Svea hovrätt referat RH 2002:57

Court
Svea hovrätt
Reference
RH 2002:57
Målnummer
T1284-02
Avdelning
1
Avgörandedatum
2002-09-27
Rubrik
I mål om trafikskadeersättning gällande fordon som saknat trafikförsäkring företräddes de ansvariga försäkringsanstalterna av Trafikförsäkringsföreningen som legal ställföreträdare. Tvist om tidpunkten för föreningens betalningsskyldighet i förhållande till den skadelidande har avgjorts med stöd av bestämmelser i försäkringsavtalslagen, vilka befunnits tillämpliga på Trafikförsäkringsföreningen.
Lagrum
24 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal

I samband med att J.M. – ställföreträdare för Ödsmåls Grus AB – den 12 mars 1986 utförde väghållningsarbete på en gata i Göteborg med en traktor och en sopmaskin, vilka ägdes av aktiebolaget, påkördes ekipaget av en i Danmark registrerad lastbil, varvid bl.a. traktorn och sopmaskinen skadades. Vid utredningen av skadan företräddes den danska bilen av Trafikförsäkringsföreningen. Utredningen gav vid handen att den danska bilen ensam vållat olyckan. – Ödsmåls Grus AB:s firma ändrades sedermera till Aktiebolaget Stenungsunds Lastbilscentral.

Den 31 januari 1997 utbetalade Trafikförsäkringsföreningen ersättning för sopmaskinen, som ansågs totalförstörd, med 138 988 kr. Beloppet erlades till Folksam, som förskjutit ersättning åt bolaget.

Bolaget väckte härefter vid Stockholms tingsrätt talan mot Trafikförsäkringsföreningen med yrkande att föreningen skulle förpliktas att erlägga dröjsmålsränta med 230 737 kr samt ränta enligt 6 § räntelagen på 138 988 kr från den 31 januari 1997 tills betalning skedde.

Till utveckling av sin talan anförde bolaget bl.a.: Sopmaskinen – som totalförstördes vid olyckan – bärgades till en uppställningsplats invid Slakthuset i Göteborg. Den 18 mars 1986 ingav bolaget en skadeanmälan till Folksam, som meddelat försäkring för traktorn. Skadeanmälan vidarebefordrades av Folksam till Trafikförsäkringsföreningen. Samtidigt översände Folksam till Trafikförsäkringsföreningen en av försäkringsbolagets tjänsteman G.K. underskriven handling enligt vilken en namngiven tjänsteman vid Folksams kontor i Linköping skulle fullfölja arbetet med att fastställa marknadsvärde och restvärde på sopmaskinen. I ett brev den 7 maj 1986 åtog sig Trafikförsäkringsföreningen att svara för hela skadan. Samma dag tillskrev Trafikförsäkringsföreningen Ödsmåls Grus AB i fråga om traktorn och förklarade att föreningen emotsåg en betald självriskfaktura och att utbetalning skulle ske över postgiro. I samband med denna skriftväxling etablerades kontakt mellan E-L.H. på Trafikförsäkringsföreningen och Folksams tjänsteman G.K. Dessa överenskom att G.K., på uppdrag av Trafikförsäkringsföreningen, skulle föranstalta om besiktning och värdering av sopmaskinen. I detta uppdrag låg dessutom att ha hand om den faktiska regleringen av skadan gentemot Ödsmåls Grus AB. Detta bolag kontaktades av G.K., som i maj månad år 1986 besiktigade maskinen på uppställningsplatsen vid Slakthuset i Göteborg. J.M. ombads av G.K. att ha maskinen kvar på denna uppställningsplats eftersom Folksam övervägde att ta maskinen till en reparationsverkstad eller till tillverkaren, som fanns i trakten av Mjölby. Bolaget lät maskinen stå kvar. På sommaren 1986 kontaktades bolaget av företrädare för Göteborgs kommun, som ansåg att det fanns risk för oljeläckage. Maskinen transporterades i anledning därav till en fastighet utanför Stenungsund, varvid bolaget kontaktade Folksam om att maskinen hade flyttats. Därefter upphörde i praktiken kontakten med Folksam och även kontakten mellan Folksam och Trafikförsäkringsföreningen. Från bolagets sida avvaktades ett besked från Folksam. E-L.H. gjorde ingenting i saken. Vid slutförande av den av Folksam handhavda skaderegleringen avseende J.M:s personskada uppmärksammades att man närmade sig tiden för preskriptionsinträde i fråga om sopmaskinen. I anledning härav tillskrev bolagets revisor såväl Folksam som Trafikförsäkringsföreningen. Folksam återkom för sin del i ett den 30 januari 1997 till bolaget ställt brev. Häri förklarade Folksam att man godtog kravet på ersättning och att bolaget skulle förskjuta 138 988 kr. Vidare förklarade Folksam att kravet på ränta ej godtogs för mer än tiden efter sommaren 1996 eftersom Folksam och Trafikförsäkringsföreningen inte tidigare än så fått underlag för att kunna reglera skadan. Bolaget förklarade avslutningsvis att man skulle utbetala ett till 145 000 kr avrundat belopp avseende egendomsskadan och ränta. Trafikförsäkringsföreningen har godtagit regleringen i fråga om sopmaskinens värde och har till Folksam utbetalat det av Folksam förskjutna beloppet 138 988 kr. Bolaget har därefter gentemot Trafikföreningen gjort gällande att beloppet varit förfallet till betalning en månad efter ingivandet av skadeanmälan. Bolaget har nämligen i den ingivna skadeanmälan lämnat tillgängliga uppgifter om skadehändelsen och de skadade fordonen, och därefter har bolaget hållit den skadade sopmaskinen tillgänglig för besiktning och dokumentation av skadorna, dock utan att sådan företagits.

