Svea hovrätt referat RH 2002:55

Court
Svea hovrätt
Reference
RH 2002:55
Målnummer
B644-02
Avdelning
0
Avgörandedatum
2002-05-21
Rubrik
Bevisvärdering i ett mordmål.

Åklagaren väckte vid Stockholms tingsrätt åtal mot J.R. för mord under påstående att J.R. fredagen den 21 maj 1993 berövat M.P. livet genom att strypa henne med en snara. – Åklagaren preciserade sedermera sitt påstående vid tingsrätten genom att ange den tidpunkt då M.P. bragts om livet till någon gång mellan kl. 13.59 och kl. 16.11.

J.R. förnekade den påstådda gärningen.

Åklagaren anförde vid tingsrätten bl.a. följande. M.P. var född år 1921. Hon levde ensam i sin lägenhet, praktiskt taget utan kontakt med anhöriga och helt utan kontakt med grannar och bekanta. Hennes enda förbindelse med omvärlden bestod i besök av personal från hemtjänsten. – På förmiddagen den 21 maj 1993 arbetade en av hemvårdarna – S.G. – som vanligt hemma hos M.P. Under helgen därefter öppnade M.P. inte för hemtjänstpersonalen, vilket vållade oro. Kontakt togs med M.P:s son G.P., som innehade nycklar till lägenheten. Tillsammans med personalen gick G.P. vid middagstid den 23 maj in i lägenheten. Man fann då M.P. liggande död i en klädkammare. Läkare och kriminaltekniker kunde konstatera att hon hade strypts med en snara om halsen, vilket tydligen hade skett i lägenhetens kök i samband med handgemäng. M.P:s kropp hade sedan släpats genom en hall in i klädkammaren. På kroppens ben hade anlagts brand med hjälp av tidningspapper och tändvätska. I klädkammaren fanns en hel flaska tändvätska, s.k. T-gul, och i brandhärden smälta av ytterligare en sådan flaska. På golvet i klädkammaren fanns två säkerhetskorkar till sådana flaskor. Invid M.P:s kropp anträffades en ICA-kasse, där det fanns en prislapp på 18 kr 40 öre från Prisma Mat. Kassaremsor där visade att någon den 21 maj 1993 kl. 16.11 hade köpt två flaskor tändvätska T-gul. Omedelbart dessförinnan hade stämplats in försäljning av fyra paket kaffe av märket Zoega. Den strypsnara som använts mot M.P. visade sig bestå av ett textilband från en väggbonad tillhörande en annan pensionär, I.A. Denna person vårdades av personal från samma hemtjänst som vårdade M.P. – Vid angivna tidpunkt och i den angivna affären köpte J.R. fyra paket Zoega-kaffe. Den 21 maj gjorde han två hembesök hos I.A.

Vid tingsrätten berättade M.P:s son G.P., dennes dotter P.P. och J.R. följande.

G.P.: Hans mor levde mycket isolerad och ensam. Hon hade under senare tid inga bekanta och gick ytterst sällan ur sin lägenhet. – Han var den ende som hade en fullständig uppsättning nycklar till M.P:s bostad. Han och hans familj visste att M.P. brukade förvara en ganska stor summa pengar i sin bostad. Hon hade pengarna i en väska bredvid ett skåp i sovrummet. Senast G.P. såg vad hon hade av pengar, var i januari 1993. Han var då med om att räkna beloppet till cirka 28 000 kr.

P.P.: Sista gången hon besökte sin farmor var i början av april 1993. Hennes far hade berättat att M.P. hade mycket pengar hemma hos sig. P.P. såg själv pengarna då hon vid ett tillfälle fick låna 500 kr. Beloppet togs fram ur en grå plånbok som låg i en mörk väska. Vid ett annat tillfälle lånade P.P. ytterligare 500 kr av M.P.

J.R.: Han arbetade sedan omkring sex år som hemvårdare i kommunal hemtjänst. Sedan 1988 eller 1989 hade han haft sin arbetsplats i den aktuella stadsdelen. Under denna tid besökte han M.P. inte fler än fem eller sex gånger. Han kände henne inte närmare. Någon inblick i hennes ekonomi fick kan inte och han kände inte till var hon förvarade sina pengar. När han vid ett tillfälle var ute och handlade tillsammans med M.P, lämnade hon honom en grå plånbok att ta pengar ur i och för betalning av något. Han märkte då inte att det fanns någon större summa i plånboken. Sista gången han besökte M.P. var den 7 april 1993. – På morgonen den dag som främst är aktuell i målet var J.R. först inne i hemtjänstens lokal i Sätra, där dagens arbetsuppgifter fördelades. Efter ett besök hos pensionären R.R. gick han till I.A., där han var omkring kl. 10. Sedan han hade klätt på I.A., gick han ut med henne till ett konditori i stadsdelens centrum. I samband härmed gick han till Pressbyrån och hämtade ut en spelvinst. Han visade kvittot på vinsten för I.A. Strax före kl. 11.30 lämnade han I.A. i hennes bostad och gick till hemtjänstlokalen för att äta lunch. Han fick då reda på att S.G. var den som skulle gå till M.P. – När J.R. senare var på väg till R.R. för ett andra besök, träffade han omkring kl. 13.20 S.G., som sade sig då vara på väg till M.P. – J.R. var sedan hos R.R. under cirka 25 minuter. Omkring kl. 14 gick han till T.K. som han hjälpte med hemsysslor, vilket varade omkring 45 minuter. Han begav sig därefter till hemtjänstlokalen, hämtade nyckeln till I.A:s bostad och gick dit. Han hjälpte där I.A. med matlagning m.m. till kl. 15.45. Efteråt återvände han till hemtjänstlokalen för att lämna tillbaka nyckeln. Hans arbetstid varade till kl. 16.30. – I lokalen träffade han hemvårdaren A.R. Han frågade henne om det fanns något mer arbete för honom, vilket inte var fallet. Han erbjöd sig att köpa kaffe till personalen. Detta var något som han hade åtagit sig tidigare och fått pengar till. Han cyklade till Prisma Mat, som hade extrapris på kaffe av märket Zoega. Han köpte fyra paket. Han betalade med de vinstpengar som han hade tagit ut på morgonen. Han cyklade sedan hem till sin bostad. Under kvällen och följande helgdagar var han tillsammans med sin familj. Först på måndag morgon fick han på sin arbetsplats veta vad som hade hänt M.P. – Han har aldrig sett någon julbonad hos I.A. Han har aldrig sopat golv hos henne och aldrig tittat in i städskåpet i I.A:s lägenhet. – Han och hans hustru har löneinkomster som, tillsammans med bostadsbidrag, täcker familjens behov. Han har sparade barnbidrag om sammanlagt cirka 40 000 kr. Hans hustru har ett banktillgodohavande om cirka 60 000 kr. Makarna har alltid en del pengar hemma. Själv har han samlat tiokronorsmynt i burkar. Trots dessa ekonomiska förhållanden har han vid några tillfällen behövt pantsätta egendom; senast i september 1993. – Han spelar på ?Dagens Dubbel? med insatser i storleksordningen 10-20 kr. Efter vinster kan han dock ha gjort insatser upp till 120 kr. Regelmässigt spelar han tre-fyra gånger i veckan; någon vecka då och då spelar han inte alls. Som mest har han vid ett tillfälle vunnit 7 800 kr. En del vinstbongar förvarar han hemma, en del kastar han bort efter ett par månader. Bongar som anträffats hos vårdtagaren H. tillhörde honom, men var avsedda att kastas bort. Han har aldrig spelat tillsammans med någon vårdtagare. – Han rökte hasch under en period om tre eller fyra månader. Rökningen skedde tillsammans med Ro.J, som är missbrukare. Åt denne köpte han hasch två gånger och blev då bjuden. Senast då han rökte hasch var i februari 1993.

Vad gäller skriftlig bevisning antecknade tingsrätten följande.

I målet föreligger protokoll vid rättsmedicinsk obduktion den 26 maj 1993 av M.P:s döda kropp. Vidare föreligger sakkunnigutlåtande den 4 april 1994 från Statens kriminaltekniska laboratorium efter jämförande undersökning av strypsnaran och en julbonad, där en kantremsa saknas.

Åklagaren åberopade undersökningsprotokoll angående brottsplatsundersökning. Vidare åberopades bl.a. kopior av kontrollremsor den 21 maj 1993 från Prisma Mat, en prislapp anträffad i en plastkasse under M.P:s kropp samt kontoutdrag avseende J.R:s konto i Nordbanken.

Vittnesförhör hölls vid tingsrätten med ett antal personer, vilka berättade bl.a. följande.

