Svea hovrätt referat RH 1998:83

Court
Svea hovrätt
Reference
RH 1998:83
Målnummer
Ö3727-98
Avdelning
8
Avgörandedatum
1998-09-30
Rubrik
En advokat hade biträtt ett aktiebolag som ombud i en tvist. Bolaget försattes senare i konkurs och advokaten utsågs till konkursförvaltare. Omständigheterna ansågs vara sådana att hans opartiskhet i konkursen kunde rubbas. Han ansågs därför inte lämplig som förvaltare och entledigades från uppdraget.
Lagrum
7 kap. 1 och 5 §§ konkurslagen (1987:672)

Genom ett beslut den 22 juni 1998 försattes X Mekaniska Verkstad AB på egen begäran i konkurs vid Köpings tingsrätt. Som förvaltare utsågs, på förslag av en bank i dess egenskap av största fordringsägare, advokaten I.B.

Kronofogdemyndigheten i Eskilstuna, Enheten för tillsyn i konkurser (TSM), inkom till tingsrätten med en skrivelse och yrkade att tingsrätten skulle pröva frågan om entledigande av I.B. som förvaltare i konkursen. I skrivelsen anförde TSM följande.

I 7 kap. 1 § konkurslagen finns förutom de allmänna kvalifikationskraven på en konkursförvaltare att vederbörande inte får stå i ett sådant förhållande till bl.a. gäldenären att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet. Detsamma gäller om det i övrigt finns någon omständighet som medför att förtroendet för vederbörandes opartiskhet kan rubbas. I paragrafen finns också en bestämmelse om att en förvaltare omedelbart skall underrätta TSM om omständigheter som kan medföra jäv för honom.

Advokat I.B. har biträtt konkursgäldenären X Mekaniska Verkstad AB före konkursen genom att vara ombud i en tvist där konkursbolaget varit svarande. – - – Av domen framgår bl.a. att stämningsansökan delgavs den 25 november 1992 och dom meddelades den 27 oktober 1994.

TSM ifrågasätter om inte I.B:s objektivitet som konkursförvaltare kan sättas ifråga när han biträtt konkursgäldenären före konkursen såsom ombud. För tillämpning av ovan nämnda regel är det inte nödvändigt att förtroendet för förvaltaren verkligen är rubbat. Tillräckligt är att det typiskt sett finns en beaktansvärd risk att så kommer att ske (se Prop. 1988/89:31 sid. 10).

I.B. borde ha väckt frågan om jäv i samband med att gäldenären försattes i konkurs. Förhållandet torde inte ha varit okänt för I.B. då han var föreslagen som konkursförvaltare av borgenär och gäldenär. Enligt telefonsamtal med I.B. den 25 juni 1998 har han vidgått att frågan om jäv diskuterats med företrädare för konkursgäldenären och berörd borgenär.

Trots att I.B. uppmärksammat jävsfrågan har han underlåtit att underrätta TSM om förhållandena oaktat den skyldighet som föreligger enligt 7 kap. 1 § konkurslagen att så omedelbart ska ske när omständigheter som kan medföra jäv uppkommer

- – -

I.B. anförde följande vid tingsrätten med anledning av TSM:s skrivelse.

Den 18 juni kontaktades jag av revisorn A.S. på LRF Konsult. Efter att ha diskuterat obeståndssituationen med henne och ägarna/styrelseledamöterna var jag i kontakt med banken och dess chef, B.E. Vid personligt sammanträffande med banken senare samma dag diskuterades konkursen och det kommande förvaltarskapet dels utifrån att jag inte "stod på listan" dels ock med hänsyn till mina tidigare kontakter med bolaget, vilka således var kända för banken.

Då det inte fanns något som helst samband eller beröringspunkt mellan det ärende jag haft för bolaget och dagens obeståndssituation (motparten har dessutom avlidit) samt då jag inte haft någon kontakt med bolaget därefter, var det bankens uppfattning att det inte fanns anledning att ifrågasätta min opartiskhet. Det var dessutom alldeles uppenbart att ingen annan skulle erhålla utdelning i konkursen än banken, undantaget hyresfordran. Vid genomgång av bolaget har detta visat sig riktigt enär värdet på tillgångarna klart understiger företagshypoteket.

Med hänsyn till det tidigare ärendets art, den tid som förflutit mellan uppdragen och konkursens omfattning samt då störste fordringsägaren särskilt begärde att jag skulle åtaga mig uppdraget, gjorde jag den bedömningen att någon jävssituation inte förelåg eller att min opartiskhet av annan anledning kunde ifrågasättas.

