Svea hovrätt referat RH 2010:5

Court
Svea hovrätt
Reference
RH 2010:5
Målnummer
B191-09
Avdelning
9
Avgörandedatum
2010-01-12
Rubrik
Förhållandet mellan en journalist/jurist och ett mediabolag har reglerats genom ett avtal som betecknats Uppdragsavtal. Journalisten/juristen har inte ansetts som arbetstagare i den mening som avses i 20 kap. 2 § första stycket brottsbalken. Åtal för mutbrott har därför ogillats redan på den grunden.
Lagrum
20 kap. 2 § brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
•  NJA 1982 s. 784
•  NJA 1996 s. 311

Stockholms tingsrätt

Åklagaren yrkade ansvar på T.S. för olika gärningar angivna under fyra åtalspunkter. Åtalspunkten 1 avsåg mutbrott, grovt brott, enligt 20 kap. 2 § brottsbalken med följande gärningsbeskrivning. T.S. har under 2006 i Stockholm begärt och tagit emot muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning med 406 000 kr av D.R. för att granska en rättsprocess, trots att sådant arbete varit en del av T.S:s arbetsuppgifter som journalist och arbetstagare vid TV4. Av mottaget belopp har 6 000 kr satts in på konto och 400 000 kr överlämnats kontant vid tre tillfällen under andra halvåret 2006.

Brottet är grovt eftersom det avsett ett betydande belopp och då gärningen skadat eller riskerat att skada förtroendet för fri och självständig journalistik.

T.S. förnekade gärningarna.

Tingsrätten (chefsrådmannen Lars Sjöström samt nämndemännen Ulla-Britt Strömstedt, Henry Samuelsson och Catherine Blossby) anförde i dom den 4 december 2008 angående åtalet i åtalspunkten 1 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Inledning

Av utredningen framgår enligt tingsrättens mening till en början följande.

T.S., som är jurist och journalist, började arbeta på TV4 år 1990. Han har för TV4 utfört såväl journalistiskt som juridiskt arbete. För allmänheten är T.S. känd som en grävande journalist som arbetar med TV-programmet Kalla fakta och där gjort flera reportage om oskyldigt dömda.

I.R. dömdes år 2004 för narkotikabrottslighet till åtta års fängelse och livstids utvisning. Hans familj – bl.a. sonen D.R. och dottern T.K. – var övertygade om att I.R. var oskyldig och sålunda felaktigt dömd. Från advokater hade familjen fått veta att det krävdes att media skulle uppmärksamma faderns fall för att denne skulle kunna få resning.

Efter telefonkontakter och sedan såväl D.R. som I.R. skrivit brev till T.S. ägde ett möte om fallet I.R. rum på Café Sturekatten i Stockholm den 20 mars 2006. Vid mötet deltog T.S., D.R. och T.K. Mötet resulterade i att T.S. skulle besöka I.R. på Tidaholmsanstalten. D.R. satte in 6.000 kr på T.S:s bankkonto avseende dennes besök på Tidaholmsanstalten.

Sedan T.S. besökt I.R. på anstalten träffades T.S., D.R. och T.K. på nytt på Café Sturekatten. Vid detta möte den 24 maj 2006 begärde T.S. 400.000 kr för att granska I.R:s fall. D.R. betalade det begärda beloppet genom att till T.S. på olika platser i Stockholm överlämna kontanter; 125.000 kr i augusti 2006, 100.000 kr i september 2006 och 175.000 kr den 17 december 2006. I början av år 2007 meddelade T.S. att han ansåg att I.R. inte var oskyldig.

Tingsrätten vill här tillägga att den, med hänsyn till bl.a. de uppgifter D.R. och T.K. lämnat samt utdrag från den förstnämndes bankkonto, finner utrett att den sista betalningen på 175.000 kr gjordes den 17 december 2006 och inte, som T.S. varit inne på, i januari 2007.

– – – –

T.S. har agerat som journalist på TV4

I målet är utrett att familjen R kontaktade T.S. i dennes egenskap av journalist på TV4 och att T.S., som också han själv berättat, haft denna roll vid de inledande kontakterna mellan honom och familjen fram till och med besöket hos I.R. på Tidaholmsanstalten. Under i vart fall denna tid har det alltså varit journalisten T.S. på TV4 som påbörjat en granskning av I.R:s fall.

T.S. har hävdat att det vid mötet mellan honom och syskonen R den 24 maj 2006 ingicks ett avtal som innebar att han vid sidan av sitt arbete som journalist på TV4 och utan att något publiceringssyfte förelåg fick i uppdrag att mot betalning göra en granskning av I.R:s fall för att få fram underlag för en resningsansökan. Enligt D.R. och T.K. har de inte lämnat något sådant uppdrag; deras syfte har hela tiden varit att faderns fall skulle uppmärksammas i media. Tingsrätten har sålunda att ta ställning till om T.S:s uppgift om att det den 24 maj 2006 ingicks ett särskilt avtal, som innebar att han fick en annan roll än journalistens, skall läggas till grund för bedömningen av åtalet mot honom eller om uppgiften, såsom åklagaren hävdat, är en efterhandskonstruktion som det kan bortses ifrån. I det följande berör tingsrätten omständigheter av betydelse för denna bedömning.

