Svea hovrätt referat RH 1994:8

Court
Svea hovrätt
Reference
RH 1994:8
Målnummer
Ö3554-93
Avdelning
1
Avgörandedatum
1993-10-22
Rubrik
Frågan om beviskravet i mål om särskild handräckning samt om åberopande av muntlig bevisning i besvärsmål skall föranleda hovrätten att hålla förhör i beaktande av den praxis som utvecklats angående rätt till muntlig förhandling i hovrätten.
Lagrum
•  4 § första stycket första punkten och 39 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning
•  52 kap. 10 § rättegångsbalken
Rättsfall
•  NJA 1991 s. 188
•  NJA 1992 s. 513

V. och L.J. var tidigare gifta med varandra. De tvistade om bodelningen. Som bodelningsförrättare förordnades advokaten D.L.. Denne bestämde bodelning mellan V. och L.J.. Enligt den bodelningen tillskiftades L.J. en personbil. Sedan parterna delgivits den av bodelningsförrättaren upprättade bodelningshandlingen klandrades bodelningen av bägge parter. V.J. var registrerad som ägare till bilen och den var i hennes besittning. L.J. hämtade bilen hemma hos V.J..

V.J. ansökte hos kronofogdemyndigheten i Eskilstuna om särskild handräckning och yrkade att L.J. skulle förpliktas att till henne återlämna personbilen. Till stöd för ansökan anförde V.J. i huvudsak följande. L.J. rubbade egenmäktigt hennes besittning till bilen genom att med ett hotfullt beteende tilltvinga sig nycklar till den. Hon motsatte sig hämtningen. Tvångsskiftet har varken helt eller delvis vunnit laga kraft.

L.J. bestred ansökan och gjorde gällande att han var rätt ägare till bilen och att varken tvång eller egenmäktigt förfarande förekommit då han hämtade bilen.

Kronofogdemyndigheten i Eskilstuna avslog ansökan och anförde i huvudsak följande. Det ankommer inte på kronofogdemyndigheten att inom ramen för den summariska processen avgöra den bakomliggande tvisten. Det åligger sökanden att i mål om särskild handräckning styrka de omständigheter han åberopar till stöd för sin ansökan. Bestrider svaranden ansökningen får den inte bifallas om svaranden visar sannolika skäl för sin invändning eller sökandens rätt annars framstår som oklar (se prop. 1989/90:85 s. 128 f.). Skriftväxlingen visar inte entydigt att sökandens besittning egenmäktigt rubbats eller att annan olovlig åtgärd vidtagits. Ansökningen skall därför avslås.

V.J. yrkade i hovrätten att L.J. skulle ålägggas att återlämna personbilen och anförde som grund för talan att hon äger bilen och att L.J. egenmäktigt rubbade hennes besittning till den samt utvecklade talan i huvudsak enligt följande: L.J. hämtade bilen under åberopande av tvångsskiftet som inte vunnit laga kraft. Han uppträdde hotfullt och tvingade henne att lämna ifrån sig en uppsättning bilnycklar. Hon motsatte sig att L.J. hämtade bilen och vägrade att fylla i ändringsanmälan till bilregistret och att utge samtliga bilnycklar. R.S. var närvarande när bilnycklarna överlämnades och när L.J. hämtade bilen.

V.J. hemställde att hovrätten skulle förordna om muntligt förhör med R.S. samt åberopade två intyg utfärdade av R.S..

L.J. bestred ansökan och anförde som grund för bestridandet att V.J. frivilligt lämnade över bilen till honom samt utvecklade sin inställning i huvudsak enligt följande: Han konstaterade att han av bodelningsförrättaren tilldelats bilen och åkte därför hem till V.J.. Han träffade V.J. och R.S.. Han visade V.J. att bodelningsförrättaren tilldelat honom bilen. Hon sade att hon ville läsa skiftet i lugn och ro och ta hand om en del personliga tillhörigheter ur bilen. Han lovade då att återkomma några timmar senare. När han kom åter hade han med sig sin arbetskamrat, W.I.. Att hämta bilen tog fem minuter. Inte ett ont ord växlades och ingen var otrevlig på något sätt. R.S. var inte tillsammans med V.J. då bilen överlämnades. V.J. gick däremot efter överlämnandet över till R.S., som bor mitt över gatan. Överlämnandet av bilen var således helt frivilligt och odramatiskt mellan V.J. och honom. Han fick två par nycklar till bilen.

L.J. åberopade intyg utfärdade av W.I. och sig själv.