Hemvårdsbiträdet B.R.R.: Sedan december 1992 fick M.P. dagligt besök av personal vid hemtjänsten. Under de senaste två åren var det B.R.R. som regelmässigt besökte henne. – M.P. var mycket noga med att man skulle komma kl. 13. – M.P. förvarade sina lägenhetsnycklar i en handväska. Pengar för löpande utgifter hade hon i en röd plånbok, som brukade ligga på en möbel i sovrummet. – B.R.R. gick in i M.P:s lägenhet den 23 maj. Hon kände röklukt och lukt av sopor. Ambulanspersonal ville ha fram legitimation för M.P och hon letade därför i M.P:s plånbok. Hon såg då att det inte fanns några pengar där. Inte heller låg som vanligt fotografier i plånboken; dessa var flyttade till bl.a. ett bord i vardagsrummet. – M.P. hade berättat att ett barnbarn hade lånat pengar av henne. Hon sade något om 3 000 kr. – B.R.R. hade inte hos M.P. sett något sådant tygband som M.P. blev strypt med.

Hemvårdsbiträdet H.R.: Hon var med då personal från hemtjänsten gick in i M.P:s lägenhet den 23 maj. Ganska mycket reklam låg innanför ytterdörren. Det luktade bränt. – Under helger brukade H.R. besöka både M.P. och I.A. – Helgpersonal hade inte till uppgift att städa, men någon gång hade hon anledning att öppna M.P:s städskåp. Hon minns inte att hon sett någon julbonad.

Första vårdbiträdet M.B.: J.R. var anställd vid stadsdelens hemtjänst i fyra-fem år och hade haft M.B. som arbetsledare. De första två åren fungerade allt bra, men sedan började det hända tråkigheter. Det kom många klagomål från pensionärerna. Dessa tyckte att J.R. slarvade och stannade hos dem alltför kort tid. M.B. hade svårt med att ofta inte veta var J.R. höll hus när hon sökte honom. Upprepade gånger fick hon av olika pensionärer höra att det försvunnit pengar och annat i samband med att J.R. hade arbetat hos dem. En vårdtagare hade förlorat ett armband och en guldklocka. Belopp om 10 000 kr och 30 000 hade varit på tal. En pensionär berättade att han en kväll hade överfallits av någon som tog ett strupgrepp på honom. Pensionärens hustru pekade ut J.R. som angripare. Samma kvinna gillrade också en fälla för J.R. och konstaterade att denne tillgrep pengar. Sammanlagt var det väl tio pensionärer som vägrade att ta emot J.R. i fortsättningen. Hon vet att J.R. vid något tillfälle blev kallad till förhör. Hon har dock inga bevis för att J.R. skulle ha utfört tillgrepp. Hon har inte gjort några egna iakttagelser. – På senare tid var J.R. aggressiv. Hon har själv haft ett uppträde med honom. – M.B. var närvarande då hemtjänsten skulle röja i en pensionärs lägenhet. Hon fann det anmärkningsvärt att J.R. då dök upp där alldeles opåkallat. Tydligen var han orolig för något. Vid detta tillfälle anträffades 20-25 vinstkuponger i ett sopskåp under diskbänken.

Hemvårdsbiträdet A.R.: På morgonen den 23 maj 1993 var det hon som fördelade arbetet mellan hemvårdsbiträdena. Den dagen var fem personer i tjänst. J.R. skulle först gå till R.R. och sedan till I.A. Ytterligare besök hos I.A. skulle han göra efter lunch, vilket J.R. inte hade några invändningar mot. – Vid lunchtiden var A.R. i hemtjänstlokalen. J.R. kom dit strax före kl. 13. När också S.G. kom till lokalen bestämdes att S.G. under eftermiddagen först skulle besöka M.P. och sedan en annan pensionär. – Kl. 13.20 möttes A.R. och J.R. i stadsdelens centrum. J.R. berättade då att S.G. ännu inte hade varit hos M.P. – Efter det att A.R. hade utfört en egen arbetsuppgift, var hon tillbaka i lokalen. Kl. 15.20 kom J.R. dit och lämnade I.A:s nycklar. Han erbjöd sig att köpa kaffe till personalen på hemvägen. Högst fem minuter därefter lämnade J.R. hemtjänstlokalen.

F.d. undersköterskan A.S.B.: Genom arbete inom Pensionärernas riksorganisation kom hon i kontakt med makarna N.L. och E.L., vilka hade stort vårdbehov. Det var J.R. som brukade komma till dem. – En dag i augusti 1992 ringde N.L. till henne och var orolig för pengar som J.R. skulle ha tagit ut åt honom. A.S.B. skrev en lapp till J.R. om uttaget. Samma dag kom J.R. med pengarna, 2 000 kr, och sade att han hela tiden haft dem i en ficka. Det hade gått tio dagar från uttaget. – I samband med en sjukhusvistelse bad E.L. att A.S.B. skulle ta hem till sig och förvara ett guldarmband och en guldklocka, men A.S.B. gjorde inte detta. Däremot tog hon hand om en plånbok, innehållande 3 000 kr. – Efter E.L:s hemkomst upptäcktes att guldklockan hade försvunnit från en väska i bostaden, där den lagts före sjukhusvistelsen.

Sjukpensionären R.R.: Under ett halvt års tid, fram till november eller december 1993, fick han dagligen hjälp av J.R. som hemvårdare. – R.R. är sedan gammalt haschrökare. J.R. köpte en gång i månaden hasch åt honom, varje gång för 800-900 kr. R.R. bjöd av det inköpta och de rökte tillsammans. J.R. berättade att han rökt hasch under tjugo år. – J.R. satt ofta och fyllde i spelkuponger. Enligt vad R.R. uppfattade, spelade J.R. tre-fyra gånger i veckan, varje gång för ett par hundra kronor. J.R. vann rätt mycket.

Stockholms tingsrätt (1994-07-05, rådmannen Göran Herner samt nämndemännen Börje Andersson, Berit Engelke, Margot Falkenberg, Anita Lundborg och Bengt Schyberg) fann J.R. övertygad om att ha bragt M.P. om livet och dömde J.R. för mord till fängelse på livstid.

J.R. överklagade tingsrättens dom och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Svea hovrätt (1994-09-14, f.d. hovrättslagmannen Ingrid von Möller, hovrättsrådet Per Kjellström, referent, t.f. hovrättsassessorn Hans-Åke Nygren samt nämndemännen Erling Friberg och Uno Welén) fastställde tingsrättens dom.

Högsta domstolen fann i beslut den 31 oktober 1994 inte skäl att meddela prövningstillstånd.

Sedan J.R. ansökt om resning, avslog Högsta domstolen den 6 oktober 1998 ansökningen.

J.R. ansökte på nytt om resning.

Högsta domstolen (2002-01-21, justitieråden Torkel Gregow, Göran Regner och Lars Dahllöf) beviljade den sökta resningen och förordnade att målet i ansvarsdelen på nytt skulle tas upp i hovrätten. I sitt beslut anförde domstolen följande.

Till grund för den fällande domen mot J.R. anförde hovrätten i huvudsak följande. Genom obduktionsresultatet och vittnesmål om M.P:s vanor samt fynd som gjorts befanns det utrett att hon bragts om livet under senare delen av eftermiddagen eller under tidiga kvällen den 21 maj 1993 (som var en fredag). Det fick anses klarlagt att M.P. i bostaden förvarat en större summa pengar som inte kunnat återfinnas under brottsutredningen; en given utgångspunkt var därför att gärningsmannen velat komma åt hennes pengar. Företagen kriminalteknisk utredning visade att det textilband som använts som snara vid dådet hörrörde från en julbonad som tillhörde I.A., som i likhet med M.P. var vårdtagare hos hemtjänsten i Sätra. Den enda rimliga förklaringen till att bandet återfunnits hos M.P. var att en person som genom sitt arbete haft möjlighet att besöka både I.A. och M.P. tagit bandet med sig och sedan använt det för att strypa M.P. Sannolikheten talade för att tillgreppet av bandet skett i nära anslutning till gärningen. J.R. hade besökt I.A. den 21 maj 1993 såväl under förmiddagen som under eftermiddagen. Han hade alltså kunnat ta med sig bandet från hennes lägenhet för att därefter uppsöka M.P. – Av brottsplatsundersökningen framgick att gärningsmannen efter dådet använt två flaskor tändvätska av märket T-gul i ett försök att bränna kroppen. Förekomsten av en prislapp, som påträffats i en plastkasse omedelbart bredvid M.P:s kropp, med den tryckta texten "Prisma Mat Kr 18.40", vilket belopp överensstämde med butiken Prisma Mats dåvarande ordinarie pris på T-gul, gav starkt stöd för åklagarens påstående att de två flaskorna T-gul inköpts i denna butik. J.R. hade den aktuella dagen efter arbetets slut besökt butiken, som låg nära hans bostad i Skärholmen, och köpt fyra paket kaffe. Denna uppgift överensstämde med ett butikskvitto som han lämnat till hemtjänsten. Enligt butikens kontrollremsa hade två flaskor T-gul som enda varor köpts vid samma klockslag, 16:11, och i samma kassa som J.R. köpt de fyra paketen kaffe. M.P. hade såvitt känt ingen tändvätska eller anledning att ha någon sådan i sin bostad, varför gärningsmannen måste ha anskaffat T-gul och haft tändvätskan med sig dit. – Utredning om J.R:s spelvanor och ekonomiska förhållanden tydde på att han vid tiden i fråga var i behov av pengar. – Han hade även haft tidsmässigt utrymme att utföra gärningen.