Bolaget angav följande grund för käromålet: Ersättningen för sopmaskinen förföll, med en analog tillämpning av 24 § försäkringsavtalslagen, till betalning en månad efter den 19 mars 1986 då skadeanmälan ingavs. Räntefoten bestämmes efter 6 § räntelagen. Dröjsmålsräntan för tiden 19 april 1986 – 31 januari 1997 uppgår till 236 749 kr. Det totala fordringsbeloppet uppgick till (138 988 236 749 =) 375 737 kr. – Enligt 9 kap. 5 § andra meningen handelsbalken har bolaget ägt att avräkna utbetalningen om 145 000 kr mot i första hand dröjsmålsräntan. Utbetalningen om 145 000 kr skall alltså subtraheras från beloppet 375 737 kr, och då återstår 230 737 kr.

Trafikskadeföreningen anförde till utveckling av sitt bestridande bl.a.: Trafikförsäkringsföreningen åtog sig att helt ersätta skadorna på sopmaskinen. Föreningen har dock en liten organisation och är inte representerad med kontor ute i landet. Eftersom traktorn var försäkrad i Folksam skulle dess personal besiktiga skadorna på traktorn. Det föll sig därför naturligt att man samtidigt besiktigade sopmaskinen. Folksams företrädare G.K. hade kontakter med personal vid Göteborgs Stads Verkstäder och hade fått fram att man på dessa verkstäder skulle kunna besiktiga och reparera sopmaskinen. Emellertid ville J.M. hellre att sopmaskinen skulle genom kärandebolagets – som disponerade lastbilar – försorg transporteras till tillverkaren, som fanns i Östergötland, och att Folksams personal därstädes skulle besiktiga maskinen. Så skedde dock ej; av någon anledning upphörde all verksamhet i saken tills Trafikförsäkringsföreningen år 1996 fick ett brev från kärandebolaget. Den överenskommelse som år 1986 träffades mellan Trafikförsäkringsföreningen och Folksam gick ut på att Folksam skulle för Ödsmåls Grus AB:s räkning – och alltså inte för Trafikförsäkringsföreningens räkning – besiktiga och värdera sopmaskinen. Däremot omfattade uppdraget inte att reglera skadan. I kärandebolagets brev från år 1996 omtalas att någon reglering av skadan ej ägt rum. I ett den 27 januari 1997 dagtecknat och påföljande dag till Trafikförsäkringsföreningen inkommet brev framställdes för första gången ett konkret anspråk på ersättning för sopmaskinen. Av någon anledning erlade Folksam ersättning till kärandebolaget avseende dels sopmaskinens värde dels ränta. Folksam krävde därefter Trafikförsäkringsföreningen på ersättning, varefter föreningen erlade ersättning för sakskadan men inte för dröjsmålsränta.

Trafikförsäkringsföreningen avgav följande grunder för bestridandet: Trafikförsäkringsföreningen åtog sig inte att värdera skadan. Föreningen har rättidigt betalat ersättning sedan utredning om skadan förebringats. 24 § försäkringsavtalslagen kan inte tillämpas eftersom Trafikförsäkringsföreningen inte meddelat någon försäkring.

Bolaget genmälde: Från bolagets sida har man inte träffat någon överenskommelse med Folksam eller annan om att sopmaskinen skulle transporteras till tillverkaren eller till någon annan. – Trafikförsäkringsföreningen träffade i eget namn avtal med Folksam om att Folksam skulle besiktiga och värdera sopmaskinen. Avtalet har alltså inte ingåtts för kärandebolagets räkning.