Anledningen till att TSM inte kontaktades var att frågan, efter bankens skriftliga begäran, för mig föreföll så klar att någon tveksamhet överhuvudtaget inte kunde föreligga.

Med åberopande av ovanstående anser jag följaktligen att något jäv inte föreligger. Det saknas därför grund för entledigande enligt 7:5 konkurslagen.

Köpings tingsrätt (1998-07-17, tf. lagmannen Ove Svensson) lämnade TSM:s begäran om entledigande av Ingvar B som förvaltare i konkursen utan bifall.

I motiveringen för beslutet anförde tingsrätten följande.

Regler om förvaltning och tillsyn i konkurs upptas i 7:e kapitlet konkurslagen (1987:672). Enligt 7 kap 1 § uppställs kvalifikationskrav för konkursförvaltare. Till grund för stadgandet ligger en insikt om att stora krav i allmänhet måste ställas på konkursförvaltare (prop. 1978/79:105 s. 156 ff). Ett allmänt sådant krav är att förvaltare skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Tidigare fanns i motsvarande bestämmelse (44 § konkurslagen (1921:225) i dess lydelse efter den 1 januari 1980) ett krav om att förvaltaren skulle ha borgenärernas förtroende. Enligt förarbetena följde av detta och den allmänna lämplighetsbestämmelsen att det var olämpligt att borgenär eller dennes ombud blev förvaltare i konkursen. Det förelåg dock inga principiella hinder mot en sådan lösning om det endast fanns en borgenär eller om övriga borgenärer godtog lösningen. I den nya lagen har i 7 kap 1 § 3 st kravet på borgenärernas förtroende ersatts med ett krav på att den inte får vara förvaltare som står i ett sådant förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen eller beträffande vilken det i övrigt finns någon omständighet som rubbar förtroendet. Enligt denna regel, den s.k. jävsregeln, är det tillräckligt att det typiskt sett finns en beaktansvärd risk för att förtroendet för förvaltaren är rubbat och det sägs i förarbetena att det kan sägas följa direkt av den nya regeln att förvaltaren skall åtnjuta borgenärernas förtroende (prop. 1988/89:31 s. 9). I kommentaren till regeln (Walin-Palmér, Konkurslagen, s. 551) sägs beträffande förhållandet mellan förvaltaren och gäldenären att ledning för tillämpningen i första hand bör hämtas från bestämmelsen i 4 kap 3 § om närstående till gäldenären, men att jäv även kan uppkomma utanför den kretsen, t.ex. om förvaltaren är nära vän till gäldenären eller står i ett påtagligt personligt motsatsförhållande till denne, och att det enligt departementschefen är mindre väl förenligt med jävsregeln att till förvaltare utse någon som har varit bokförare eller deklarationsmedhjälpare till gäldenären eller varit revisor i ett aktiebolag som försatts i konkurs. Vidare sägs att en rådgivare till gäldenären får anses olämplig som förvaltare, om det kan råda tvekan om hans objektivitet, vilket ofta torde vara fallet, om rådgivaren biträtt gäldenären under en längre tid före konkursutbrottet. Om denna situation förs närmare resonemang i konkurslagkommitténs betänkande Förenklad konkurs m.m. (SOU 1974:6 s. 171): "För att rådgivare till gäldenären skall anses obehörig förutsätts enligt förslaget – bortsett från närståendefallet – att han intar beroendeställning i förhållande till gäldenären. Egenskapen av rådgivare ger ej alltid upphov till ett beroendeförhållande. Det finns emellertid knappast tillräckliga skäl att generellt förbjuda en gäldenärens rådgivare att vara förvaltare. I och för sig innebär det vissa fördelar att boet utreds av någon som är insatt i gäldenärens ekonomiska förhållanden. Gäldenärens rådgivare är dock inte lämplig som förvaltare, om det kan råda tvekan om hans objektivitet. Detta torde för det mesta vara fallet, om rådgivaren biträtt gäldenären under en längre tid före konkursutbrottet. (I fotnot hänvisas till bl.a. Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 176 not 2). Om det å andra sidan finns anledning att misstänka att någon står i motsatsförhållande till gäldenären, bör han inte utses till förvaltare. En företrädare för en konkurrent till gäldenären bör t.ex. inte komma i fråga." Welamson anger i nyss nämnda fotnot i anslutning till fråga om vem som vanligen utsågs till interimsförvaltare, nämligen någon som föreslagits av konkurssökande borgenär eller gäldenären själv om den föreslagne inte ansågs olämplig, följande: "En person som föreslagits av gäldenären – vanligen någon som han tidigare anlitat som juridisk eller ekonomisk rådgivare – kan visserligen å ena sidan förmodas vara påtagligt välvilligt inställd gentemot gäldenären men å andra sidan är han ofta den som, förutom gäldenären själv, är bäst insatt i dennes ekonomiska förhållanden och som därför med minsta arbete och kostnader kan utföra interimsförvaltarens åligganden." Under rubriken "Behörighetsvillkor för förvaltare" påpekar Welamson i samma arbete (s. 173 x och s.s. not 14) att vår lag inte har någon motsvarighet till den norska rättens förbud att såsom förvaltare anlita den som inom viss tid före konkursbeslutet varit i gäldenärens tjänst eller fungerat som hans faktiska juridiska rådgivare eller revisor och hänvisar till 14 § NKL, "enligt vilken man också såvitt möjligt skall undvika att utse den som inom ifrågavarande tid (2 år) av gäldenären företrädesvis använts som juridisk rådgivare eller biträtt gäldenären under privat ackordsförhandling". Welamson fortsätter: "Omständigheter av denna typ torde emellertid kunna beaktas vid den allmänna lämplighetsprövningen. – - – I ett hovrättsfall har exempelvis advokat, som vid tidpunkten för konkursbeslutet var i ett brottmål förordnad som offentlig försvarare åt gäldenären, ansetts icke böra utses till förvaltare. Detta måste anses i princip riktigt med hänsyn till förvaltares åligganden – - -