Vid en samlad bedömning av vad som framkommit om J.R:s besök hos I.A. och hans möjlighet att där omhänderta textilbandet, om samtidigheten av J.R:s inköp av kaffe och det instämplade köpet av tändvätska och om tändvätskeflaskorna och den prislapp som återfunnits på brottsplatsen i förening med övriga anförda omständigheter fann hovrätten i likhet med tingsrätten J.R. övertygad om att ha bragt M.P. om livet i enlighet med åklagarens påstående.

YRKANDEN M.M.

J.R. har yrkat att Högsta domstolen beviljar resning i målet såvitt gäller frågan om ansvar för mord. Han har därvid åberopat dels att det har framkommit omständigheter och bevis som inte förebringats tidigare i målet och som om de förebringats skulle ha lett till att han skulle ha frikänts, dels att dessa omständigheter och bevis utgör synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han förövat det brott för vilket han dömts. Till stöd för resningsansökan åberopade J.R. inledningsvis bl.a. en ny undersökning av textilbandet som skulle utvisa att detta inte härrörde från I.A:s julbonad; denna undersökning har J.R. senare avstått från att åberopa.

Riksåklagaren har bestritt bifall till ansökningen. Dessförinnan hade Riksåklagaren med anledning av J.R:s nya resningsansökan beslutat att återuppta förundersökningen, och då hade gjorts ytterligare undersökningar av strypsnaran och av två hårstrån som påträffats på brottsplatsen samt hållits förhör med ett vittne, B.B., som inte hörts i domstolarna. Denna utredning har redovisats som underlag för bestridandet av ansökan.

Till komplettering av resningsansökningen i ärendet har J.R. åberopat ytterligare omständigheter och bevis, som delvis redovisats av Riksåklagaren vid hans bestridande av ansökningen. Sammanfattningsvis avser dessa omständigheter och bevis följande, av J.R. påstådda förhållanden, som främst avser kopplingen mellan strypsnaran och I.A:s julbonad och tidpunkten för mordet. Olika uppgifter finns om julbonaden från bl.a. I.A. och B.B. Färganalyser av strypsnaran och ett kvarvarande textilband på bonaden visar på skillnader som kan bero på att det är olika slags band. Av en undersökning av bredden av och antalet trådar i strypsnaran och det kvarsittande bandet på bonaden framgår att strypsnaran inte utgjort kantband på bonaden. Strypsnaran är 2 cm kortare än bonadens kantband. En mönsterundersökning av om strypsnaran har suttit på bonaden ger vid handen att strypsnaran inte härrör från julbonaden. – DNA-analys av de två hårstråna gör sannolikt att J.R. inte är gärningsmannen. – Tidpunkten för mordet är osäker, vilket ökar trovärdigheten hos ett nytt vittne. U.I. (åberopad redan i den första resningsansökningen), som uppgivit sig har hört ett "dödsskrik" antingen natten mellan den 21 och 22 maj eller påföljande natt. Den rättsmedicinska bedömning som förekom i målet visar inte annat än att M.P. kan ha dött när som helst under tiden fredag till söndag (dvs. den 21 till 23 maj). Det finns tecken som tyder på att M.P. intagit en måltid efter den måltid någon gång på fredagen före kl. 14 som personal från hemtjänsten berättat om, vilket ökar möjligheten att hon mördades senare än som man utgått från förut. J.R. har inte tidsmässigt haft det utrymme att begå mordet som domstolarna ansett ha funnits, eftersom han vid sitt andra besök hos I.A. lämnade henne senare än som skulle ha framgått av uppgifter från henne och A.R., vilken – först tre månader efter den 21 maj 1993 – uppgett att hon skilts från honom på hemtjänstlokalen ungefär kl. 15.20. En brandteknisk undersökning, som företagits på initiativ av J.R., visar tillsammans med uppgifter från de personer som den 22 och 23 maj 1993 försökte få kontakt med M.P. att eldsanläggelsen i dennas lägenhet måste ha skett senare än lördag (dvs. den 22 maj) kl. 12.30. – J.R. hade den 21 maj 1993 hämtat ut en spelvinst på 2.600 kr och saknade ekonomiska motiv att begå brottet. – En av J.R. anlitad expert har upprättat en gärningsmannaprofil, och det är uppenbart att J.R. inte faller in under någon sannolik sådan profil. – Det kassabiträde i butiken Prisma Mat som sålt de fyra paketen kaffe och de två flaskorna tändvätska har lämnat uppgifter som styrker att J.R. inte köpt dessa flaskor.

Riksåklagaren har med anledning av J.R:s kompletterande inlaga förklarat att inställningen till resningsansökan kvarstår oförändrad.

SKÄL

Resning i brottmål till förmån för den tilltalade får enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 rättegångsbalken beviljas om någon omständighet eller något bevis, som tidigare inte har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som har tillämpats. Enligt den s.k. tilläggsregeln i samma punkt får resning beviljas om det med hänsyn till nya åberopade omständigheter eller bevis och vad som i övrigt förekommer finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan, om den tilltalade förövat det brott för vilket han dömts. Syftet med tilläggsregeln är att, särskilt i grova brottmål, resning i enstaka fall skall kunna beviljas även när de nya omständigheterna eller bevisningen inte är av den styrka att de sannolikt skulle ha lett till annan utgång i skuldfrågan men de ändå är ägnade att framkalla tvivelsmål om domens riktighet i detta hänseende (se SOU 1938:44 s. 575).

Som framgått har i ärendet från J.R:s sida åberopats en mängd omständigheter och bevis, varav åtskilliga inte tidigare har förebringats. Detta material har ett varierande bevisvärde. Hur stort detta är i sina olika delar kan inte alltid utan vidare bestämmas på grundval av utredningen i ärendet utan torde kräva kompletteringar t.ex. i form av förhör med personer som lämnat utlåtanden över företagna undersökningar. Vad Högsta domstolen skall göra är att ställa den i ärendet tillgängliga utredningen i relation till den bevisning som förebringats i brottmålet. Ju mera övertygande den tidigare förebragta bevisningen till stöd för domen ter sig, desto större krav måste ställas på det nya materialet för att resning skall komma i fråga (Welamson, Rättegång VI, 3 uppl., s. 226). Omvänt gäller att tilltron till en mindre bindande bevisning kan rubbas även av i och för sig ganska obetydliga omständigheter (se SOU 1938:44 s. 73). Ett annat förhållande värt att anmärka är att den tid som förflutit sedan hovrättens dom, mer än sju år, kan påverka den bevisning som skulle stå till buds vid en ny rättegång men att det som skall beaktas i resningsärendet är det nya materialets relation till det värde som den tidigare förebragta bevisningen kan anses ha haft på sin tid (se Welamson a.a. s. 227).

När det gäller hovrättens dom kan konstateras inledningsvis att det inte finns något direkt bevis som binder J.R. vid gärningen. Den utredning som hovrätten grundat sitt avgörande på är olika indirekta bevis mot honom. Dessa avser ett antal förhållanden vilka med större eller mindre styrka har ansetts tala mot honom.

Beträffande de olika moment i det händelseförlopp som hovrätten funnit utrett och som J.R. huvudsakligen har inriktat sin resningsansökan på kan följande antecknas.

Enligt hovrätten visade den då föreliggande kriminaltekniska undersökningen av strypsnaran att denna härrörde från I.A:s julbonad. Som J.R. påtalat var emellertid slutsatsen av undersökningen enligt Statens kriminaltekniska laboratorium att övervägande skäl talade för att så var fallet. Den nya bevisning som tillkommit och som rör strypsnaran kan inte anses med fullständig säkerhet ge resultatet att det är klarlagt att strypsnaran utgjort ett kantband på julbonaden men inte heller helt utesluta detta.