Syskonen R och T.S. har som framgått lämnat olika uppgifter om vad som förekom vid mötet den 24 maj 2006. Att det varit på tal att granska fallet I.R. för att få fram underlag för en resningsansökan är klarlagt men detta innebär inte att något avtal ingåtts. För att ett särskilt avtal av det slag T.S. hävdar skall ha ingåtts krävs att båda parter har varit överens om det.

T.S. måste ha förstått att han var känd som en grävande TV4-journalist på brottmålsområdet och att det var därför som familjen R hade tagit kontakt med honom. Vid de inledande kontakterna har också T.S. agerat som journalist på TV4. Mot denna bakgrund har det funnits anledning för T.S. att vid mötet den 24 maj 2006 vara tydlig mot familjen R för det fall han avsåg att ikläda sig en annan roll än den som TV4-journalist. Med hänsyn härtill och då det är fråga om en mycket stor ersättning borde det, även om T.S. i andra sammanhang inte ingått skriftliga uppdragsavtal, ha legat nära till hands för honom att på något sätt skriftligen dokumentera det avtal han hävdar ingicks. Så har emellertid inte skett.

Tingsrätten anser att de uppgifter som lämnats av bl.a. D.R. och T.K. om syftet med att kontakta T.S., dvs. att media skulle uppmärksamma faderns fall, bör godtas. Tingsrätten tar fasta på exempelvis T.K:s uppgift om att hon, vid något tillfälle efter det första mötet med T.S., förklarat för denne att hon inte ville visa sitt ansikte i TV och alltså inte vara med i ett TV- reportage. Enligt tingsrättens mening talar det syfte familjen R sålunda haft mot att de skulle ha ingått ett avtal som innebar att T.S. skulle arbeta med faderns fall utan att något publiceringssyfte förelåg. Detta gäller särskilt som det påstådda särskilda avtalet innebar att 400.000 kr skulle betalas till T.S., något som familjen R skulle behöva göra stora uppoffringar för att kunna betala.

Tingsrätten har vidare svårt att tro att syskonen R lämnar oriktiga uppgifter eller minns fel när de återger att T.S. under mötet den 24 maj 2006 refererade till sina TV-fall, fällde yttranden av innebörd att det var normalt att betala för en granskning samt berättade om de kostnader en granskning medför bl.a. för fotografer. När under mötet dessa uppgifter lämnades är inte utrett men uppgifterna talar likväl i vart fall för att D.R. och T.K. inte förstått att det varit aktuellt med ett sådant avtal som T.S. påstår.

I målet har framkommit att T.S. varit en väl ansedd journalist på det rättsliga området som också undervisat blivande journalister i etikfrågor. Som tingsrätten ser saken framstår det då som mer troligt att T.S. ingått det avtal han påstår, om hans uppgift om att han redan från början var på det klara med att fallet I.R. inte var något TV-fall är riktig. Denna uppgift kan emellertid ifrågasättas. Tingsrätten betvivlar inte att T.S. inledningsvis kan ha gjort bedömningen att det var mycket osannolikt att det fanns ett publiceringsintresse i fallet I.R. men T.S. kan knappast ha uteslutit ett sådant intresse. T.S. synes mena att det inte kunde bli aktuellt att publicera uppgifter om I.R.-fallet eftersom detta gällde narkotikabrottslighet. Även om fråga var om narkotikabrottslighet kunde T.S. enligt tingsrättens mening dock knappast utesluta att uppgifter som senare kom fram borde publiceras, t.ex. om det visade sig att I.R. verkligen var felaktigt dömd. Detta har för övrigt T.S. själv gett uttryck för i den redogörelse han skrev till TV4 den 5 september 2007. T.S:s uppgift om att han redan från början var på det klara med att fallet I.R. inte var något TV-fall är inte heller alldeles lätt att förena med vad han berättat om den arbetsmetod han använde i sin granskning. Denna innebar att han ställde upp hypotesen att I.R. var oskyldig och höll fast vid denna hypotes under mycket lång tid. Vad nu sagts talar i någon mån mot att ett särskilt avtal ingåtts.