Syftet med jävsbestämmelser, allmänt sett, är att ge garantier för att den, som utövar en viss funktion, är obunden av egna personliga eller ekonomiska intressen rörande den fråga eller de personer det gäller. I fråga om förvaltare är angeläget att denne står fri och obunden till de motstridiga intressen som kan göras gällande i en konkurs. Förvaltaren prövar själv om det finns omständigheter som medför jäv. Till ledning härför finns när det gäller advokat regler om iakttagande av god advokatsed i rättegångsbalken, advokatsamfundets stadgar och i Vägledande regler om god advokatsed (VRGA). I VRGA §§ 13-15 avhandlas olika stadier och skilda former av intressekollision. Centralbestämmelsen är 14 § till vilken 15 § ansluter sig. Advokat har enligt vad som är vedertaget alltid att pröva om intressekollision föreligger och samtycket från klient är därvid i princip utan betydelse (Lars Bentelius i TSA 5/96 s. 24). "Oberoende bör för en advokat ha karaktären av en egenskap som inte kan men inte heller behöver bevisas – ett postulat". (Lars Bentelius i TSA 1/98 s. 2). Vid prövning av fråga om förvaltarjäv föreligger kan inte samma kriterier läggas till grund som vid domarjäv. (Jfr lagutskottets betänkande 1986/87:32 s. 11 f: "- – - När det gäller utformningen av en sådan reglering (jäv) måste beaktas att förvaltaren trots allt är enpartsföreträdare; han skall i första hand tillvarata borgenärskollektivets intresse. Regler om domarjäv i rättegångsbalken syftar till att skapa garantier för att en domare alltid står helt obunden av partsintressen och är därför inte så väl ägnade att tjäna som förebild. Till skillnad från bestämmelserna om domarjäv bör regler om jäv för förvaltare således inte vara absoluta. – - -"). Vägledande uttalanden om specifika jävssituationer rörande förvaltare förekommer till skillnad från när det gäller vanliga klientärenden mera sällan och advokatsamfundets styrelse har i samband med en sådan frågeställning yttrat att några generella jävsregler inte kunde uppställas och att en föreslagen förvaltare i första hand själv hade att pröva huruvida jäv förelåg (TSA 5/88 s. 239). En sammanställning angående god advokatsed i konkursförvaltning har dock gjorts av Hans Elliot i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund nr 6/93 s. 267 ff. Bl.a. redovisas två fall från 1965. Beträffande ett av dessa anförs: "Även om det i och för sig inte behöver vara något att anmärka mot att en advokat, som biträtt gäldenären, mottar uppdrag som förvaltare i dennes konkurs, kan förhållandena vara sådana att advokaten till iakttagande av god advokatsed måste anses skyldig att avböja uppdrag som konkursförvaltare. Så snart det föreligger risk för att förvaltaren i egenskap av konkursförvaltare kommer att angripa eller klandra en transaktion vid vilken han medverkat, bör han avböja att bli förvaltare." I prop. 1986/87:90 s. 255 har departementschefen uttalat bl.a. att det ligger i sakens natur att tillsynsmyndigheten när den motsätter sig att en person utses till förvaltare, måste kunna redovisa godtagbara skäl för sin ståndpunkt och att rätten är oförhindrad att pröva dessa skäl. Detta har i en artikel i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund nr 2/1988 s. 72 ff kommenterats av Dag di Meo med att "det framstår därmed som uppenbart att jäv även fortsättningsvis må lösas inom ramen för det förtroende borgenären (och tillsynsmyndigheten) är beredd att ge förvaltaren." Enligt Dag di Meo framstår det vidare som ett rimligt krav att det precis som fallet är med domarjäv (4:13 RB) och jäv för tillsynsmyndighet (dåvarande 208 § KL som i sak oförändrad överförts till 7 kap. 26 § nya KL) är advokaten/konkursförvaltaren själv som i första hand skall pröva om han eller hon är jävig. Dag Di Meo menar att en mera beaktansvärd och allvarlig jävssituation än i förhållande till borgenär kan uppkomma om förvaltaren har någon koppling till gäldenären, därvid han närmast tänker på frågan om gäldenärsbrottsbedömningen, där förvaltarens oväld kunde ifrågasättas och menar vidare att den enda klara jävssituationen man redan nu må fastställa och som bör vara uppenbar för envar, är om förvaltaren har varit ombud för konkursgäldenären eller ingått i konkursbolags styrelse eller genom släktskap eller annan bindning till gäldenären dennes opartiskhet kan ifrågasättas.