J.R. har obestridligen varit i I.A:s lägenhet den 21 maj 1993. I den meningen har han alltså haft möjlighet att ta med sig en del av julbonadens kantband därifrån. Huruvida någon annan haft sådan möjlighet framgår inte av hovrättens dom. I resningsärendet har det inte lagts fram något nytt i denna del.

Också beträffande inköpet av T-gul i butiken Prisma Mat föreligger möjligheten av att J.R. har gjort detta i samband med hans köp av kaffe. Huruvida de flaskor T-gul som använts hos M.P. verkligen är inköpta då är en slutsats som hovrätten dragit av att en prislapp som återfunnits hos M.P. och som upptar flaskornas ordinarie pris, men inte det pris, 15:50, som instämplats på butikens kontrollremsa vid det aktuella köpet av T-gul. Slutsatsen är möjlig att dra men framstår inte som helt säker. Vad som tillkommit på denna punkt i resningsärendet genom uppgifter från kassabiträdet i butiken kan inte tillmätas någon avgörande betydelse för bedömningen här.

Beträffande tidpunkten för mordet och det tidsmässiga utrymmet för J.R. att kunna begå detta var det redan i brottmålet klart att det enligt den rättsmedicinska undersökningen fanns stor osäkerhet om tidsintervallet mellan M.P:s sista måltid och döden men att undersökningsfynd fick anses tala för att döden inträtt kortare tid, sannolikt till omkring 3-4 timmar, efter denna måltid. Hovrätten fann för sin del utrett att hon bragts om livet under den senare delen av eftermiddagen eller under den tidiga kvällen den 21 maj 1993. Mot denna slutsats har J.R. åberopat främst uppgifterna av det vittne som sagt sig ha hört ett "dödsskrik" någon av de följande nätterna samt den brandtekniska undersökningen vars resultat tillsammans med uppgifter från personer som sökt kontakt med M.P. den 22 och 23 maj 1993 kan tyda på att branden anlagts senare än eftermiddagen eller tidiga kvällen den 21. Det är svårt att av detta material nu dra någon bestämd slutsats, men det får anses ge upphov till visst tvivel angående den tidpunkt som hovrätten funnit utrett att gärningen begåtts vid.

Hovrätten har funnit att J.R. tidsmässigt haft utrymme att utföra gärningen men har inte redovisat hur domstolen kommit fram till detta. Det ligger då nära till hands att se på tingsrättens behandling av frågan. Tingsrätten har ansett visat att han haft detta utrymme. På grundval av A.R:s vittnesmål har domstolen utgått från att J.R. efter avslutat arbete lämnat hemtjänstlokalen i Sätra senast kl. 15.25 och att tiden därefter fram till nästa kritiska tidpunkt kl. 16.11 (då kaffe- och T-gulinköpen gjordes) varit tillräcklig för J.R. att cykla från den lokalen, besöka M.P och strypa henne i hennes lägenhet samt därefter cykla till Skärholmen och göra inköp i butiken Prisma Mat. J.R. har gjort gällande att A.R:s tidsuppgifter är otillförlitliga och att han arbetat hos I.A. så länge att han inte haft tillräckligt tidsutrymme för gärningen. Vissa omständigheter som J.R. åberopat talar för att han varit längre tid hos I.A. än som tingsrätten sålunda utgått från. Å andra sidan förutsätter tingsrättens bedömning att han skulle ha återvänt till brottsplatsen efter inköpet av tändvätska för att anlägga elden. Eventuellt har emellertid hovrätten ansett det möjligt att J.R. efter besöket i butiken såväl begått mordet som anlagt branden. Någon utredning om hans förehavanden efter kl. 16.11 den 21 maj 1993 finns inte i domarna utöver hans egen uppgift att han på kvällen den dagen och följande dagar var tillsammans med familjen. Det är därför oklart hur hovrätten sett på händelseförloppet före och efter butiksbesöket.

I varje fall tingsrättens dom bygger på att A.R. kunnat lämna en säker uppgift på när J.R. lämnade hemtjänstlokalen i Sätra, ca kl. 15.20 som hon uppgett under förundersökningen först 3¿ månader efter mordet, respektive fem minuter efter kl. 15.20 som hon vittnat om i tingsrätten. Denna typ av exakt tidsangivelse som lämnas ganska lång tid efter en händelse torde normalt vålla viss osäkerhet, och J.R. har åberopat vissa förhållanden som kan tala emot att hon verkligen mindes rätt.

När det gäller motivet kan noteras att tingsrätten funnit att något verkligt bärande sådant inte kunde klarläggas, medan hovrätten kommit till uppfattningen att utredningen tydde på att J.R. var i behov av pengar. Vad som förekommit i resningsärendet angående motiv för mordet inverkar inte nämnvärt på bedömningen av resningsfrågan. Inte heller DNA-analysen av hårstråna och gärningsmannaprofilen tillför denna fråga något av betydelse.

Av det anförda framgår att det tillkommit åtskillig utredning i skuldfrågan men att det i ärendet är oklart vilka närmare slutsatser som kan dras av denna. Med beaktande av den bevisning som lagts till grund för hovrättens dom och med hänsyn till att J.R. dömts till livstidsstraff talar de tvivel som det kan finnas anledning att hysa om domens riktighet för att det nya materialet bör föranleda en ny prövning i hovrätten. Högsta domstolen finner därför att synnerliga skäl föreligger att frågan om han gjort sig skyldig till mordet prövas på nytt.

Justitieråden Lars K Beckman och Gertrud Lennander var skiljaktiga och anförde följande. Av hovrättens dom framgår att domstolen vid värderingen av den bevisning som ansågs tala för J.R:s skuld lade särskild vikt vid dels det textilband som användes vid dådet, dels de två flaskor tändvätska (T-gul) som anträffades vid M.P:s kropp.

Genom den nya utredning angående textilbandet, som framlagts i resningsärendet, har det inte framkommit någon omständighet som varit ägnad att ifrågasätta hovrättens bedömning av detta bevis. Tvärtom har kompletterande analys av klisterbeläggning, utförd i december 2000 vid Statens Kriminaltekniska Laboratorium och av mönsterytor, utförd i december 2000 vid Lunds Tekniska Högskola, snarare förstärkt slutsatsen att strypsnaran har det ursprung som hovrätten antagit. Såvitt avser inköpet av T-gul har det inte tillkommit några omständigheter som kan tillmätas betydelse. Huvudbevisningen i målet kvarstår därför orubbad.

Beträffande tidpunkten för mordet fann hovrätten utrett, att M.P. bragts om livet under senare delen av eftermiddagen eller under tidiga kvällen den 21 maj 1993. Hovrätten konstaterade att J.R. haft tidsmässigt utrymme att utföra gärningen. Enligt tingsrättens dom uppgav J.R. – obestyrkt – att han, sedan han inhandlat fyra paket kaffe klockan 16.11, hade cyklat hem till sin bostad och familjen.

De omständigheter som J.R. anfört i resningsansökningen till stöd för att mordet skulle ha begåtts vid en senare tidpunkt än som tidigare antagits, t.ex. att M.P. bytt kläder och låtit en halvfull kaffekanna stå på diskbänken, är vaga och leder inte till någon slutsats. Uppgiften om ett "dödsskrik" på natten har åberopats i en tidigare resningsansökan, vilken avslogs. Anledning att ändra den bedömning som då gjordes föreligger inte. Även den brandtekniska bedömningen (beräkning av koncentration av brandgaser och ångor av T-Gul), som utfördes i september 2001, är behäftad med osäkerhet; bl.a. anges inledningsvis i utlåtandet att det råder stor osäkerhet om vilka exakta förhållanden som förelegat i lägenheten, t.ex. vilka innerdörrar som varit öppna.

Sammanfattningsvis är de nya omständigheter som J.R. åberopat i resningsärendet inte av sådan beskaffenhet att det är sannolikt att uppgifterna, om de hade förebragts i brottmålet, skulle ha lett till att han frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Inte heller finns det synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om J.R. har förövat det brott för vilket han dömts. Resningsansökningen skall därför avslås.

Svea hovrätt (2002-05-21, hovrättslagmannen Olof Forsberg, hovrättsråden Per-Anders Broqvist och Erik Sundström, referent, samt nämndemännen Ruth Holmqvist Svensson och Jörgen Klang) ogillade – med upphävande av aktuella delar i hovrättens dom 1994-09-14 och tingsrättens dom 1994-07-05 – åtalet mot J.R.