Tingsrätten ställer sig också frågan varför T.S. som journalist alls haft de inledande kontakterna med familjen R om han redan från början var på det klara med att fallet I.R. inte var något TV-fall. TV4 har självfallet ett intresse av att arbete inte skall läggas ned i onödan på fall som ändå inte kommer att föranleda TV-reportage. T.S. har i detta sammanhang berättat om en rutin som tingsrätten dock anser väcker frågor. Om T.S. velat hålla personer som kontaktat honom om olika fall ifrån sig förefaller det sålunda inte särskilt ändamålsenligt att tillämpa en rutin som innebär att han som journalist alltmer ägnar sig åt det aktuella fallet samt inger de kontaktande allt större hopp. Detta gäller särskilt som det kan förmodas att dessa personer är engagerade i de fall de vill uppmärksamma i media.

Om T.S. också efter den 24 maj 2006 arbetat med fallet I.R. som journalist på TV4 har han uppenbarligen haft ett intresse av att dölja sina förehavanden. Detta intresse borde ha varit mindre om det särskilda avtal han hävdar verkligen ingåtts. Enligt tingsrättens mening visar utredningen att T.S. har försökt dölja sina förehavanden, något som alltså talar mot att ett särskilt avtal ingåtts.

D.R. har sålunda så småningom kunnat betala ersättningen på 400.000 kr till T.S. sedan en fastighet och en restaurang sålts samt sedan ett lån tagits upp. I målet har inte framkommit annat än att familjen R fått göra stora uppoffringar för att få fram 400.000 kr. D.R. har vidare lagt ned åtskillig tid och möda på att få ut kontanter från banker samt på att vid tre olika tillfällen transportera kontanter från Malmö till Stockholm och där överlämna dem till T.S. I målet har enligt tingsrättens mening inte framkommit någon omständighet som ger anledning anta att D.R. haft ett intresse av att betalningarna skulle göras med kontanter. Tingsrätten har också svårt att tro att D.R. skulle kunna hitta på vad han berättat om hur T.S. motiverat sin begäran om kontant betalning, nämligen att polisen annars kunde få reda på att han jobbade med fallet och stoppa granskningen. D.R:s uppgift om att det var T.S. som begärde kontant betalning på 400.000 kr och att mervärdesskatt inte varit på tal framstår mot denna bakgrund som betydligt mer trovärdig än T.S:s nakna påstående att det var D.R. som ville betala kontant och att den betalning som begärdes var 320.000 kr exklusive mervärdesskatt eller möjligen 400.000 kr inklusive mervärdesskatt.

Av utredningen framgår vidare att något kvitto med anledning av betalningarna inte begärdes och inte heller skrevs. Att inte D.R. eller någon annan i familjen R begärde kvitto för de kontanter de överlämnade kan ha olika förklaringar. En förklaring kan vara att T.S. åtnjöt ett mycket högt förtroende och som utredningen visar återkommande talade om att ligga lågt och hålla tyst om granskningen. Om T.S. fullgjorde ett uppdrag enligt det påstådda särskilda avtalet borde det enligt tingsrättens mening ha varit näraliggande för honom att upprätta ett kvitto även om något sådant inte begärdes. På så vis hade han nämligen fått ett underlag för betalningarna. Såvitt framkommit har något underlag över huvud taget inte funnits förrän T.S. på ett sent stadium, den 30 juli 2007, upprättat en faktura som för övrigt daterades den 30 januari 2007. Fakturan innehåller också påfallande lite information, bl.a. anges inte när arbetet skulle ha utförts. T.S. har förklarat det sena upprättandet av fakturan med att han då, sedan D.R. gått till media, bestämt sig för att inte betala tillbaka några pengar till D.R. Dessa uppgifter anser tingsrätten inte ligger i linje med att T.S. enligt ett särskilt avtal utfört arbete mot betalning.

Tingsrätten anser mot denna bakgrund att det är utrett att det var T.S. som begärde kontant betalning och att mervärdesskatt aldrig varit på tal. Dessa och andra omständigheter visar att T.S. försökt dölja sina förehavanden, något som enligt vad tingsrätten tidigare framfört talar mot att han fullgjort ett uppdrag enligt ett särskilt avtal.

Om T.S. fått det uppdrag han påstår mot en betalning av 400.000 kr kan det vidare tyckas att uppdragsgivaren har haft ett rimligt anspråk på redovisning. T.S. har vid en lunch med T.K. i början av år 2007 meddelat att granskningen mynnat ut i att han ansåg att I.R. inte var oskyldig. Någon mer ingående löpande redovisning eller någon slutredovisning i mer egentlig mening synes inte ha förekommit. Detta talar mot att fråga varit om ett sådant särskilt avtal som T.S. påstår.

En fråga som inställer sig är om det har funnits något motiv för T.S. att som journalist på TV4 från annat håll ta betalt för arbete med granskning av rättsfall. Utredningen visar att det vid den aktuella tiden var bestämt att T.S:s långvariga relation med TV4 skulle upphöra den 30 juni 2006. Enligt T.S. själv var han inne på att ändra inriktning från faktagranskning för publicering till sådan granskning direkt för rättsväsendet. Enligt tingsrättens mening är det möjligt att det som stod i fokus för T.S. vid denna tid, dvs. innan han fick ett fortsatt avtal med TV4, snarare var att skapa sig en ny försörjning än att vara lojal mot TV4 och att iaktta de etiska regler för journalister som han undervisat om.

