Svea hovrätt referat RH 1994:72

Court
Svea hovrätt
Reference
RH 1994:72
Målnummer
T307-94
Avdelning
3
Avgörandedatum
1994-05-16
Rubrik
I mål om betalningsföreläggande har gäldenären bestritt ansökan och angett grunderna för sitt bestridande. Sedan målet överlämnats till tingsrätten förelade tingsrätten gäldenären att avge skriftligt yttrande utan att det i föreläggandet angavs att tredskodom kunde meddelas vid uteblivet yttrande. När gäldenären inte hördes av inom förelagd tid meddelade tingsrätten tredskodom. Tingsrättens handläggning har ansetts utgöra grovt rättegångsfel.
Lagrum
42 kap. 11 §, 44 kap. 7 a §, 7 b §, 9 § och 10 § andra stycket, 49 kap. 1 § fjärde stycket och 50 kap. 26 § rättegångsbalken
Rättsfall
NJA 1989 s. 487

I en till kronofogdemyndigheten i Stockholms län ingiven ansökan om betalningsföreläggande yrkade Skandinaviska Enskilda Banken förpliktande för G.S. att till banken utge visst kapitalbelopp jämte ränta och kostnader. I ansökningen angav banken att fordringen grundades på ett skuldebrev och ett checkkontrakt. G.S. bestred ansökningen och anförde därvid bl.a. följande. Hon har träffat en överenskommelse med en tjänsteman på banken innebärande att banken skulle dra tillbaka ansökningen om hon erlade visst belopp. Därefter skulle en avbetalningsplan upprättas. Hon har erlagt det överenskomna beloppet. – Sedan banken yttrat sig över G.S:s bestridande och målet på bankens begäran överlämnats till tingsrätten för vidare handläggning, förelade tingsrätten G.S. att inkomma med skriftligt yttrande över vad banken anfört. G.S. hördes inte av inom den föreskrivna tiden. Tingsrätten meddelade i anledning härav den 27 september 1993 tredskodom mot G.S., varigenom bankens talan bifölls i sin helhet. G.S. ansökte om återvinning, varefter tingsrätten satte ut målet till muntlig förberedelse. I kallelsen till parterna angavs att tredskodom kan meddelas mot part som uteblir. När sammanträdet för förberedelse påropades den 31 januari 1994 inställde sig inte G.S.. Tingsrätten meddelade samma dag, på bankens begäran, en ny tredskodom. Genom denna upphävdes den tidigare tredskodomen och bankens talan bifölls i sin helhet.

I en till hovrätten ställd skrift – som av tingsrätten överlämnades till hovrätten för åtgärd enligt 50 kap. 6 § rättegångsbalken (RB) – överklagade G.S. tredskodomen den 31 januari 1994 och yrkade, som hon fick förstås, att bankens vid tingsrätten förda talan skulle lämnas utan bifall.

Svea hovrätt (1994-05-16, hovrättsråden Per Olding och Lennart Grobgeld, referent, samt t.f. hovrättsassessorn Kristian Eriksson) undanröjde tingsrättens tredskodomar samt visade målet åter till tingsrätten för vidare handläggning. Hovrätten anförde därvid.

Part, mot vilken en tredskodom givits, får inte överklaga domen (49 kap. 1 § fjärde stycket RB). Däremot kan parten söka återvinning (44 kap. 9 § RB). En part mot vilken tredskodom meddelats på nytt har dock inte rätt till återvinning (44 kap. 10 § andra stycket RB). G.S. saknar vid detta förhållande möjlighet att – genom ett ordinärt rättsmedel – få till stånd en omprövning i saken.

Fråga har emellertid uppkommit huruvida sådant rättegångsfel har förekommit som bör föranleda att hovrätten återförvisar målet till tingsrätten.