I målet hördes bolagets ställföreträdare, J.M., under sanningsförsäkran. Som vittnen hördes fyra personer, däribland Trafikförsäkringsföreningens handläggare E-L.H. och Folksams skadereglerare G.K. Viss skriftlig bevisning åberopades.

Stockholms tingsrätt (2002-01-18, rådmannen Roland Wahlfrid) biföll bolagets talan och anförde i sina domskäl följande. I målet är ostridigt att Trafikförsäkringsföreningen, som funnit den danska lastbilen ensam vållande till olyckan, den 7 maj 1986 förklarat att skadorna skall helt ersättas av föreningen. Det är vidare ostridigt att Trafikförsäkringsföreningen lämnat Folksam i uppdrag att besiktiga sopmaskinen.

De frågor som nu uppkommer är:

1. Gick det lämnade uppdraget ut på att Folksam skulle för Trafikförsäkringsföreningens eller för Ödsmåls Grus AB:s räkning besiktiga sopmaskinen?

2. Åtog sig Trafikförsäkringsföreningen att värdera sopmaskinen och att reglera skadan och att utan ytterligare krav från Ödsmåls Grus AB:s sida utbetala ersättningen?

När en skada anmäles till ett försäkringsbolag har den skadelidande bevisbördan för att försäkringsfallet inträffat och det är därför i princip den skadelidande eller den försäkrade som skall tillhandahålla utredning om värderingen av skadan. Detta synsätt hindrar dock inte att försäkringsbolaget kan åtaga sig att skaffa fram bevisning om skadans storlek, t.ex. genom att åtaga sig att värdera ett skadat föremål. I det senare fallet står det sedan den skadelidande eller den försäkrade fritt om han vill godtaga bjuden ersättning eller om han vill kräva högre ersättning från försäkringsbolaget.

I förevarande mål har framkommit att den i Trafikförsäkringsföreningen anställda E-L.H. år 1986 mottog skadeanmälan i fråga om traktorn och sopmaskinen. I vittnesmålet har hon inledningsvis lämnat något vaga uppgifter i fråga om vad som skulle krävas från Ödsmåls Grus AB:s sida för att skadan på sopmaskinen skulle regleras. På sammanfattande frågor från rätten i slutet av förhöret har hon dock svarat: Folksam hade uppdrag att för Trafikförsäkringsföreningens räkning besiktiga sopmaskinen. Uppdraget skulle redovisas till Trafikförsäkringsföreningen. Föreningen skulle granska besiktningen och se om värderingen av skadan var skälig. För att betala ut ersättningen fordrades inte att Ödsmåls Grus AB framställde något ytterligare krav mot föreningen. Någon redovisning skedde dock aldrig från Folksam.

E-L.H:s vittnesmål kan inte förstås på annat sätt än att Ödsmåls Grus AB, sedan Trafikförsäkringsföreningen i mars 1986 mottagit skadeanmälan, inte behövde göra annat än att vänta på att Folksam, såsom uppdragstagare åt Trafikförsäkringsföreningen, skulle redovisa resultatet av besiktningen och värderingen till föreningen och att därefter avvakta att föreningen betalade ut den slutligt bestämda ersättningen. Orsaken till dröjsmålet har inte kunna klarläggas, men det har dock i målet inte framkommit något annat än att kärandebolaget hela tiden hållit sopmaskinen tillgänglig för besiktning och därför inte kan lastas för det uppkomna dröjsmålet.

Eftersom en skadelidande vill ha ersättning för sin skada oavsett om denna orsakats av ett identifierat och i Sverige försäkrat fordon eller av ett utländskt fordon torde det för den skadelidandes vidkommande sakna betydelse om han vänder sig till ett försäkringsbolag eller till Trafikförsäkringsföreningen: Han skall i princip tillhandahålla samma utredning i båda fallen och beviskraven är desamma. Den skadelidande måste då också, när Trafikförsäkringsföreningen skall reglera skadan, ha rätt till skadereglering inom samma tid som om han vänt sig till ett försäkringsbolag. Enligt grunderna för 24 § försäkringsavtalslagen bör då också regleringen komma till stånd inom den i detta lagrum angivna tiden.

Det sagda leder till slutsatsen att kärandebolaget tillkommande ersättning utbetalades för sent och att kärandebolaget är berättigat till ränta å denna ersättning. Räntefoten bör bestämmas enligt 6 § räntelagen.