Om T.S., som han påstår, efter den 24 maj 2006 i annan egenskap än journalist på TV4 utfört en granskning av fallet I.R. har han haft anledning att vara mycket tydlig om sin roll. Utredningen visar att han inte varit det. Även enligt T.S. själv har han sålunda också efter det påstådda rollbytet fortsatt att referera till sina Kalla fakta-program. Så skedde exempelvis när T.S. på eget initiativ besökte familjen R:s restaurang i Malmö sommaren 2006. Också vid det samtal som förekom mellan D.R. och T.S. när betalningen av 175.000 kr gjordes tog T.S. upp ett av sina TV-program. Han har också efter det påstådda uppdraget i skrift hänfört sig själv till TV4. I ett mejl till Tidaholmsanstalten den 7 maj 2007, som skickats från — @tv4.se, har frågan om ett besök av I.R. sålunda tagits upp av ”T.S., TV4”. I målet har däremot inte presenterats något skriftligt material där T.S. anges vara jurist, granskare enligt särskilt uppdrag eller liknande. Enligt tingsrättens mening talar T.S:s agerande efter mötet den 24 maj 2006 mot att han fått det särskilda uppdrag han påstått.

Omständigheterna i samband med den betalning till T.S:s bankkonto på 6.000 kr som skedde inför det första och enda besöket av I.R. på Tidaholmsanstalten tyder vidare på att T.S. inte varit främmande för att från annan än TV4 ta betalt för journalistiskt arbete. I målet är sålunda utrett att T.S. vid denna tid agerade som journalist vid TV4 och hade påbörjat en granskning av fallet I.R. Att T.S. tycks mena att han höll öppet för att TV4 skulle betala för besöket om det trots allt var ett TV-fall väcker frågor, dels därför att denna uppgift är svårförenlig med vad T.S. sagt om att det redan från början var klart att fråga inte var om ett TV-fall, dels då det genom vittnesförhör med F. L. framkommit att det är ett främmande arbetssätt för TV4 att låta medverkande stå för initiala kostnader som de sedan kan få tillbaka.

T.S. synes mena att det var i sin ordning att han åtog sig ett sidouppdrag avseende I.R. eftersom uppdragsavtalet med TV4 bara innehåller ett förbud mot att ta uppdrag för konkurrerande medieföretag. Enligt tingsrättens mening kan det inte råda någon tvekan om att också T.S. själv måste ha förstått att han sammanblandat sina roller på ett oacceptabelt sätt och att något godkännande från TV4 av det påstådda sidouppdraget med att granska fallet I.R. inte kunde påräknas. Utredningen, bl.a. de uppgifter vittnet C. B. lämnat, visar också föga förvånande att T.S. inte har begärt något godkännande från TV4 för ett sidouppdrag avseende fallet I.R. Med hänsyn till det anförda kan dock just frånvaron av ett godkännande från TV4 endast i mindre mån sägas tala mot att ett särskilt avtal ingåtts i enlighet med vad T.S. hävdar.

Tingsrättens slutsats av vad som sagts i det föregående och vad som i övrigt framkommit är att T.S:s uppgift om att det ingåtts ett särskilt avtal enligt vilket han gavs uppdraget att mot betalning granska fallet I.R. utan publiceringssyfte är en efterhandskonstruktion och att uppgiften därför kan lämnas utan avseende. Till grund för bedömningen av åtalet mot T.S. bör i stället läggas de i princip samstämmiga uppgifter som lämnats av syskonen R om att T.S. också efter mötet den 24 maj 2006 som journalist på TV4 granskat fallet I.R. mot betalning. I målet är dock inte utrett att T.S. vid något tillfälle lovat att fallet skulle tas upp i ett Kalla fakta-program. Som tingsrätten ser saken kan det mycket väl ha förhållit sig så att frågan om publicering av uppgifter i fallet I.R. för T.S. varit av underordnad betydelse och att det för honom i stället i första hand handlat om att skaffa sig en ny försörjning och därvid använda sitt renommé som journalist.

T.S. är att anse som arbetstagare på TV4

Åklagaren har påstått att T.S. under den tid åtalet avser, dvs. år 2006, var arbetstagare vid TV4 och alltså ingår i den personkrets för vilken ansvar för mutbrott kan bli aktuellt. T.S. har hävdat att han inte var arbetstagare utan uppdragstagare på TV4 och alltså redan på den grunden inte kan fällas till ansvar enligt åtalet.

I målet är i denna del enligt tingsrättens mening följande utrett.