Åklagaren preciserade i hovrätten gärningsbeskrivningen genom att ange tidpunkten för gärningen till den 21 maj 1993 någon gång mellan kl. 15.20 och 16.30.

Muntlig bevisning

I sin dom uttalade hovrätten att J.R., G.P., P.P., H.R., B.R.R., M.B., A.R. och A.S.B. – vilka hörts på nytt i hovrätten – hade berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom, dock med följande tillägg.

G.P.: M.P:s lägenhetsdörr var låst med sjutillhållarlåset den 23 maj 1993. Han är inte säker på om ?det vanliga? låset var låst. Han vill dock minnas att det inte var det, och att han inte kände något motstånd när han vred om nyckeln. När de kom in var TV:n i sovrummet påslagen och balkongdörren öppen.

P.P.: Hon såg pengarna i den grå plånboken. M.P. kunde till vardags gå klädd i antingen byxor eller klänning; det växlade.

J.R.: Vid lunchtid den 21 maj 1993 befann han sig i hemtjänstens lokaler. Cirka kl. 13.15 gick han till R.R. med mat som han tillagat under lunchen. På vägen köpte han filmjölk till T.C., som han gick vidare till efter besöket hos R.R. Hos T.C., dit han kom vid 14-tiden, gräddade han pannkakor som han serverade med sylt. Därefter gjorde han i ordning T.C:s kvällssmörgåsar. Kl. 14.55 var han tillbaka i hemtjänstens lokaler, där A.R. gav honom nyckeln till I.A:s lägenhet. Han kom till I.A. vid 15.00-tiden. Hos henne kokade han potatis, stekte fläskkotlett och tillredde en brunsås. Sedan han skurit upp maten och serverat henne den, kokade han kaffe. Därefter hjälpte han henne att ta sin medicin. Han blev klar cirka kl. 15.45 och var, som han sagt redan under förundersökningen, åter i hemtjänstens lokaler cirka kl. 15.50-15.55. Han lämnade I.A:s nycklar till A.R. och berättade för henne att han var klar med sina arbetsuppgifter. De kom överens om att han kunde gå för dagen, trots att arbetstiden varade till kl. 16.30. Han hämtade sedan sin cykel som stod uppställd vid barnens dagis, 150-200 meter från hemtjänstens lokaler. Därefter cyklade han till Prisma Mat där han köpte fyra paket kaffe. Det var mycket folk i affären och han stod i kö till kassan i nästan 15 minuter. Han var stamkund och kände därför kassörskan. Han minns att hon frågade honom om hur det stod till med hans barn. Han kom hem till sin familj cirka kl. 16.30. Han lämnade kaffet till sin hustru och bad henne påminna honom om att ta med kaffet till arbetet följande måndag. Sedan lekte han med barnen, lagade mat, åt, lade barnen i säng och satt sedan uppe en timme med hustrun innan de gick och lade sig för natten. – Han vet inte varför han först vid huvudförhandlingen vid tingsrätten erinrade sig att han den 21 maj 1993 vunnit pengar på dagens dubbel. Det kan dock ha berott på att han inför huvudförhandlingen hade tagit del av förundersökningen och påmints om händelsen. I polisförhör har nämligen I.A. berättat att han på förmiddagen den 21 maj 1993, i samband med ett konditoribesök, visat henne vinstkupongen.

B.B.R.: Det hon under förundersökningen sagt om M.P:s måltidsvanor stämmer, dvs. att M.P. brukade äta lunch kl. 12.30 -13.00, och nästan alltid hade ätit färdigt när hemtjänsten kom till henne kl. 13.00 samt att M.P. enligt egen uppgift till kvällen brukade äta smörgåsar. När M.P. inte öppnade dörren den 23 maj 1993, gick de runt huset och såg då att balkongdörren stod på glänt. När sonen kom till platsen låste han först upp underlåset, men dörren gick inte att öppna. Han sade "hon är inte hemma" och låste därefter upp överlåset. När de kom in i lägenheten var TV:n och radion i sovrummet på.

M.B.: J.R. kunde ibland bli ?svart i ögonen så det nästan exploderade?. Vid ett tillfälle, när hon inte ville lämna ut nyckeln till polislåset på dörren till hemtjänstens lokaler, kallade J.R. henne ?jävla kärring? och hotade att slå henne. Det hände emellertid även att han visade henne uppskattning genom att plocka blommor till henne. – När polisen satte upp det anslag där kaffeköparen på Prisma Mat söktes, erinrade hon sig att J.R. hade köpt kaffe till arbetsplatsen den dag det gällde. Hon ringde därför honom och sade att han borde ringa polisen samt lämnade det telefonnummer som han skulle ringa. Hon blev mycket upprörd när hon senare fick höra att J.R. påstod att det var han som hade ringt till henne. Det är en ?ren lögn?. – A.R. var en omtyckt och duktig medarbetare, men hon hade alkoholproblem. Hon kunde lukta alkohol, men var inte så påverkad att det störde jobbet. Det hände dock en gång att A.R. blev hemskickad för att hon inte var nykter när hon kom till arbetet på morgonen. M.B. sade till sina chefer att A.R. inte borde få fortsätta arbeta inom hemtjänsten.

H.R. har, påmind om vad hon berättat under förundersökningen, bekräftat att hon den 23 maj 1993 kände en konstig lukt i trapphuset i M.P:s portuppgång, att det luktade bränt i M.P:s lägenhet, att hon hörde båda låsens låsmekanismer när M.P:s son låste upp dörren till lägenheten, att hon ofta brukade besöka I.A. samt att besöken hos denna brukade vara i cirka en timme.

A.R.: De tidsuppgifter som hon tidigare har lämnat är korrekta. Hennes förmåga att komma ihåg tider beror på att hon har arbetat mycket under tidspress. Påståendena om hennes alkoholism stämmer inte. Hon har aldrig druckit under arbetstid och aldrig varit berusad på jobbet, med undantag för ett tillfälle när hon en midsommar kom till jobbet efter att ha festat hela natten. I.A. var ?lite krävande?. Det är riktigt att J.R. på eftermiddagen den 23 maj 1993 skulle laga mat till I.A.

U.B.I.: Hon bor i porten bredvid M.P:s lägenhet. Natten mellan den 21-22 eller den 22-23 maj 1993 vid 00.00-00.30 tiden, när hon precis slumrat in, hörde hon ett fruktansvärt, högt utdraget kvinnoskrik. Det var ?så att håret reste sig på armarna?. Skriket kom från M.P:s lägenhet och hon är säker på att det var M.P. som skrek. Efter den helgen berättade hon om skriket för sin dotter och sade till henne att ?det lät som någon som blev mördad?. Hon ringde till polisens tipstelefon på kvällen den 23 maj 1993 och berättade om skriket. Hon har inte sagt till polisen att det var en yngling som skrek, att ljudet kom utifrån, eller att hon hörde skriket mellan kl. 01 och 02. Den 30 september 1997 såg hon en TV-dokumentär om J.R. Hon förstod då att polisen felaktigt utgått från att M.P. mördats dagtid och inte nattetid. Hon kontaktade därför D.S. och fick genom honom kontakt med polisen.

B.G.: Hon var anställd vid hemtjänsten i området vid tidpunkten för mordet på M.P. A.R. hade svåra alkoholproblem och kunde vara berusad på jobbet. Detta var ett problem som alla, inklusive A.R:s chefer, kände till. Vissa perioder drack A.R. inte lika mycket. Det är riktigt att hon har sagt till polisen att J.R. ljög, att han inte utförde sina arbetsuppgifter och att han inte stannade hos pensionärerna så länge som han skulle. Det är dock möjligt att hon hade fel. Det var vanligt att pensionärerna framförde klagomål mot just de manliga, utländska hemvårdarna.

S.F.: Hon hade arbetat inom hemtjänsten i Sätra i tre-fyra år när M.P. mördades. Hon besökte M.P. på eftermiddagen den 21 maj 1993 och blev därför misstänkt för mordet. Det hon sagt under förundersökningen är riktigt, det vill säga att hon var hos M.P. från kl. 13.30 till kl. 14.15 eller 14.20, att M.P. var klädd i en ?blå klänning med något vitt i? och att hon diskade undan och ?gjorde fint? innan hon gick. Hon slängde dock inte några sopor.