I Trafikförsäkringsföreningens argumentering ligger också invävt ett påstående om att kärandebolaget varit medvållande genom att inte kräva betalning förrän år 1996. Tingsrätten kan dock ej finna att kärandebolaget betagits sin rätt till dröjsmålsränta.

Tvist råder ej om beräkningen av fodrat belopp och fordrad ränta.

Käromålet skall förty bifallas.

Trafikförsäkringsföreningen överklagade tingsrättens dom och yrkade att kärmålet skulle ogillas.

Bolaget bestred ändring.

Parterna åberopade till stöd för sin talan samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten. Trafikförsäkringsföreningen förtydligade sin inställning så att grunden för dess bestridande av bolagets talan var att dröjsmål inte låg föreningen till last eftersom bolaget, utan att dessförinnan ha tillhandahållit någon utredning om skadan, framställde krav till föreningen först den 28 januari 1997 och skadan reglerades den 30 januari samma år. Bolaget å sin sida förklarade att grunden för dess talan var att Trafikförsäkringsföreningen i likhet med en försäkringsgivare var skyldig att reglera en skada senast trettio dagar efter skadeanmälan, om inte utredning om skadan fordrades, att anmälan kommit föreningen till handa den 19 mars 1996 och att föreningen åtagit sig att införskaffa erforderlig utredning, varför ingen ytterligare åtgärd fordrats från bolagets sida för att skadan skulle regleras.

Förnyade förhör hölls i hovrätten med J.M., E-L.H. och med G.K. Samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten åberopades i hovrätten.

J.M. uppgav: Bolaget ingav en skadeanmälan till Folksam med uppgift om att sopmaskinen skadats. Bolaget ansåg sig därmed kräva ersättning för maskinen även om inget belopp angavs. Själv blev han svårt skadad vid olyckan och han har diffusa minnen av händelseförloppet, men Folksam meddelade att man från det bolagets sida skulle besiktiga sopmaskinen, som därför lämnades kvar vid olycksplatsen. Någon kontakt kan därefter ha förekommit med Folksam om eventuell transport av maskinen till fabriken i Mjölby, men J.M. kan inte ha åtagit sig att ombesörja en sådan transport då han saknade möjligheter därtill. Under sommaren 1986 blev han kontaktad av gatukontoret som bad honom flytta maskinen. Så skedde och han meddelade Folksam var maskinen numera fanns. Därefter hände ingenting förrän det i samband med slutreglering av hans personskada uppdagades att ersättning för skadorna på traktor och sopmaskin aldrig erhållits.

E-L.H. uppgav: Hon arbetar som skadereglerare hos Trafikförsäkringsföreningen och mottog i målet aktuell skadeanmälan i mars 1986. Föreningen erbjöd sig att ersätta skadan. Som brukligt är uppdrogs åt ett försäkringsbolag – i detta fall Folksam – att för föreningens räkning besiktiga skadan. Meningen var att Folksam till föreningen skulle lämna en utredning, som föreningen skulle kunna använda för att bedöma skadans storlek. Någon utredning inkom dock aldrig. Det kom heller inget krav från den skadelidande och skadan kunde därför inte regleras. Om utredning hade inkommit från Folksam eller från den skadelidande skulle föreningen med ledning av utredningen ha kunnat ta kontakt med den skadelidande och erbjuda viss ersättning. Det är emellertid inte ovanligt att skador anmäls utan att krav framställs. Föreningen måste givetvis få uppgift om vilket belopp den skadelidande  anser sig berättigad till. När krav sedermera framställdes i januari 1997 utbetalade föreningen fordrad ersättning utan att kräva in någon utredning om skadan. Folksam hade av okänd anledning, utan att ha erhållit uppdrag från föreningen, dessförinnan reglerat skadan gentemot bolaget.

G.K. uppgav: Enligt ett stående uppdrag mellan Trafikförsäkringsföreningen och Folksam brukade man hjälpa föreningen med besiktningar. Han besiktigade den skadade sopmaskinen på plats, men skadorna kunde inte kartläggas utan att maskinen demonterades och den skulle därför föras till en verkstad. Bolaget ville inte acceptera den verkstad han föreslog och han vill minnas att bolaget skulle ombesörja att maskinen transporterades till fabrikens verkstad i Mjölby. Han kontaktade sin kollega i Linköping som var beredd att, sedan han fått besked om att maskinen anlänt, utföra besiktningen i Mjölby. Eftersom det låg främst i den skadelidandes intresse att se till att åtgärder vidtogs bevakade G.K. inte den vidare utvecklingen och när han gick i pension år 1989 ansåg han ärendet för sin del avslutat.