T.S. har arbetat åt TV4 sedan början av 1990-talet. Genom sin enskilda firma, som innehaft F-skattsedel, har han haft uppdragsavtal med TV4 med huvudsakligen samma innehåll sedan mitten av 1990-talet. Avtalen har avsett arbete som researcher och juridisk assistans för TV4:s aktualitetsavdelning och angett att uppdraget skall utföras i enlighet med anvisningar från ansvarig på TV4. Uppdragsavtalen har avsett heltidsarbete med undantag för några perioder, bl.a. första halvåret 2006. T.S. har löpande utfört arbete för Kalla fakta-redaktionen men har även haft som arbetsuppgift att granska andras reportage och bistå TV4 vid ärenden som varit föremål för granskningsnämnden. T.S:s arbete har varit självständigt. TV4 har svarat för den utrustning T.S. har behövt i arbetet men denne har använt sin egen bil, dator och mobiltelefon. T.S. har haft passerkort till TV4 där han också haft tillgång till arbetsplats och e-post. Avtalen har avsett en viss tid med en fast ersättning som utgått månadsvis mot faktura. Under det aktuella året 2006 har TV4 betalat ut ersättningar på sammanlagt cirka 800.000 kr till T.S. Denne har också varit verksam vid Stockholms universitet och fått ersättningar därifrån under åren 2005, 2006 och 2007 med 364.897 kr, 22.346 kr resp. 54.046 kr.

Under perioden den 1 januari 2006 – den 30 juni 2006 har T.S:s avtal med TV4 som nyss nämnts avsett halvtid och det har i avtalet angetts ”perioden ses som uppsägningstid och vid halvårsskiftet upphör samarbetet mellan FTS och TV4”. Den 8 juni 2006 tecknades dock ett nytt avtal om heltid som avsåg perioden den 15 augusti 2006 – den 30 juni 2007. Därefter tecknades ytterligare ett avtal om heltid som skulle ha gällt under perioden den 1 augusti 2007 – den 30 juni 2009. Uppdragsavtalen har innehållit en konkurrensklausul gällande arbete för konkurrerande TV-bolag/mediabolag och en skiljeklausul.

Tingsrätten konstaterar att det av lagförarbetena framgår att med arbetstagare avses den som är arbetstagare i civilrättslig mening (prop. 1975/76:176 s. 34). I kommentaren till brottsbalken (Holmqvist m.fl., Kommentar till brottsbalken, 20:51) anges följande i fråga om mutbrott.

Det civilrättsliga arbetstagarbegreppet har inte definierats i lag. Av rättspraxis kan dock utläsas vissa grundläggande förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett arbetstagarförhållande i civilrättslig mening skall föreligga. Förhållandet mellan parterna skall vara grundat på avtal, avtalet skall gå ut på att ena parten skall prestera arbete för andra partens räkning och den part som åtar sig att prestera arbete skall själv åtminstone delta eller vid bedömning på förhand kunna förutsättas delta i arbetet.

Högsta domstolen har vid olika prövningar gjort allmänna uttalanden om det civilrättsliga arbetstagarbegreppet enligt följande (Se NJA 1982 s. 784, 1992 s. 631 och 1996 s. 311).

Avgörande är vad som kan anses vara avtalat mellan parterna. Hänsyn skall emellertid tas inte endast till uttryckliga avtalsvillkor som berör frågan, utan en samlad bedömning måste ske av samtliga omständigheter som kan vara ägnade att belysa hur parternas inbördes förhållanden och därmed avtalet är att uppfatta.

Av utredningen framgår att förhållandet mellan TV4 och T.S. är grundat på uppdragsavtal samt att avtalen går ut på att T.S. personligen skall prestera arbete för TV4:s räkning enligt anvisningar från ansvarig på bolaget. Nyss nämnda grundläggande förutsättningar för ett arbetstagarförhållande i civilrättslig mening är alltså uppfyllda. T.S. har också sedan tidigt 1990-tal, dvs. under mycket lång tid, arbetat för TV4 och han har haft en sedvanlig arbetsplats där. Arbetet har under åren huvudsakligen varit på heltid och under det aktuella året 2006 var TV4 den huvudsakliga inkomstkällan för T.S. Under första halvåret 2006 avsåg uppdragsavtalet endast ett halvår på halvtid, något som dock enligt tingsrättens mening inte talar mot ett arbetstagarförhållande eftersom det i avtalet angetts att perioden ses som uppsägningstid. T.S. har fått ersättning månatligen med överenskomna belopp och har i vart fall under senare år enligt avtalen varit förhindrad att utföra liknande arbete åt konkurrerande mediebolag. Tingsrätten ser det inte som särskilt anmärkningsvärt att en arbetstagare med arbetsuppgifter liknande dem som T.S. haft har stor frihet i arbetet samt för arbetet använder egen bil, dator och mobil. Möjligheten för TV4 att avsluta samarbetet med T.S. när avtalen löpt ut skiljer sig däremot från vad som gäller för den typiske arbetstagaren men denna möjlighet har å andra sidan inte utnyttjats under mycket lång tid. Det var först med anledning av de aktuella händelserna som samarbetet avslutades och då genom en överenskommelse mellan parterna.

