Det är emellertid tydligt att M.S., efter fullbordade stämplings- och förberedelsebrott, inte kunde undgå straffansvar så enkelt som genom att frånsäga sig fortsatt medverkan för egen del. Hans tilltänkta uppgift att förhandla om lösen för P.W., när denne väl blivit bortförd, var visserligen ett nödvändigt inslag i brottsplanen. Men så betydande vinst som detta brott väntades ge måste det tas i beräkning att annan kunde lockas, eller förmås, att överta uppgiften. Därför skulle M.S. ha behövt resa effektivare, och mer övertygande, hinder mot planens fullbordan för att freda sig från ansvar för det han redan hade förbrutit när han drog sig undan.

T.f. hovrättsassessorn Ulrika Hansson var skiljaktig i fråga om A.S. och anförde:

Av de skäl flertalet anfört finner jag utrett att A.S. kom till Sverige beredd att medverka i kriminella handlingar. Frågan är om han också var på det klara med vilken roll han spelade i planerna på att föra bort P.W. och öva utpressning.

Såsom majoriteten konstaterat är det svårt att förstå varför N.P. skulle lura oskyldiga människor att komma till Sverige för att delta vid bortförandet av P.W., då utsikterna till framgång borde vara större om de anlitade var insatta i brottsplanen. Denna synpunkt har enligt min mening särskild tyngd vad gäller A.S:s inblandning; hans dykarkompetens var av vital betydelse och han torde svårligen kunna ersättas om han skulle vägra att medverka.

Vad beträffar dykutrustningen kan följande anmärkas. Den mest näraliggande förklaringen till de åtgärder A.S. vidtog  -  att avlägsna den reflekterande tejpen från snorkeln och måla undervattensmopeden svart  -  är att han ville kunna ta sig fram osedd under vatten. Även det tekniskt avancerade dykaraggregatet är lämpligt just för detta ändamål. Att han kontrollerade utrustningen och målade undervattensmopeden redan i mars 1993, talar därför med styrka för att han långt före sin ankomst till Sverige var medveten om att han här skulle utföra ett dykaruppdrag som inte tålde dagens ljus. Hans påstående att han i Frescati mottog, kontrollerade och tätade utrustningen utan att veta hur den kommit till Sverige eller i vilket sammanhang den skulle användas ter sig mot bakgrund härav avsevärt mindre trovärdigt än M.S:s uppgift att åtgärderna var ett led i brottsplanen.

De markeringar A.S. gjorde på kartan motsvarar den plats där utpressningspengarna enligt brottsplanen skulle överlämnas samt en för en dykare lämplig flyktväg via en dagvattenledning vars mynning är belägen under vattenytan. A.S. har inte lämnat någon godtarbar förklaring till dessa markeringar. Enligt min mening är detta så graverande för A.S. att det genom denna omständighet  -  sammantaget med vad som ovan anförts angående dykutrustningen  -  är visat att A.S. var införstådd med att han var aktör i en brottsplan där hans roll var att under vatten hämta pengar som inte åtkommits på lagligt sätt.

Frågan är då vad A.S. kände till om brottsplanens övriga moment; av avgörande betydelse för ansvarsbedömningen är om han visste att det var fråga om utpressningspengar och att utpressningen skulle föregås av ett människorov.

Det ter sig föga sannolikt att A.S. långt i förväg skulle vidta förberedelseåtgärder och inlåta sig i en brottsplan som skulle föra honom till ett avlägset land, utan att han fick veta planens huvuddrag eller syfte.

Utan sådana upplysningar hade han ju inte någon möjlighet att bedöma vilka risker som var förenade med det uppdrag han åtog sig. Än mer osannolikt är det enligt min uppfattning att han skulle rekrytera sina skyddslingar O.R. och A.C. till ett brottsprojekt där han inte visste vilka uppgifter de skulle komma att tilldelas eller vilka faror de skulle utsättas för.

Härtill kommer att M.S. berättat att A.S. övertog styrningen av hela projektet från O.V.. Förvisso måste M.S:s uppgifter värderas med stor försiktighet, då han och ryssarna har motstridiga intressen i målet. Emellertid synes det inte på något sätt gynna hans egen sak att påstå att en av hans medtilltalade spelade ut en annan i ledningen för operationen. Jag finner därför att även M.S:s uppgifter måste tillmätas betydelse.

Mot dessa omständigheter, som talar för åklagarens påstående om A.S:s skuld, skall ställas de uppgifter som talar däremot.

Härvid är det främst dramats upplösning som är av intresse. Av de skäl som hovrättens flertal angivit finner jag det mindre troligt att ryssarna så som M.S. påstått gjorde ett sista desperat försök att föra bort P.W.. Å andra sidan talar beaktansvärda omständigheter emot att ryssarna endast avsåg att gripa en brottsling och överlämna honom till polisen. Rättsintyg och fotografier visar att M.S. utsattes för kraftigt våld, som synes helt opåkallat för att verkställa ett gripande, i synnerhet då ryssarna enligt egen uppgift vid det tillfället hade tillgång till vapen. På denna punkt ger utredningen snarare stöd åt M.S:s påstående att han utsattes för ett mordförsök.