Förutom nu presenterade synpunkter bör beaktas att ett förvaltaruppdrag är kringgärdat av bestämmelser och att en förvaltare i viktigare frågor skall höra tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer.

I.B. har en tid innan han utsågs till förvaltare i gäldenärens konkurs varit gäldenärens ombud i ett vid tingsrätten anhängigt tvistemål angående obehörig vinst i vilket den 27 oktober 1994 stadfästes förlikning mellan parterna (ett i Arboga verksamt aktiebolag, kärande, och gäldenären, svarande). Samtliga mellanhavanden mellan parterna ansågs genom den träffade förlikningen slutreglerade. Det har inte påståtts att I.B. haft andra kontakter med gäldenären än sådana som varit knutna till hans uppdrag som rättegångsombud. Ett sådan uppdrag måste anses mera begränsat och mindre "smittande" än en ställning som ställföreträdare eller ett uppdrag som rådgivare. Med hänsyn till uppdragets natur, den tid som förflutit sedan ombudsuppdraget avslutades, I.B:s egen bedömning att han inte är jävig och övriga omständigheter, bl.a. konkursens till synes begränsade omfattning anser tingsrätten att tillräcklig grund för entledigande av I.B. från uppdraget som förvaltare i konkursen inte föreligger.

TSM överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle entlediga I.B. från uppdraget som konkursförvaltare. TSM anförde därvid, utöver vad myndigheten hade gjort gällande vid tingsrätten om jäv för I.B. på grund av dennes tidigare uppdrag för bolaget (här kallat konkursbolaget) som ombud i en tvist, bl.a. följande. Uppgiften för en konkursförvaltare att, med stöd av 7 kap 15 § konkurslagen (1987:672), i förvaltarberättelsen lämna uppgifter om eventuella brottsmisstankar, bokföring m.m. – varvid konkursgäldenärens vandel i ekonomiskt hänseende skall bedömas opartiskt – kan svårligen förenas med ett tidigare uppdrag som gäldenärens ombud. Förvaltaren skall även noggrant undersöka om det har förekommit något sådant förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet. Frågan kan bli aktuell i förevarande fall, eftersom det av konkursbouppteckningen framgår att konkursbolagets två delägare i juni 1998 var och en har utkvitterat en lön om 22 625 kr, vilket motsvarar en bruttolön om ca 44 200 vardera.

I.B. bestred ändringsyrkandet. Han anförde därvid bl.a. följande. Hans tidigare uppdrag för konkursbolaget var av begränsad natur och rörde en fordran från tidigare ägare. Han hade inte haft någon kontakt med konkursbolaget sedan nära fyra år och hade över huvud taget inte haft någon personlig kontakt med någon av bolagets ställföreträdare. TSM:s antydan att han som förvaltare inte skulle vidta åtgärder i anledning av att konkursbolagets delägare samma månad som det gick i konkurs tog ut 88 000 kr i lön saknar grund. Anledningen till denna löneuppgift var att han vid granskningen av bolagets räkenskaper upptäckte en brist i kassan med påföljd att delägarna tvingades medge att de hade tagit ut pengarna i bolaget. På grund därav togs beloppet upp som lön i bouppteckningen, vilket ställföreträdarna nu också uppgett i skattedeklaration till staten. Hans agerande vad gäller dessa lönesummor visade tvärtom att någon misstanke om partiskhet inte kunde anses föreligga.