Tingsrättens samlade bedömning är mot denna bakgrund att T.S. är att anse som arbetstagare enligt straffbestämmelsen om mutbrott.

Tjänstesamband föreligger

En förutsättning för mutbrottsansvar är också att det finns ett samband mellan de ersättningar T.S. tagit emot och hans tjänsteutövning på TV4. Sambandet behöver bara bestå i att givaren och mottagaren har eller kan antas få kontakt med varandra i tjänsten. Utredningen visar som framgått att T.S. som journalist på TV4 har tagit emot ersättning från D.R. för att granska rättsfallet I.R. eller med andra ord utföra sådant granskningsarbete som ingick i hans arbetsuppgifter som journalist på TV4. Enligt tingsrättens mening är det därmed uppenbart att ett tjänstesamband föreligger.

Ersättningarna är otillbörliga

Enligt straffbestämmelsen om mutbrott krävs vidare för att ansvar skall kunna komma i fråga att förmånen är ”otillbörlig”. Kriminaliseringen av mutbrott omfattar sålunda inte varje förmån utan endast otillbörliga sådana. Någon definition av otillbörlighetsbegreppet återfinns inte i lagtexten. Frågan om en förmån är att anse som otillbörlig är enligt vad som anförs i förarbetena beroende av sed och allmän uppfattning och får bestämmas på grundval av en samlad bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter (se prop. 1975/76:176 s. 35 f).

Högsta domstolen har nyligen berört otillbörlighetsbedömningen enligt följande (se NJA 2008 s. 705).

Det har inte ansetts möjligt att utforma en legaldefinition av otillbörlighetsbegreppet med hänsyn till att de personer som kan komma i fråga för mutansvar arbetar under så skiftande förhållanden. Den typiska mutan, som innebär att någon tar emot en förmån som lämnas med det direkta syftet att mottagaren skall ge givaren en förmån, är alltid otillbörlig. Frågan om en viss förmån utgör en otillbörlig belöning är i andra fall beroende av sed och allmän uppfattning och får avgöras på grundval av en samlad bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter (se bl.a. rättsfallen NJA 1981 s. 1174 och NJA 1993 s. 539, SOU 1974:37 s. 112 ff. och 143 ff., prop. 1975/76: 176 s. 36 f samt Cars, a.a. s. 48 ff). Utgångspunkten för bedömningen är det intresse straffbestämmelsen avser att skydda, vilket kan variera beroende på den ställning och de uppgifter mottagaren har.

T.S. har som journalist på TV4, utan att detta bolag godkänt det, från D.R. tagit emot ersättning för att granska fallet I.R. trots att sådant granskningsarbete ingick i hans arbetsuppgifter på TV4. Med hänsyn till T.S:s ställning och arbetsuppgifter får straffbestämmelsens skyddsintresse i förevarande fall anses vara förtroendet för en fri och självständig journalistik och TV4:s sammanhängande intresse av att T.S. korrekt och lojalt fullgör sin tjänst där.

Av viss betydelse för otillbörlighetsbedömningen är att T.S. de facto har utfört ett granskningsarbete och att det inte har framkommit att de arbetsuppgifter TV4 fördelat på honom eller som han annars haft att utföra för TV4 blivit lidande till följd av granskningsarbetet. Enligt T.S. har hans arbetsinsats uppgått till cirka 300 timmar och utfördes arbetet under sommaren 2006, hösten 2006 och våren 2007. Arbetet avsåg enligt T.S. läsning av förundersökningsprotokoll på 3.000 sidor, genomgång av domen samt kontakter med målskamrater och familjen R. I vart fall D.R. har haft uppfattningen att arbetsinsatsen varit betydligt mer begränsad. Med hänsyn till bl.a. T.S:s knapphändiga redovisning av sin arbetsinsats anser tingsrätten att omfattningen av denna inte blivit utredd. Eftersom T.S:s uppgifter emellertid inte kan anses motbevisade bör bedömningen utgå från att han lagt ned ett omfattande arbete på fallet I.R.