Sakkunnigvittnet, docenten Robert Grundin, som utfört obduktionen, har till förtydligande av innehållet i obduktionsprotokollet och dödsbeviset anfört bl.a. följande. Vid obduktionen av M.P. gjorde han inte något fynd som talade för en störd passage av födan i tarmkanalen. Detta betyder att den mest sannolika tidpunkten för dödsfallet är tre?fyra timmar efter den sista måltiden. Denna tidsangivelse är relativt säker. I extrema undantagsfall, som han själv aldrig upplevt men som finns beskrivna i litteraturen, kan ett motsvarande fynd innebära att så lång tid som åtta och så kort tid som två timmar förflutit efter den sista måltiden.

De nya sakkunnigvittnena har bekräftat sina slutsatser i de av åklagaren åberopade utlåtandena.

Skriftlig bevisning

Utöver den skriftliga bevisning och de fotografier som presenterades redan vid tingsrätten har omfattande ny skriftlig bevisning, framförallt sakkunnigutlåtanden, lagts fram.

Hovrättens domskäl

I målet finns varken teknisk bevisning, t.ex. fingeravtryck, eller vittnesbevisning som direkt knyter J.R. till mordet. I stället har åklagaren pekat på ett antal indicier som, enligt åklagarens mening och i enlighet med vad tingsrätten och hovrätten tidigare funnit, utesluter att någon annan än J.R. är mördaren. Hovrätten har nu att i belysning av dessa omständigheter och ny bevisning pröva om det är ställt utom rimligt tvivel att J.R. gjort sig skyldig till den gärning som han står under åtal för.

Av de för målet avgörande frågorna prövar hovrätten först (1) om den strypsnara som mördaren använde har suttit på I.A:s julbonad och, i sådant fall, (2) med vilken grad av sannolikhet det kan antas att det är J.R. som tagit med sig snaran från I.A:s lägenhet till M.P. Sedan går hovrätten in på prövning (3) av betydelsen av vad som framkommit om J.R:s personliga egenskaper och ekonomiska förhållanden samt (4) innebörden av att M.P:s lägenhetsdörr låsts utifrån. Hovrätten prövar härefter (5) vid vilken tidpunkt som M.P. mördades. Om tidpunkten kan ligga inom ramen för gärningsbeskrivningen har hovrätten att pröva (6) om J.R. har haft ett tidsmässigt utrymme för att begå brottet. Härefter prövar hovrätten (7) om de två flaskor T-gul som köptes på livsmedelsaffären Prisma Mat den 21 maj 1993 kan antas vara identiska med de två flaskor T-gul som anträffades i M.P:s lägenhet och sannolikheten för att det är J.R. som har köpt flaskorna. Slutligen gör hovrätten (8) en sammanfattande bedömning av om den bevisning som åklagaren har lagt fram sammantaget räcker för att fälla J.R. till ansvar för mordet på M.P.

1. Har strypsnaran suttit på julbonaden?

I målet har en rad undersökningar av strypsnaran presenterats. Flera av dessa avser färganalyser som inte har kunnat klarlägga om strypsnaran har utgjort en del av kantbandet på I.A:s julbonad. Om denna del och resten av kantbandet färgmässigt är helt identiska och kommer från samma rulle är dock av underordnad betydelse. Mera intressanta är de undersökningar som direkt tar sikte på de förhållanden som talar för att strypsnaran suttit på julbonaden, nämligen den undersökning av klisterrester som SKL har utfört och, framför allt, den mönsteranalys som gjorts av professor Gunnar Sparr m.fl. vid Lunds tekniska högskola. Redan SKL:s undersökning av klisterrester ger ett starkt stöd för att bandet har suttit på bonaden. Sakkunnigvittnet Inger Wistedt har uppgett att SKL:s tidigare bedömning att ?övervägande skäl talar för att snaran suttit på julbonaden?, har förstärkts genom bl.a. klisterundersökningen, men att full visshet endast kan nås med en sådan mönsteranalys som Gunnar Sparr har utfört.

Av Gunnar Sparrs mönsterundersökning och förhöret med honom har framkommit att det råder fullständig konsistens mellan de undersökta mönsterytornas relativa lägen på tejpen och på kanten av vävnaden. Sannolikheten för att en sådan överensstämmelse har uppkommit av en slump är försvinnande liten (?7*10-18 =0.000000000000000007). Mönsterundersökningens slutsats är att textiltejpen med visshet har suttit på bonadens ena kant.

Från J.R:s sida har gjorts gällande att detta undersökningsresultat inte är giltigt eftersom bandet inte kan ha krympt så mycket som förutsatts i Gunnar Sparrs undersökning. Till stöd för detta påstående har försvaret åberopat ett utlåtande av professor Lars-Erik Berg vid Institutionen för fysik vid Kungl. tekniska högskolan. Av detta utlåtande framgår att krympningsgraden för kantbandet ligger närmare 1,7 % jämfört med den krympningsgrad på 4 % som Gunnar Sparrs undersökning förutsätter. I en skriftlig kommentar till sin mönsterundersökning har Gunnar Sparr till bemötande av krympningsargumentet anfört bl.a. följande.

Låt oss anta att bandet inte har krympt. I så fall har något annat vävnadsliknande föremål gett upphov till det mönster som obestridligen finns på textiltejpen. Så när som på att den är cirka 5 procent mindre har denna andra vävnad exakt samma mönsterstruktur med avseende på de 19 maskerna som den undersökta julbonaden. Exakt samma argument som i rapporten kan nu användas för att ge ett mått på sannolikheten för att två oberoende vävnader uppvisar sådan överensstämmelse på en skalfaktor när. Detta tal är försvinnande litet, se rapporten, med en väldig massa nollor i decimalerna. Hävdar man att krympning är omöjlig så hävdar man samtidigt att denna extremt osannolika händelse har inträffat.

Gunnar Sparrs undersökning ger enligt hovrättens mening ett entydigt resultat som inte lämnar utrymme för tolkningar eller ifrågasättanden. Av undersökningen framgår otvetydigt att kantbandet av ett eller annat skäl är något kortare i dag jämfört med när det satt på bonaden. Detta kan exempelvis bero på att bandet sträckts ut när det satts fast på julbonaden och/eller att bandet har krympt. Oavsett vilket, kvarstår det faktum att strypsnaran med visshet härrör från I.A:s julbonad.

2. Har J.R. medfört snaran från I:A:s lägenhet till M.P?

Enligt vad åklagaren sakframställningsvis anfört, hängde julbonaden i ett städskåp hemma hos I.A. Den av åklagaren angivna placeringen av julbonaden var sådan att kantbandet, om det hängde löst från julbonaden, av misstag lätt kunde följa med när någon hämtade städutrustning i skåpet. Detta framstår även som den mest sannolika förklaringen till att kantbandet över huvud taget tagits från skåpet. Det ter sig alltså mindre troligt att någon medvetet tillgripit kantbandet och helt osannolikt att den som stoppat på sig bandet då haft för avsikt att senare använda bandet för att strypa M.P.

J.R. var en i den förhållandevis snäva krets av hemvårdare som besökt både I.A. och M.P. Någon utredning om exakt hur många och vilka som varit hos dem båda har dock inte presenterats. Åklagaren har inte heller fört någon bevisning som går ut på att eliminera möjligheten av att någon av dessa andra, utan att för den skull vara mördaren, kan ha fört kantbandet till M.P:s bostad.

Det förhållandet att J.R. hörde till den krets som haft möjlighet att föra med sig kantbandet från julbonaden och att han besökte I.A. samma dag som M.P. mördades är en utgångspunkt för bedömningen av hans skuld, men eftersom det är möjligt att snaran tidigare av misstag tagits med av någon annan inom hemtjänsten, kan några säkra slutsatser inte dras om hur strypsnaran hamnat hos M.P.

3. Vilken betydelse har J.R:s personliga egenskaper och ekonomiska förhållanden?

Åklagaren har i hovrätten ägnat ett förhållandevis stort utrymme åt omständigheter som rör J.R:s karaktärsegenskaper och ekonomiska förhållanden. Av vittnesmålen från J.R:s tidigare arbetskamrater tonar fram en bild av honom som en person som uppträdde såväl vänligt och omtänksamt som aggressivt och otrevligt. Vad som sålunda framkommit ger dock föga vägledning för bedömningen av J.R:s gärningsmannaskap.