Det är vidare utrett att M.S. i bilen belades med handfängsel. Vid Brevik befriades han, varefter han ensam skickades fram till P.W:s grind. Inte heller detta förfarande stämmer särskilt väl överens med ryssarnas version.

Med hänsyn till detta motsägelsefulla i den avslutande scenen, anser jag att den inte ger fog för några slutsatser rörande brottsplanen eller de inblandades skuld. Förklaringen till upplösningen kan också vara en annan än de båda alternativ som de tilltalade lämnat. Således finner jag att det som slutligen hände inte ger något påtagligt stöd åt någon av de tilltalades berättelser.

Sammanfattningsvis skall, å ena sidan, ett flertal beaktansvärda omständigheter som ger belägg för att A.S. hade det uppsåt åklagaren påstått vägas mot, å andra sidan, hans bestämda förnekande och den närmast gåtfulla upplösningen. Jag finner därvid ställt utom rimligt tvivel att A.S. handskades med dykutrustningen och på en karta markerade platser som var av betydelse för överlämnande av penningsumman med uppsåt att medverka vid utpressning som föregåtts av ett människorov. Såväl dykarutrustningen som kartan utgör sådana hjälpmedel som avses i 23 kap. 2 § brottsbalken. Gärningarna skall därför betraktas som förberedelse till människorov. Jag finner således att åtalet enligt åtalspunkt 1 skall bifallas i denna del.

Det är däremot inte visat att A.S. gemensamt med medgärningsmän innehaft eller medfört övriga brottshjälpmedel. Rekognoseringen av de relevanta platserna utgör i sig inte någon straffbar förberedelsehandling. Åtalet skall därför ogillas såvitt gäller dessa delar av gärningspåståendet.

Vad så gäller åtalet för olovlig befattning med smuggelgods gör jag följande överväganden. Utredningen ger vid handen att dykaraggregatet – den s.k. aqualungan – är tekniskt mycket avancerat och kan vara farligt att använda. Det förefaller ha få, om ens några civila användningsområden. För A.S., som kände till vilken funktion utrustningen skulle fylla i brottsplanen, måste det ha stått klart att godset skulle väcka alltför stor uppmärksamhet om det visades upp för tullmyndigheterna. Jag finner det därför uteslutet att han, när han mottog dykaraggregatet och undervattensmopeden i Frescati, inte insåg att föremålen smugglats över gränsen. Däremot är åtalet enligt åtalspunkt 2 styrkt.

Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med flertalet.

Nämndemannen Rune Schneider var skiljaktig i fråga om A.S., A.C. och O.R. och anförde:

På grund av följande omständigheter bland många står det för mig helt klart att de tre ryssarna måste haft vetskap om att de i Sverige skulle delta i brottsliga gärningar. Det är enligt min uppfattning inte tre aningslösa och skötsamma medborgare som reser ända från Svarta havets strand genom hela Ryssland till Sverige för att här utföra hederligt arbete som chaufförer och dykare under någon eller några veckor.

Bara själva resans uppläggning är förbryllande och mystisk. O.R. och A.C.  -  mina pojkar som A.S. säger  -  reser ca 200 mil till S:t Petersburg. Därifrån fortsätter resan med turistbuss och gruppvisum till Finland, där de hoppar av turistresan och tar Vikingfärjan från Helsingfors till Stockholm. Ett mysterium är att när turistbussen återvänder till S:t Petersburg står inte två stolar tomma; de är upptagna av två andra personer och visumlistan stämmer. De hade lämnat sina körkort kvar i Ryssland trots att de uppger att de skulle arbeta hederligt just som chaufförer i Sverige. De var försedda med falska polska pass.

A.S. uppger sig ha fått ett uppdrag att dyka efter sjunkna båtar. Man frågar sig om det inte finns dykare på närmare håll än Svartahavsområdet. Han transporterar sin dykarutrustning med avancerad teknik – bl.a. syns inga luftbubblor på vattenytan – till S:t Petersburg. Sedan han kommit till Stockholm och studentrummet i Frescati anländer också utrustningen dit. I detta studentrum – inte i någon verkstad eller annan lämpligare lokal – monterar och mekar A.S. med undervattensmopeden och kopplar ur belysningen. Redan tidigare i Ryssland hade han målat över den ursprungliga oranga färgen med matt svart färg.

Allt tyder på att de tre ryssarna var väl införstådda med vad slags "arbete" de under en kort tid skulle utföra i Sverige: medverka i människorov/kidnappning där lösensumman skulle sättas till svindlande 10 miljoner USD.

Jag anser således att A.S., O.R. och A.C. skall fällas till ansvar för medverkan i förberedelse till människorov.

Överröstad i denna del är jag i övriga frågor ense med majoriteten.

Målnummer B 3139/93