Även om T.S. alltså utfört ett omfattande arbete är förhållandena enligt tingsrättens mening sådana att ersättningarna med hänsyn bl.a. till nämnda skyddsintressen måste anses otillbörliga. Förhållandena på medieområdet kan säkerligen vara mycket skiftande och ge upphov till en mängd svårbedömda frågor och gränsdragningsproblem. Tingsrätten anser dock att utredningen i målet klart visar att det är en allmän uppfattning att det agerande som T.S. har överbevisats om är oförenligt med kravet på journalistisk integritet och därför har skadat eller riskerat att skada förtroendet för en fri och självständig journalistik och att agerandet vidare inte har tillgodosett TV4:s anspråk på ett korrekt och lojalt fullgörande av tjänsten där. Av betydelse för otillbörlighetsbedömningen är vidare att fråga har varit om ersättningar som har uppgått till mycket stora belopp, att T.S. har försökt dölja sina förehavanden samt att kontanter har överlämnats till T.S. under ovanliga former.

Fråga är om mutbrott av normalgraden

Med hänsyn till vad som framförts i det föregående och då det också är styrkt att T.S. haft för straffbarhet erforderligt uppsåt bör åtalet mot honom för mutbrott vinna bifall. Fråga uppkommer då om brottet, såsom åklagaren gör gällande, bör bedömas som grovt eftersom det avsett ett betydande belopp och då gärningen skadat eller riskerat att skada förtroendet för fri och självständig journalistik.

Tingsrätten vill i denna del framhålla att mutbrottsbestämmelsen har sin särskilda betydelse för offentlig verksamhet och då särskilt myndighetsutövning. Den sedan år 1978 gällande kriminaliseringen av mutbrott inom den privata sektorn har till syfte att också tillgodose arbetsgivarens intressen och det finns en särskild åtalsregel om att åtal får väckas endast om brottet anges till åtal av arbets- eller uppdragsgivaren eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt (20 kap. 5 § tredje stycket brottsbalken). Samtidigt står det klart att det är ett grundläggande samhällsintresse att opinionsbildande verksamhet åtnjuter förtroende. Att en enskild journalist inte efterlever kravet på journalistisk integritet är dock bara en omständighet bland många andra som i större eller mindre grad kan påverka förtroendet för fri och självständig journalistik. Medieområdet torde vara av mycket skiftande karaktär och nämnda förtroende kan upprätthållas på en mängd andra sätt än genom straffrättsliga ingripanden, exempelvis genom självsanering. I vissa fall är straffrättsliga åtgärder heller inte något alternativ som står till buds. I målet har sålunda framkommit att det finns en flora av samarbetsformer mellan journalister och medieföretag. Det torde förekomma att verksamma journalister inte ens ingår i den personkrets som kan straffas för mutbrott. Även om det självfallet finns ett starkt intresse av att upprätthålla förtroendet för en fri och självständig journalistik är tingsrättens slutsats att sådan verksamhet i detta sammanhang inte kan jämställas med myndighetsutövande verksamhet.

Av betydelse för rubriceringsfrågan är enligt tingsrättens mening också att den granskning T.S. utfört inte lett till någon publicering av uppgifter. Som tingsrätten tidigare framhållit kan det mycket väl ha förhållit sig så att frågan om publicering av uppgifter i fallet I.R. för T.S. varit av underordnad betydelse och att det för honom i stället i första hand handlat om att skaffa sig en ny försörjning och därvid använda sitt renommé som journalist. Även om brottet avsett ett betydande belopp bör det mot den angivna bakgrunden bedömas som mutbrott av normalgraden.

– – –

DOMSLUT

Tingsrätten dömer T.S. för mutbrott enligt 20 kap. 2 § 1 första meningen brottbalken (åtalspunkten 1) samt för visst ytterligare brott till villkorlig dom jämte dagsböter.

Svea hovrätt

Åklagaren och T.S. överklagade tingsrättens dom, varvid åklagaren bl.a. yrkade att mutbrottet enligt åtalspunkten 1 skulle bedömas som grovt brott medan T.S. yrkade att åtalet i dess helhet skulle ogillas.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättslagmannen Per-Anders Broqvist, hovrättsrådet Lars Borg, referent, tf. hovrättsassessorn Anna Backman samt nämndemännen Anne-Marie Norman och Gunilla Slörner Oljeqvist) anförde i dom den 12 januari 2010 bl.a. följande.

DOMSKÄL

En förutsättning för att T.S. över huvud taget ska kunna fällas till ansvar för mutbrott är enligt 20 kap. 2 § första stycket brottsbalken att han under den tid som angetts i åtalet var att betrakta som arbetstagare i förhållande till TV4. Med arbetstagare avses den som är arbetstagare i civilrättslig mening (prop. 1975/76:176 s. 34). Det civilrättsliga arbetstagarbegreppet har inte definierats i lag.

Högsta domstolen har i några rättsfall gjort allmänna uttalanden om det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Högsta domstolen har anfört att avgörande för bedömningen är vad som kan anses avtalat mellan parterna men att hänsyn inte endast ska tas till uttryckliga avtalsvillkor som berör frågan, utan en samlad bedömning måste ske av samtliga omständigheter som kan vara ägnade att belysa hur parternas inbördes förhållanden och därmed avtalet är att uppfatta (NJA 1996 s. 311). I förevarande mål är det dessutom fråga om att tillämpa arbetstagarbegreppet i ett straffrättsligt sammanhang och bedömningen måste ske med iakttagande av legalitetsprincipen. Detta innebär bl.a. att begreppet ska ges en innebörd som tillgodoser den tilltalades krav på rättssäkerhet.