J.R:s ekonomiska förhållanden har emellertid i ett avseende ett omedelbart intresse för målet. J.R. betalade nämligen kaffeköpet den 21 maj 1993 med en femhundrakronorssedel trots att han redan den 13 maj hade tömt sitt lönekonto. Frågan om var pengarna kom ifrån har ägnats åtskillig tid vid förhöret med J.R. Denne har dock vidhållit de uppgifter han lämnade vid tingsrätten, nämligen att han på förmiddagen den 21 maj 1993, i samband med att han tog med I.A. till ett konditori, hämtat ut en spelvinst på cirka 2 600 kr. Som förklaring till att han nämnt spelvinsten först vid tingsrätten och inte i polisförhören har J.R. anfört att han hade glömt bort vinsten men att han erinrade sig vinsten när han tog del av vad I.A. berättat under förundersökningen. I.A., som på grund av sjukdom inte har kunnat höras i rättegången, har under förundersökningen berättat att J.R., i samband med ett besök på ett kafé, visat henne en vinstkupong. Av hennes uppgifter framgår även att det kan ha varit den 21 maj 1993. Vad J.R. uppgett om tipsvinsten kan därför inte lämnas utan avseende utan skall, eftersom uppgiften inte är motbevisad av åklagaren, läggas till grund för bedömningen. Tipsvinsten kan förklara såväl J.R:s betalning av kaffet som att hans ekonomi under månaderna juni och juli 1993 var något bättre än de föregående månaderna.

4. Vilken är betydelsen av att lägenhetsdörren hade låsts utifrån?

M.P. hade två lås till sin lägenhet, ett sjutillhållarlås och ett fallregellås. Sjutillhållarlåset gick bara att låsa från utsidan. Det är inte klarlagt om fallregellåset var låst. G.P. vill minnas att det inte var det, medan H.R:s uppgifter talar i motsatt riktning. Enligt en av åklagaren åberopad fynd- och spårförteckning anträffades vid brottsplatsundersökningen bl.a. två kompletta nyckeluppsättningar och därutöver två nycklar till fallregellåset. Hur många kompletta nyckeluppsättningar som M.P. hade är inte känt. Det förhållandet att lägenhetsdörren måste ha låsts utifrån, betyder antingen att mördaren hade en eller två nycklar med sig till lägenheten eller att mördaren tillgripit och låst med en eller två nycklar som låg i lägenheten. Vilket som var fallet låter sig inte bedömas och någon slutsats av betydelse för prövningen av åtalet kan inte dras.

5. Vid vilken tidpunkt mördades M.P?

Av obduktionsprotokollet och förhöret med docenten Robert Grundin har framkommit att den mest sannolika tidpunkten för dödens inträde är tre?fyra timmar efter M.P:s sista måltid, som enligt vad som framgår av obduktionsfynden har bestått av bl.a. bruna bönor. B.R.R:s uppgifter om M.P:s måltidsrutiner i förening med fynden i kökssoporna talar starkt för att den sista måltiden var en lunchmåltid.

Även andra omständigheter talar för att dödsfallet inträffat under dagtid eller i vart fall före sänggåendet. Detta gäller främst de i brottsplatsundersökningen redovisade förhållandena att M.P. var påklädd och att hennes säng var bäddad samt, enligt vad som framkommit vid förhören med B.R.R. och G.P., att balkongdörren var öppen och att TV:n i sovrummet var påslagen.

S.F. har omvittnat att M.P. vid S.F:s besök hos henne den 21 maj 1993 var iklädd en "blå klänning med något vitt i". Av det förhållandet att M.P. vid anträffandet var iklädd mörka byxor och således måste ha bytt kläder efter S.F:s besök hos henne kan några säkra slutsatser inte dras. Mot att dödsfallet inträffat under dagtid eller före tidig kväll står dock U.B.I:s uppgifter. U.B.I. har lämnat sin berättelse på ett i och för sig trovärdigt sätt och det saknas anledning att sätta i fråga hennes i dag upplevda minnesbilder. Hennes nu lämnade uppgifter skiljer sig dock från de uppgifter som hon enligt polisens anteckningar lämnade per telefon till kriminaljouren den 23 maj 1993. Enligt dessa anteckningar berättade U.B.I. att hon, ?om hon mindes rätt?, hört ett skrik den föregående natten mellan kl. 01 och 02, att hon trodde att det var en "yngling" som skrek och att skriket kommit utifrån. Den polis som tog emot tipset var, enligt vad som framgår av de åberopade anteckningarna, medveten om att U.B.I. ringde för att lämna tips med anledning av mordet på M.P. Det framstår därför som helt osannolikt att polisen, i en för mordutredningen synnerligen betydelsefull fråga, så helt skulle ha missuppfattat U.B.I. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att det hann förflyta mer än fyra år efter händelsen innan hon ? efter att ha sett en TV-dokumentär om J.R. ? tog ny kontakt med polisen och berättade om ett skrik från M.P:s lägenhet, kan hennes nu lämnade uppgifter inte anses tillförlitliga. Hovrätten lämnar därför dem utan avseende.

Av förhören med de personer som kom till M.P:s lägenhet den 23 maj 1993 har framkommit att röklukt då kunde förnimmas såväl i trapphuset som i lägenheten. Detta betyder enligt J.R. att branden måste ha anlagts senare än kl. 12.30 lördagen den 22 maj 1993. Till stöd för detta antagande har han dels gjort gällande att den vikarierande hemvårdare som på lördagen ringde på hos M.P. inte kände någon röklukt, dels åberopat ett utlåtande från Brandteknik vid Lunds tekniska högskola, av vilket framgår att koncentrationen av brandgaser efter en brand i en normalventilerad lägenhet blir marginell inom de första 10-15 timmarna efter branden.

Av det av åklagaren åberopade sakkunnigutlåtandet från Statens kriminaltekniska laboratorium framgår att röklukt på en brandplats kan bero på dels att rökgaser från branden finns kvar i luften och dels att sot har bildats vid branden. Vidare framgår, vilket för övrigt är allmänt känt, att lukt från en brand kan finnas kvar under mycket lång tid ? månader eller år ? om inte en fullständig sanering sker. Det förhållandet att röklukt kunde förnimmas den 23 maj kan betyda att rökgaserna från branden fanns kvar eller att sot från branden gjorde det.

Brandingenjören vid Statens kriminaltekniska laboratorium Fredric Jonsson har förklarat att förekomsten av röklukt i trappuppgången var beroende av tryckförhållandena i M.P:s lägenhet och att, eftersom balkongdörren stod öppen, dessa förhållanden teoretiskt sett kunde variera från en tidpunkt till en annan till följd av bl.a. rådande vindförhållanden. Fredric Jonssons uppgifter betyder att det inte går att dra några slutsatser av om röklukt inte kunde förnimmas den 22 maj 1993, men väl den 23 maj 1993. Det kan för övrigt noteras att den hemvårdare som enligt uppgift inte skulle ha känt brandlukt den 22 maj 1993 inte har hörts i målet.

Enligt hovrättens mening är det utrett att mordet ägt rum under eftermiddagen eller tidiga kvällen. Varken obduktionsprotokollet eller de nu redovisade förhållandena utesluter att döden kan ha inträffat först efter ett lunchmål på lördagen, dvs. den 22 maj 1993. Av förhöret med B.R.R. har dock framkommit att M.P. inte öppnade dörren för den vikarierande hemvårdaren vid lunchtid den 22 maj 1993. Till detta kommer att reklam som ? enligt en av åklagaren ur förundersökningen redovisad och av J.R. inte ifrågasatt uppgift ? delats ut på förmiddagen den dagen, låg orörd innanför M.P:s lägenhetsdörr.

Hovrätten finner därför att den mest sannolika tidpunkten för dödsfallet ligger tre-fyra timmar efter M.P:s lunchmål den 21 maj 1993. Eftersom M.P. – enligt vad som framkommit av förhöret med B.R.R. – åt lunch mellan kl. 12.30 och 13.00 men inte gärna efter den tiden, betyder detta att dödsfallet mest sannolikt har inträffat mellan kl. 15.30 och 17.00. Mordet kan således ha ägt rum under den snäva tid (kl. 15.20-16.30) som åklagaren har angett.

6. Har J.R. haft ett tidsmässigt utrymme för att begå brottet?

Åklagaren har gjort gällande att J.R. den 21 maj 1993 lämnade sitt arbete cirka kl. 15.20 och därför haft ett tidsmässigt utrymme för att begå gärningen före sitt kaffeköp och det inköp av tändvätska som, enligt vad som anges under 7, registrerades i en kassa i Prisma Mat kl. 16.11. Enligt åklagaren gick kassaklockan fyra minuter efter. Den korrekta tiden för inköpen var därför, enligt åklagaren, kl. 16.15, vilket inte satts i fråga av J.R. Hovrätten utgår därför från att den rätta tidpunkten för inköpen var kl. 16.15.

Även om åklagaren har hävdat ett annat händelseförlopp, lämnar gärningsbeskrivningen ett utrymme för att pröva om J.R. kan ha köpt flaskorna med tändvätska före mordet. Det framstår dock som osannolikt att J.R. efter att ha inköpt tändvätska kl. 16.15 hunnit mörda M.P. före kl. 16.30. Hovrätten lämnar därför den möjligheten därhän.