Svea hovrätt (1993-10-22, hovrättslagmannen Dag Victor, hovrättsrådet Lars Hesser, och t.f. hovrättsasessorn Anders Weihe, referent) lämnade besvären utan bifall på följande skäl:

I ett mål om särskild handräckning prövas om förutsättningar föreligger för en speciell verkställighet. Det bakomliggande materiella rättsförhållandet lämnas i princip utanför prövningen. Ett undantag från denna huvudregel är att en ansökan inte skall bifallas om det är uppenbart att svaranden har den materiella rätten på sin sida (jfr prop. 1989/90:85 s. 129). I detta fall är detta inte uppenbart. V.J. har att styrka de omständigheter hon åberopar till stöd för sin ansökan. Då det är ostridigt att bilen fanns i hennes besittning till dess L.J. hämtade den är den avgörande frågan i detta mål om L.J. egenmäktigt rubbade V.J:s besittning till bilen.

Innan hovrätten behandlar denna fråga skall emellertid först ställning tas till V.J:s begäran om muntligt förhör med R.S.. Därvid är bestämmelserna i 52 kap. rättegångsbalken tillämpliga. Dessa bestämmelser innebär att förfarandet som huvudregel är skriftligt. Av betydelse är emellertid även de krav som uppställs genom 1950 års europeiska konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Enligt artikel 6 punkt 1 i denna konvention föreligger i princip en rätt till muntlig förhandling i åtminstone en domstolsinstans när det gäller att fastställa en persons civila rättigheter och skyldigheter. Att ett mål om särskild handräckning i och för sig faller in under tillämpningsområdet för nämnda artikel i konventionen är, enligt hovrättens mening, klart. Den summariska processen i mål om särskild handräckning har visserligen till syfte att sökanden snabbt skall kunna vinna rättelse vid sådana olovliga förfaranden som avses i 4 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, och lagstiftaren har avvisat tanken på muntliga förhandlingar hos kronofogdemyndigheterna (jfr prop. 1989/90:85 s. 51). Detta bör emellertid inte leda till slutsatsen att den i det föregående angivna rätten till muntlig förhandling inte skulle gälla i mål om särskild handräckning.

Den rätt till muntlig förhandling som parterna har avser i princip rätten att muntligen lägga fram sin sak. Europakonventionen kan också få betydelse när det gäller bedömningen av rätten att förebringa bevisning och under vilka former detta skall ske. Någon oinskränkt rätt för parterna att disponera över detta ger emellertid inte konventionen.

I förevarande mål har V.J. begärt att utredningen i målet kompletteras genom att muntligt förhör hålls med R.S.. Begäran om muntlig förhandling har således enbart gjorts i bevissyfte. Att avslå en begäran om muntligt förhör i bevissyfte med stöd av bestämmelsen i 52 kap. 10 § rättegångsbalken då detta inte är nödvändigt för utredningen i målet står, enligt hovrättens mening, inte i strid med konventionens krav (jfr NJA 1991 s. 188). I mål om särskild handräckning är det enligt 40 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning tillåtet att som bevis åberopa skriftliga berättelser, s.k. vittnesintyg. Detta innebär att utrymmet att tillåta muntlig bevisupptagning i hovrätten är begränsat. Hovrätten finner  mot bakgrund av det anförda inte skäl att hålla muntligt förhör med R.S.. Vid sådant förhållande och då V.J. inte har begärt muntlig förhandling i annat än bevissyfte kan målet avgöras efter enbart skriftlig handläggning (jfr Danelius, Mänskliga rättigheter, 5:e uppl. s. 157 f.).

Härefter går hovrätten över till frågan om V.J. på det sätt som krävs för att bevilja en ansökan om särskild handräckning har visat att L.J. egenmäktigt har rubbat hennes besittning till bilen. För att det skall kunna vara fråga om en egenmäktig besittningsrubbning krävs i princip att denna skett genom ett straffbart förfarande. Det kan sättas i fråga om de påståenden som V.J. har gjort om tvång överhuvudtaget uppfyller de krav som gäller för att en besittningsrubbning skall kunna anses vara egenmäktig. Härtill kommer att L.J., vilket vinner visst stöd av det intyg från W.I. som han har åberopat, hävdat att något tvång inte förekommit utan att hämtningen av bilen skett med V.J:s samtycke. Inom ramen för prövningen av frågan om särskild handräckning är det normalt tillräckligt att en sådan invändning framförs för att den skall anses utgöra hinder för att bevilja ansökan (jfr prop. 1989/90:85 s. 129). Hovrätten finner således att V.J. inte förmått styrka några sådana omständigheter som gör att förutsättningarna för en särskild handräckning kan anses föreligga. Besvären skall därför lämnas utan bifall.

Målnummer Ö 3554/93