Mellan T.S. och TV4 gällde under den i målet aktuella tiden ett avtal som betecknats Uppdragsavtal. Avtalet gällde under tiden 1 januari – 30 juni 2006. Utredningen visar att sådana uppdragsavtal funnits mellan T.S. och TV4 sedan åtminstone mitten av 1990-talet. Dessförinnan var T.S. anställd hos TV4. Avtalen har som regel ingåtts för ett år i sänder, men andra avtalsperioder har också förekommit.

Omständigheter som talar för att T.S. är att anse som arbetstagare i förhållande till TV4 är bl.a. att det huvudsakliga arbetet enligt avtalen förutsattes utföras av T.S. personligen, att arbetsinsatsen under flera avtalsperioder skulle vara på heltid, att uppdraget, som var mycket allmänt beskrivet i avtalet, skulle utföras i enlighet med anvisningar från någon ansvarig hos TV4, att T.S. skulle erhålla en månatligt garanterad ersättning och att TV4 skulle kunna ersätta direkta utlägg.

Det finns omständigheter som talar i motsatt riktning. Någon uppsägningstid har inte funnits i avtalen och det har således funnits möjlighet för parterna att omedelbart avsluta samarbetet dem emellan när avtalstiden löpt ut.

Vidare hade T.S. egen registrerad firma och ersättningarna från TV4 betalades till firman. T.S. hade F-skattsedel och erlade själv sociala avgifter. Han var registrerad för att bedriva mervärdesskattepliktig verksamhet. T.S. åtog sig i avtalen att teckna erforderlig liv- och olycksfallsförsäkring för skador som kunde inträffa i samband med uppdragens utförande. Avtalen med TV4 reglerade inte ledighet, semester och sjukdom o.d.

Även om T.S. enligt avtalen garanterades en månatlig ersättning är det utrett i målet att han fick ersättningar för olika uppdrag åt TV4, utöver vad uppdragsavtalen angav. För sådana uppdrag, exempelvis arbete med olika TV-program, fakturerade han för sin enskilda firma TV4 särskilt. T.S. använde också delvis egen utrustning vid utförandet av sina uppdrag och anlitade olika personer för olika arbetsuppgifter.

T.S. var inte den ende som hade uppdragsavtal med TV4 utan det fanns många personer som utförde arbete åt TV4 och som hade liknande uppdragsavtal som T.S. Samtidigt fanns det journalister och andra som hade anställningsavtal med TV4. Det har inte framkommit något som talar för att avtalskonstruktionen tillkommit i syfte att kringgå tvingande lagstiftning. Det kan antas att det var avtalsparternas avsikt att förhållandet mellan dem inte skulle vara detsamma som förhållandet mellan TV4 och de personer som genom anställningsavtal var anställda hos TV4. T.S. har pekat på vissa omständigheter som visar att han inte behandlades av TV4 på samma sätt som anställda. Han ingick inte i TV4:s organisation och omfattades inte av kollektivavtal. Han åtnjöt inte olika personalförmåner och fick inte delta i TV4:s optionsprogram.

T.S. hade enligt avtalen möjlighet att ägna sig åt annan verksamhet i större omfattning än vad som brukar vara möjligt för en anställd. Den enda begränsning som gällde enligt avtalen var att han inte utan TV4:s godkännande fick medverka hos andra konkurrerande TV-bolag/mediabolag inom samma arbetsområden som han var verksam inom för TV4:s räkning. T.S. var också under den aktuella tiden, och även dessförinnan, tillsvidareanställd vid Stockholms universitet.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner hovrätten att T.S. inte intagit ställning av arbetsstagare i den mening som avses i 20 kap. 2 § första stycket brottbalken. Åtalet för mutbrott ska därför redan på den grunden ogillas. Vid denna bedömning är det inte aktuellt för hovrätten att pröva om övriga förutsättningar för mutbrott förelegat.

DOMSLUT

Hovrätten, som ogillar åtalet för mutbrott (åtalspunkten 1), bestämmer påföljden för visst annat brott till villkorlig dom jämte dagsböter.

Hovrättens dom meddelad: den 12 januari 2010.

Mål nr: B 191-09.

Lagrum: 20 kap. 2 § brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1982 s. 784; NJA 1996 s. 311.

Litteratur: Prop. 1975/76:176 s. 34; Lunning och Toijer, Anställningsskydd, Kommentar till anställningslagen, nionde uppl., 2006, s. 19 ff.