Enligt 42 kap. 11 § RB får i mål där förlikning om saken är tillåten svaranden föreläggas att skriftligen avge svaromål vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas mot honom. Bestämmelsen är tillämplig även i mål om bl.a. betalningsföreläggande som efter bestridande överlämnats till tingsrätten. Möjligheten att infordra skriftligt svaromål vid äventyr av tredskodom är inte avsedd att användas t.ex. när svaranden i mål om betalningsföreläggande motiverat sitt bestridande i den summariska processen (jfr prop. 1986/87:89 s. 198 och 230 samt rättsfallet NJA 1989 s. 487).

Fråga är huruvida G.S. i sitt bestridande vid kronofogdemyndigheten i tillräcklig omfattning motiverat sin inställning till bankens talan för att förhindra möjligheten att meddela tredskodom. Vid denna bedömning är reglerna i 44 kap. 7 a § och 7 b § RB att beakta. Enligt förstnämnda paragrafs första stycke kan tredskodom meddelas om svaranden underlåter att följa ett föreläggande att skriftligen avge svaromål vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas honom. Andra stycket i paragrafen anger att svaranden skall anses ha följt ett föreläggande att avge svaromål, om han klargjort sin inställning till kärandens yrkande och angivit skäl som kan vara av betydelse för saken. I det sistnämnda rekvisitet ligger inte något krav på att svaranden skall ha utvecklat sin talan mera ingående. Svaranden behöver inte prestera någon bevisning för sin ståndpunkt, utan redan ett naket påstående från svarandens sida att det föreligger en någorlunda klart angiven grund för ogillande bör vara tillräckligt för att förhindra en tredskodom. Som allmän regel bör gälla att tredskodom inte bör meddelas om det är tveksamt om svaranden skall anses ha anfört sådana skäl mot bifall som kan vara av betydelse vid prövningen (a. prop. s. 227 ff).

När käranden grundat sitt yrkande på ett skriftligt fordringsbevis, får tredskodom enligt 44 kap. 7 b § första stycket RB meddelas även om svaranden efter föreläggande uppfyllt vad som sägs i 7 a § andra stycket i kapitlet, men inte förmått att visa sannolika skäl för sin talan. Regeln i 7 b § bör inte tillämpas om kärandens yrkande bara delvis grundar sig på ett skriftligt fordringsbevis (se prop. 1989/90:85 s. 149).

Banken har i målet grundat sin talan dels på ett skuldebrev, dels på ett checkkonto med kredit. Skuldebrev är naturligen att anse som ett skriftligt fordringsbevis, medan checkkonto med kredit i praxis inte har ansetts utgöra ett sådant. Reglerna i 44 kap. 7 b § RB är således inte tillämpliga i målet, utan G.S. hade endast att uppfylla kraven i 7 a § för att förhindra en tredskodom. Hovrätten finner att G.S., i samband med att hon bestred ansökningen om betalningsföreläggande, i tillräcklig omfattning motiverat sin inställning för att tredskodom inte borde ha meddelats mot henne.

Det föreläggande att avge yttrande som delgavs G.S. sedan målet överlämnats till tingsrätten innehöll inte någon erinran om att tredskodom kunde komma att meddelas mot henne för det fall hon underlät att efterkomma föreläggandet. I beaktande av regeln i 44 kap. 7 a § RB innebär även detta förhållande att tingsrätten inte borde ha meddelat tredskodom.

Tingsrättens handläggning har således varit felaktig i två hänseenden. Tingsrätten har meddelat tredskodom trots att G.S. i tillräcklig grad motiverat sitt bestridande för att förhindra tredskodom och trots att hon i föreläggande att avge yttrande inte erinrats om att underlåtelse att följa föreläggandet kunde komma att leda till en sådan påföljd. Hovrätten finner var och ett av felen vara sådant som avses i 59 kap. 1 § 4 RB.

På grund av det sagda och då felen inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten bör tredskodomarna undanröjas samt målet visas åter till tingsrätten för erforderlig handläggning. Enligt hovrätten är det uppenbart obehövligt att höra parterna härom.

Målnummer T 307/94