Svea hovrätt (2002-09-27, hovrättsråden Lars Hesser och Ulla Bergendal, referent, samt adj. ledamoten advokaten Per Durling) ändrade tingsrättens dom och ogillade bolagets talan.

I domskälen anförde hovrätten: Beträffande ett i främmande stat registrerat eller hemmahörande motordrivet fordon, som med stöd av 4 § 2 trafikskadelagen (1975:1410) har undantagits från trafikförsäkringsplikt och som saknar trafikförsäkring svarar samtliga försäkringsanstalter, som vid skadetillfället hade tillstånd att meddela trafikförsäkring, enligt 16 § första stycket trafikskadelagen solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått, om försäkring hade funnits. Försäkringsanstalterna företräds i sådana fall enligt lagens 30 § av en trafikförsäkringsförening som legal ställföreträdare. Till grund för systemet ligger internationella överenskommelser, enligt vilka den som i det utländska fordonets hemland har meddelat trafikförsäkring slutligt skall svara för skadorna. Tanken är att de skadelidande skall beredas samma skydd som de skulle ha haft om skadorna hade orsakats av ett inhemskt, försäkrat fordon. De internationella överenskommelserna innebär sålunda att trafikförsäkringsanstalterna i "skadelandet" eller ett för ändamålet särskilt inrättat organ skall reglera skadan som om anstalterna resp. organet var försäkringsgivare och att ersättningen därefter regressvis får sökas åter från fordonets trafikförsäkringsgivare (Ulf K. Nordenson; Trafikskadeersättning, s. 223).

Syftet med de nämnda bestämmelserna talar starkt för att Trafikförsäkringsföreningen vid skadereglering i förhållande till den skadelidande bör anses inta samma ställning som en försäkringsgivare. Att så är fallet i fråga om preskription framgår för övrigt numera av en uttrycklig bestämmelse i 28 § tredje stycket trafikskadelagen. Hovrätten delar därför den av tingsrätten intagna ståndpunkten att grunderna för 24 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal bör anses tillämpliga när det gäller tidpunkten för fullgörande av föreningens betalningsskyldighet i förhållande till bolaget. Även de bestämmelser i försäkringsavtalslagen som reglerar försäkringstagarens skyldigheter bör på motsvarande sätt anses tillämpliga.

Enligt den åberopade bestämmelsen i 24 § försäkringsavtalslagen skall betalningsskyldighet fullgöras en månad efter det att meddelande om försäkringsfallet kommit försäkringsgivaren till handa; dock får betalning, i den mån den är beroende av utredning som nämns i 22 §, inte krävas förrän en månad förflutit efter det att sådan utredning förebragts.

Skyldigheterna för den, som vill framställa anspråk på grund av inträffat försäkringsfall framgår av 21-23 §§ försäkringsavtalslagen. Om skyldighet att utan uppskov göra skadeanmälan stadgas i 21 §. Av 22 § framgår att den som gör anspråk på ersättning har att tillhandahålla viss utredning och andra upplysningar. Därutöver gäller att – i varje fall då storleken av försäkringsersättningen inte är i förväg bestämd, såsom vid s.k. summaförsäkring – det åligger den som fordrar betalning att ange det belopp som hans fordran beräknas uppgå till (NJA II 1927 s. 390 och Jan Hellner; Försäkringsrätt, 2 uppl., s. 194).

I förevarande fall är det ostridigt att en skadeanmälan kommit Trafikförsäkringsföreningen till handa den 19 mars 1986. Skadeanmälan anger inte något belopp, vartill skadan på sopmaskinen uppgår. Trafikförsäkringsföreningen tillskrev bolaget den 7 maj 1986  – alltså efter den tidpunkt då bolaget menar att dröjsmål med utbetalning inträtt – och meddelade att föreningen kunde utge skälig ersättning för skadan samt att föreningen emotsåg en betald självriskfaktura. Det är ostridigt att ingen ytterligare kontakt förevarit mellan föreningen och bolaget förrän bolaget den 28 januari 1997 till föreningen inkom med krav på ersättning och ränta. Det är likaså ostridigt att Folksam haft föreningens uppdrag att besiktiga sopmaskinen och att uppdraget inte fullföljdes.

Hovrätten konstaterar att bolaget inte förrän den 28 januari 1997 angivit vilket belopp dess fordran uppgick till. Föreningen, som den 30 januari 1997 erlagt fordrad skadeersättning, har således inte varit i dröjsmål. Den utredning som föreningen träffat avtal om med Folksam saknar betydelse för frågan om när betalningsskyldighet inträtt för föreningen gentemot AB Stenungsunds Lastbilscentral. Bolagets talan skall därför ogillas.

Målnummer T 1284-02