Svea hovrätt(1998-09-30, hovrättslagmannen Ann-Christine Zakrisson, hovrättsrådet Göran Rosenberg, referent, och tf. hovrättsassessorn Lars-Åke Johansson) entledigade I.B. som förvaltare i konkursen och utsåg samtidigt en annan advokat till ny förvaltare i konkursen.

I sin motivering anförde hovrätten följande.

Enligt 7 kap 1 § tredje stycket konkurslagen får den som står i sådant förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen inte vara förvaltare, och detsamma gäller om det i övrigt finns någon omständighet som medför att förtroendet för hans opartiskhet kan rubbas. Enligt 5 § andra stycket samma kapitel skall en förvaltare, som inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget, entledigas av rätten.

Det är utrett att I.B. har varit ombud för konkursbolaget i en tvist med – som det får förstås – en tidigare ägare av aktier i bolaget. Tvisten ledde till ett tvistemål vid tingsrätten som pågick under ca två år till oktober 1994. I målet yrkade den tidigare aktieägaren ersättning av konkursbolaget med drygt 650 000 kr på närmare angivna grunder. Parterna träffade i målet en förlikning som innebar bl.a. att konkursbolaget i ett för allt skulle betala den tidigare aktieägaren 200 000 kr och att aktieägarens äganderätt till viss lös egendom skulle övergå på konkursbolaget. Förlikningen stadfästes genom en dom, som har vunnit laga kraft.

I.B. har således tidigare biträtt konkursbolaget som ombud i en tvist. Tvisten rörde en sak vars värde enligt hovrättens mening var betydande i förhållande till konkursboets tillgångar och skulder – drygt 348 000 kr, resp. drygt 687 000 kr – enligt bouppteckningen. Hovrätten anser att detta förhållande – att I.B. tidigare har företrätt konkursbolaget i en tvist som rört ett betydande belopp i förhållande till konkursboets tillgångar och skulder – medför att förtroendet för hans opartiskhet i konkursen kan rubbas.

Hovrätten vill vidare peka på den allmänna skyldigheten enligt 7 kap. 15 och 16 §§ konkurslagen för en konkursförvaltare att efterforska om konkursgäldenären – eller ställföreträdare för denne – har gjort sig skyldig till något brott enligt 11 kap. brottsbalken och att anmäla eventuella brottsmisstankar liksom att i den s.k. förvaltarberättelsen lämna uppgift om bl.a. huruvida det har förekommit något sådant förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet och om hur bokföringsskyldigheten fullgjorts. De tidsfrister som gäller för preskription av sådana brott och för sådan återvinning innebär i förevarande fall att I.B. har att granska förhållanden i konkursbolaget under tid då han företrädde detta i den aktuella tvisten. Den omständigheten att det har förflutit relativt lång tid sedan tvisten bilades förändrar enligt hovrättens mening därför inte bedömningen att I.B:s tidigare agerande i bolaget medför att förtroendet för hans opartiskhet i konkursen kan rubbas.

Till detta kommer vad som här har framkommit om att konkursbolagets ställföreträdare och aktieinnehavare – vilka såvitt har framkommit var desamma då I.B. var bolagets ombud – tagit ut lön i bolaget nära tidpunkten för konkursen. Denna omständighet visar enligt hovrättens mening att det i konkursbolaget faktiskt har förekommit sådana förhållanden som förvaltaren är skyldig att påtala, i enlighet med vad som nyss har sagts, och att förhållandena rör just de personer som var bolagets ställföreträdare då I.B. företrädde detta. Enligt hovrättens mening innebär även detta att förtroendet för I.B:s opartiskhet i konkursen kan rubbas. Den omständigheten att han, när förhållandena uppenbarades, må ha vidtagit de åtgärder som ankommer på en förvaltare i denna situation förändrar inte hovrättens bedömning.

Mot den angivna bakgrunden anser hovrätten sålunda att det finns omständigheter som medför att förtroendet för I.B:s opartiskhet i konkursen kan rubbas. Enligt hovrättens mening finns det inte förutsättningar för att med stöd av 7 kap. 2 § andra stycket tredje meningen konkurslagen utse någon annan att jämte I.B. vara konkursförvaltare. Vidare är omständigheterna – med avseende på att I.B. redan har förordnats som förvaltare och hittills skött förvaltningen – inte sådana att denne ändå bör få kvarstå som förvaltare. Hovrätten finner således att I.B. inte är lämplig som förvaltare i konkursen och att han därför skall entledigas.

Målnummer Ö 3727/98