J.R. har i detalj redogjort för sina arbetsuppgifter vid hemtjänsten den 21 maj 1993. Hans egen berättelse ger honom inte tidsutrymme att begå mordet efter besöket hos I.A. och före kaffeköpet. Det kan naturligtvis ifrågasättas hur han kan ha så detaljerade minnesbilder av den arbetsdagen, men han har hängt upp sina tidsangivelser bl.a. på de arbetsuppgifter som han har utfört. Det finns inte något i hans berättelse som i denna del framstår som så osannolikt att det kan lämnas utan avseende och hans uppgifter om vilka pensionärer som han besökt den 21 maj 1993 har stöd i den övriga utredningen. Det står således klart att J.R. under eftermiddagen besökt R.R., T.C. och I.A. Det finns inte heller något som motsäger att J.R. har haft de arbetsuppgifter som han själv redogjort för. Tvärtom har A.R. bekräftat att J.R. skulle laga mat till I.A. och H.R. har berättat att ett besök hos I.A. normalt brukade vara cirka en timme.

Mot J.R:s tidsangivelser står A.R:s. Hon har vidhållit att J.R. lämnade hemtjänstens lokaler redan kl. 15.20-15.25. Vid bedömningen av hennes berättelse måste beaktas att hon lämnade denna tidsuppgift första gången vid ett polisförhör som hölls den 8 september 1993, dvs. mer än tre månader efter mordet och att hon inte kunnat hänga upp sin tidsangivelse på något annat än sitt goda minne. Att den exakta tidsangivelsen har lämnats så lång tid efter händelsen vållar viss osäkerhet, något som även Högsta domstolen konstaterat i sitt beslut i resningsärendet den 21 januari 2002. Det går inte heller att bortse från att A.R., enligt vad som har framkommit, hade alkoholproblem. Detta kan ha inverkat såväl på hennes möjligheter att hålla reda på den exakta tidpunkten den 21 maj 1993 som på hennes förmåga att minnas helt korrekt vid polisförhöret den 8 september samma år. Till detta kommer att A.R. vid förhöret i hovrätten, vid besvarandet av frågor om när vissa händelser ägt rum, inte på något sätt övertygat om att hon har en särskild förmåga att minnas tider. Sammantaget finns det anledning att bedöma hennes tidsangivelser med mycket stor försiktighet. Hennes uppgifter kan därför inte sättas framför J.R:s. Hans berättelse skall därför läggas till grund för bedömningen om den inte motbevisas. Det finns emellertid ytterligare bevisning som är av betydelse för bedömningen av om J.R:s uppgifter om sina förehavanden under eftermiddagen den 21 maj är motbevisade, nämligen inköpet av T-gul kl. 16.15. Om det skulle vara bevisat att J.R. köpt de flaskor med T-gul som anträffades i M.P:s lägenhet, skulle det binda J.R. till brottet och ge stöd för åklagarens påstående om brottstidpunkten. Hovrätten behandlar den frågan under nästa punkt.

7. Är de två flaskorna T-gul i M.P:s lägenhet identiska med de två flaskor som såldes på Prisma Mat den 21 maj 1993 och är det J.R. som har köpt flaskorna?

Åklagaren har gjort gällande att de två flaskor T-gul som någon enligt registrering i en kassa i Prisma Mat köpte den 21 maj 1993 kl. 16.11 är identiska med resterna av de två flaskor T-gul som anträffades i M.P:s lägenhet och som använts i ett försök att tända eld på M.P:s kropp. Av utredningen i målet drar hovrätten slutsatsen att M.P. själv inte förvarade några flaskor T-gul i sin lägenhet. Flaskorna måste därför ha förts till lägenheten av den som anlade elden, vilket rimligtvis inte kan vara någon annan än den som dödade M.P.

I M.P:s lägenhet fanns i en plastkasse från ICA Sätra en prislapp från Prisma Mat på 18 kr 40 öre, vilket var normalpriset för en flaska T-gul. Den 21 maj 1993 var det emellertid extrapris på T-gul och en flaska kostade 15 kr 50 öre, vilket också var det pris som enligt kassaremsan registrerades vid försäljningen av de två flaskorna. På Prisma Mat fanns, enligt vad åklagaren sakframställningsvis anfört, 13 andra artiklar som kostade 18 kr 40 öre. Det kan inte uteslutas att prislappen kommer från någon av dessa andra varor. På grund av denna osäkerhet går det inte att dra några helt säkra slutsatser om var flaskorna i M.P:s lägenhet köpts, även om det mest sannolika är att de köpts på Prisma Mat.

Det är utrett att J.R. i ordningen omedelbart före försäljningen av tändvätskan i samma kassa i Prisma Mat köpt fyra paket kaffe till sin arbetsplats. Det kan därför ligga nära till hands att anta att han även köpt tändvätskan. Enbart det tidsmässiga sambandet leder dock inte till någon säker slutsats om att J.R. har gjort båda inköpen.

8. Sammanfattande bedömning

Bevisningen i målet bygger på en bedömning, utifrån ett visst påstått händelseförlopp, av hållbarheten i antagandet att J.R. begått den åtalade gärningen, jämfört med alternativa hypoteser om vem som annars kan ha gjort det. Eftersom det i målet är fråga om indiciebevisning och då flera av indicierna är förenade med sannolikhetsbedömningar är det en självklar utgångspunkt att domstolen måste iaktta särskilt stor försiktighet vid bevisvärderingen. Det krävs med andra ord att indiciebevisningen är mycket stark för att den skall kunna leda till en fällande dom.

Enligt hovrättens mening har mordet mest sannolikt begåtts mellan kl. 15.30 och 17.00 den 21 maj 1993. Mordet kan således ha ägt rum inom den snäva tid som åklagaren har angett (kl. 15.20-16.30), men om så var fallet kan inte slås fast endast med utgångspunkt i fynden vid obduktionen och brottsplatsundersökningen. Hovrätten har vidare, till skillnad från tingsrätten, funnit att J.R:s egna detaljerade tidsuppgifter avseende eftermiddagen den 21 maj inte har motbevisats av åklagaren genom vad A.R. uppgett. De nu redovisade förhållandena är ägnade att väsentligt öka kraven på den övriga bevisning som åklagaren har åberopat.

Av stor betydelse för prövningen av tidpunkten för mordet och av J.R:s möjlighet att hinna begå mordet, är inköpet av två flaskor T-gul i Prisma Mat kl. 16.15 den 21 maj 1993. Om J.R, som samma minut i samma affär och i samma kassa köpte kaffe till sin arbetsplats, även inhandlat flaskorna med T-gul och om dessa flaskor är identiska med resterna av de flaskor som anträffats vid M.P:s kropp, skulle det inte bara binda J.R. till brottet utan även med styrka tala för att mordet hade begåtts redan före inköpet av tändvätskan. Hovrätten har dock funnit att det inte med tillräcklig grad av säkerhet går att dra slutsatsen att det var J.R. som köpte T-gul-flaskorna och för övrigt inte heller att dessa är identiska med flaskorna i M.P:s lägenhet.

När det gäller mordvapnet, det vill säga strypsnaran, har hovrätten funnit att den utgjort en del av kantbandet på en julbonad tillhörig I.A., som J.R. hade besökt samma dag som mordet på M.P. ägde rum. Hovrätten har dock konstaterat att inga säkra slutsatser kan dras om när strypsnaran förts till M.P:s lägenhet men att J.R. hörde till den krets som haft möjlighet att föra den med sig. Det sistnämnda förhållandet kan vid en sammanvägning med samtidigheten i J.R:s köp av kaffe och försäljningen av två flaskor T-gul te sig graverande för J.R:s del, men förändrar inte hovrättens bedömning av om J.R. inhandlat tändvätskan eller ej.

Enligt hovrättens mening innebär detta bl.a. att J.R:s egna tidsuppgifter inte har motbevisats av åklagaren och att dessa därför skall läggas till grund för bedömningen. Med denna utgångspunkt har J.R. inte haft tid att begå mordet före inköpet av kaffe kl. 16.15. Det är också osannolikt att J.R. efter kaffeköpet skulle ha hunnit ta livet av M.P. före kl. 16.30, den senaste tidpunkten för brottet enligt den i hovrätten justerade gärningsbeskrivningen. Det finns därför så stort utrymme för tvivel om att J.R. gjort sig skyldig till den åtalade gärningen att åtalet skall ogillas.

Målnummer B 644-02